Ludvig drabbad av gula febern.

Vid vår brygga här i Boat Lagoon Marina finns en liten butik som säljer marinelektronik. I skyltfönstret står en motor av märket Vetus. En ny och alldeles gul och fin lagom stor motor. Och varje kväll under de tre veckor vi varit här har Ludvig stått där och tittat drömmande på den där motorn.  I morse gjorde vi banköverföringen. Nu är den vår.

För den där helrenoveringen av vår gamla Perkins gick det inte så bra med. Motorn var i sämre skick än väntat, och firman som skulle reparera den höjde priset för var dag trots att vi avtalat om ett fast pris för hela jobbet. Så arbetet gick i stå, och när vi ville diskutera saken fanns aldrig någon chef att nå. Kanske ville han vänta ut oss, i hopp om att vi skulle ge upp och lämna motorn till sitt öde. Men där gick han bet.

I sällskap av en bekant åkte Ludvig ut till verkstaden för att hämta hem det som var vårt. Själva fritagandet av motorn var både olustigt och hotfullt.  Och trots att utfört arbete var betalat sedan länge, krävdes det ytterligare 1500 kronor för att flytta den bil som blockerade Ludvig från att köra därifrån. Ludvig betalade, för han visste att om han inte fick motorn med sig den här gången skulle priset vara betydligt högre nästa gång. Om den överhuvudtaget fanns kvar.

Där stod vi sedan, rådlösa och frustrerade i främmande land. Med vår uttjänta motor i tusen delar, på ett lånat lastbilsflak. Ja, så kom det sig att Ludvig igår gav sig av på krämarerunda. I hopp om att finna någon som ville köpa motorn. Och minsann, mot alla odds. Framåt eftermiddagen fick han napp. Under förutsättning att motorn var komplett vill säga. Det var innan vi upptäckte vi att en kolv saknades. Så nu vet vi inte riktigt hur det blir.

Oavsett, vi har återtagit kontrollen och därmed fått tillbaka hoppet om att få båten redo för Indiska Oceanen innan monsunvindarna vänder för i år. Men än är vägen dit lång, och vi har bara tre veckor på oss …