Efter regn kommer solsken …

Utsikten är det i alla fall inget fel på.

Utsikten är det i alla fall inget fel på.

KAPSTADEN, SYDAFRIKA. Om det bara kunde sluta blåsa.  Vi har 20 sekundmeter, nästan jämnt. Med bara några timmars uppehåll var tredje dag eller så. Det vibrerar, knakar och slår. Så man blir helt galen. Och om vinden skulle lätta får man inte ens hänga upp sin tvätt på tork – på sin egen båt. Nej. Sånt passar inte här på Royal Cape Yacht Club, den kungliga båtklubben. Då får man en sträng tillrättavisning av självaste ”Commodoren”. Ja, herr ordförande kallar sig så.

Ni anar inte hur många fisförnäma typer med fina titlar som rantar runt här och är otrevliga dagarna i ända. Och inte en unge så långt ögat når. De är tydligt att man har ansträngt sig för att skapa en så barnfientlig miljö som möjligt, en egen frizon i det annars så barnvänliga Sydafrika. Och de har verkligen lyckats. Ingen lekplats, inget gräs som man får trampa på, inga aktiviteter, inga spel eller leksaker. Ingenting. Häromdagen blev vi inte ens insläppta. Inga barn på hamnområdet, sa vakten. Då blev jag arg, det hjälpte. Annars hade vi inte kommit hem.

Inte kan man gå någonstans heller. Utsikten över Tafelberget är fantastisk, men marinan ligger insprängd i det mest ruffliga hamnområde dit inte ens taxibilarna hittar. Hela båten täcks av industridamm. Man får skräp i ögonen så snart man sticker upp näsan. Sa jag att kaptens bankomatkort blev skimmat för några dagar sedan, det blev det i alla fall. Inte blev det bättre av att vår nygamla jollemotor dog redan under premiärturen.  Och säljaren, ja han har gått upp i rök förstås.

Igår blev jag så trött på alltsammans att jag grävde ner mig under täcket och grät en skvätt. Det hjälpte inte, men det var skönt att ta en paus från de stackars uttråkade barnen och för en stund drömma sig bort till en stilla ankarvik i Karibien. För sådana här dagar, när allt känns motigt och jobbigt – då är det inte på tal att segla till Amazonas. Vill inte göra livet svårare än det redan är. Men sånt kan ändra sig fort, det har det gjort förr.

Håller prognosen vad den lovar kan vi avsegla på tisdag morgon. Bort från den snobbiga båtklubben. Första anhalt blir Namibia, sedan Santa Helena. Det blir bra, jättebra. Känns redan mycket bättre faktiskt.

Skitigt, bullrigt och alldeles underbart

Grannbåten kör med legosoldater och vapen i lasten.

Grannbåten kör med legosoldater och vapen i lasten.

Det luktar illa; från dieselutsläpp och fotogenångor. Råttor och döda fiskar flyter i vattenytan; häromdagen gjorde en avliden varan dem sällskap.  Det är stekande hett och på kajen lossar man cement dygnet runt; allt är täckt av ett tjockt lager damm. Sa jag att ankarfästet är uselt. Så är det i alla fall. Igår ankrade vi om två gånger. Men framförallt så är det oerhört bullrigt.

Tack vare dess strategiska läge längs rutten västerut mot Suezkanalen och Medelhavet har Galle hamn längst söderut på Sri Lanka utvecklats till Indiska Oceanens viktigaste nav i kampen mot de somaliska piraterna. Ett trettiotal förbipasserande fartyg förses varje dag med beväpnade vakter inför den riskfyllda färden västerut. Det råder en febril aktivitet i hamnen, dag som natt.

Piraternas utbredning har utvecklats till en riktig kassako här i Galle. Men allra mest pengar gör nog den lankesiska regeringen. På tillstånd, avgifter och mutor så klart. Men också på att hyra ut de soldater och vapen som fram tills för några år sedan användes för att bekämpa den inhemska gerillan. Givetvis till en tiondel av priset för en fransk eller holländsk soldat, enligt traditionell asiatisk affärsmodell.

Vi seglare däremot, som varken har råd eller plats med några beväpnade vakter (inte ens en lankesisk) får istället ta den långa omvägen runt Sydafrika för att undvika piraterna. De flesta väljer därför en sydligare rutt från första början, och passerar aldrig Galle. Den en gång så välbesökta långseglarhamnen kan idag bara stoltsera med fyra ynka små segelbåtar vid en fallfärdig brygga längst in i hamnen. Men vi är väldigt glada över att Mary af Rövarhamn är en av dem.

För trots de miserabla förhållandena i hamnen är Galle den mest fantastiska stad. UNESCO-klassad och sagolikt vacker med ett härligt virrvarr av gamla gränder, tutande tuk-tuks, himmelsk curry och leende vänliga nyfikna människor med de mest fascinerande vanor och traditioner. En stad full av liv och rörelse, där ord som tråkigt eller omöjligt inte verkar existera.  Vi stortrivs, och trots att vi varit här i nästan tre veckor känns det lite tråkigt att vi snart ska segla härifrån. Men som vanligt är det vädret som styr våra beslut. Och nu är det bestämt. På torsdag bär det av.

(Det här är mitt trehundrade inlägg här på bloggen. Det är ganska många det.)