MALACKA-SUNDET, SYDOSTASIEN. Jag sitter i sittbrunnen, när det smäller till. Ett öronbedövande brak, precis bakom mig. Samtidigt som allt blir ljust. I en hundradels sekund. Sedan är det över. Jag rycker till så kraftigt att jag sparkar in foten i nedgångsluckan. Om det var av chock, eller en fysisk reaktion låter jag vara osagt. Men det känns som jag bryter minst en tå. Sedan kommer smärtan i vänster öra. Och en stickande känsla i hela kroppen, som när man råkat komma åt en lampsockel. Fast mer. Värst är det i vänster arm. Tummen är helt bortdomnad.
”Vad har hänt?” frågar den yrvakne Ludvig som plötsligt uppenbarar sig i nedgångsluckan. Han låg och sov när de smällde, och fick för sig att vi kört på något, eller kanske gått på grund. ”Blixten”, är allt jag får ur mig. Ja, för så måste det vara. Vi har blivit träffade av blixten. Troligen i lilla masttoppen.
Jag hade hört mullret, och sett blixtarna. I fjärran, såsom varje natt i den här regionen. Och hade just dragit ur alla sladdar till dator och satellittelefon. Utifall att, om åskan skulle komma närmare. Men så här nära, det trodde jag inte att den var. Jag hade fel.
”Hur gick det, är allt ok?” frågar Ludvig oroligt. Jag ser mig om. Autopiloten lyser, navigationsskärmen och lanternorna likaså. ”Jag tror det”, svarar jag samtidigt som jag upptäcker att datorn har tappat GPS-mottagningen. Ingen GPS, ingen AIS. På Malacca Strait. Världens mest trafikerade sund. Inte bra. Så sent som en halvtimma tidigare fick vi in inte mindre än 530 båtar på vår mottagare.
Snart upptäcker jag också att autopiloten inte längre visar vilken hastighet vi gör. Bara två streck, vilket indikerar att inte heller den har kontakt med sin GPS. Men allt annat verkar funka som det ska. Vad vi kan se, än så länge. Ironiskt nog arbetar jag just nu på en artikel om svenska segelbåten Ambikas blixtnedslag, och om åska till sjöss i största allmänhet. Så sent som igår kväll lärde jag mig att åskskadorna kan uppstå långt efter själva nedslaget. Ibland flera månader senare.
Ludvig startar om datorn, och minsann. AISen hittar sin GPS igen. Den funkar. Fantastiskt. Men autopilotens GPS verkar fortsatt död. Vi får analysera mer senare. För nu måste vi reva. Och stänga alla luckor. Efter många månader i världens åsktätaste region vet vi att vinden kommer snart. Det gör den alltid. Efter de värsta smällarna. Vind och regn, i omåttliga mängder.
Jag hinner precis få ner seglen innan ovädret bryter loss. Ljusen från de närliggande fartygen försvinner helt i det kraftiga regnet. Och vindbyarna når sannolikt stormstyrka. Hög sjö piskas upp, och det är nästan omöjligt att hålla båten på kurs. Än mindre göra någon fart i rätt riktning. Nu gäller det bara att hålla ut. Och hoppas att det snart går över.
___________________________________________________________________
För er som missat det kan jag berätta att SPOTen som visar vår aktuella position slutade att fungera redan i Singapore, så ingen anledning till oro för den sakens skull. En ny är på väg. Håll ut.