Skitigt, bullrigt och alldeles underbart

Grannbåten kör med legosoldater och vapen i lasten.

Grannbåten kör med legosoldater och vapen i lasten.

Det luktar illa; från dieselutsläpp och fotogenångor. Råttor och döda fiskar flyter i vattenytan; häromdagen gjorde en avliden varan dem sällskap.  Det är stekande hett och på kajen lossar man cement dygnet runt; allt är täckt av ett tjockt lager damm. Sa jag att ankarfästet är uselt. Så är det i alla fall. Igår ankrade vi om två gånger. Men framförallt så är det oerhört bullrigt.

Tack vare dess strategiska läge längs rutten västerut mot Suezkanalen och Medelhavet har Galle hamn längst söderut på Sri Lanka utvecklats till Indiska Oceanens viktigaste nav i kampen mot de somaliska piraterna. Ett trettiotal förbipasserande fartyg förses varje dag med beväpnade vakter inför den riskfyllda färden västerut. Det råder en febril aktivitet i hamnen, dag som natt.

Piraternas utbredning har utvecklats till en riktig kassako här i Galle. Men allra mest pengar gör nog den lankesiska regeringen. På tillstånd, avgifter och mutor så klart. Men också på att hyra ut de soldater och vapen som fram tills för några år sedan användes för att bekämpa den inhemska gerillan. Givetvis till en tiondel av priset för en fransk eller holländsk soldat, enligt traditionell asiatisk affärsmodell.

Vi seglare däremot, som varken har råd eller plats med några beväpnade vakter (inte ens en lankesisk) får istället ta den långa omvägen runt Sydafrika för att undvika piraterna. De flesta väljer därför en sydligare rutt från första början, och passerar aldrig Galle. Den en gång så välbesökta långseglarhamnen kan idag bara stoltsera med fyra ynka små segelbåtar vid en fallfärdig brygga längst in i hamnen. Men vi är väldigt glada över att Mary af Rövarhamn är en av dem.

För trots de miserabla förhållandena i hamnen är Galle den mest fantastiska stad. UNESCO-klassad och sagolikt vacker med ett härligt virrvarr av gamla gränder, tutande tuk-tuks, himmelsk curry och leende vänliga nyfikna människor med de mest fascinerande vanor och traditioner. En stad full av liv och rörelse, där ord som tråkigt eller omöjligt inte verkar existera.  Vi stortrivs, och trots att vi varit här i nästan tre veckor känns det lite tråkigt att vi snart ska segla härifrån. Men som vanligt är det vädret som styr våra beslut. Och nu är det bestämt. På torsdag bär det av.

(Det här är mitt trehundrade inlägg här på bloggen. Det är ganska många det.)

Plågsam underhållning

Kvällens huvudattraktion

Kvällens huvudattraktion

Dansande elefanter upplysta med ljusslingor, cyklar ombyggda till lejon och fåglar, akrobater på styltor, eldjonglörer, pisksnärtare, . Och en faslig massa dansöser, klädda i allt från påfågelfjädrar och bjällror till de mest fasansfulla masker. Barn, vuxna, gamla. Sång, trummor, trumpeter, flöjter och bjällror. I det oändliga.

Jag svor mer än en gång över att kamerans minneskort blivit kvar i datorn. För karnevaltåget som drog fram genom Galles gator idag liknade inget annat jag sett förut. Som en märklig orientalisk kryddblandning av paraden på Disneyland, karnevalen i Rio, cirkus och freakshow i ett.

Sist i tåget kom självplågarna, som kulminerade med en stor pyntad vagn varpå en kraftig påle stack ut framtill. På pålen hängde en man. I fiskekrokar. I bara skinnet. Som på bilden ovan. Ja, det är sant. Tanken på att han redan hängt där i de sex timmar som karnevaltåget pågått var lite svår att släppa. Och än var kvällen ung.

Väl ombord googlade jag saken, och vet nu att det vi sett är en lankesisk tradition med religiös koppling. Att hänga i de där krokarna ska tydligen inte alls vara så plågsamt och vansinnigt som det ser ut. Verkar ändå ovanligt dumt, tycker jag. Titta på det här videoklippet och döm själv.

Mot Sydafrika!

Norr eller söder om Madagaskar, det är frågan ...

Norr eller söder om Madagaskar, det är frågan …

5500 sjömil. Så långt är det härifrån till Kapstaden. Tvärs över Indiska oceanen, som lär vara det mest ogästvänliga havet av är de tre stora. Här finns inga säkra passadvindar att förlita sig på, och snabba väderskiften med mycket åska och regn hör tydligen till. Samtidigt som rastplatserna är få. Hela nordvästra delen har de somaliska piraterna lagt beslag på, från Maldiverna i öst till Madagaskar i söder. Medan man längre söderut riskerar att drabbas av både stormar och monstervågor.

Ja, ärligt talat. Det här havet hade jag gärna hoppat över. Och det är det många som gör. Allt fler köper sig en plats på ett fartyg och skeppar båten direkt till Medelhavet. Men seglar man jorden runt så gör man. Så den stora frågan är vilken väg vi ska ta, för att färden ska bli så angenäm som möjligt. Och det finns det väl egentligen inga säkra svar på. Vi har länge velat fram och tillbaka.

Men nu har vi fått tillstånd från de brittiska myndigheterna att besöka väldens största marinreservat, Chagosöarna mitt i Indiska Oceanen. Och det fattade beslutet åt oss, åtminstone delvis. På vägen tänkte vi göra ett stopp på Sri Lanka, 1200 sjömil västerut. Men om vi efter Chagos vågar oss ner i sundet mellan Mozambique och Madagaskar, eller väljer den sydliga mer oväders-drabbade vägen via Mauritius – det obehagliga beslutet skjuter vi på ett tag till.

Nu gäller det att komma iväg innan monsunen vänder för i år. Och att hinna fram till Sri Lanka före Lovis sjuårsdag den 23 mars. Hon skulle så gärna vilja rida på en elefant på födelsedagen, och det blir nog svårt att ordna till havs. Så imorgon fyller vi båten med mat, diesel och vatten. Sedan bär det av. Följ oss live på SPOTen. Och skicka en hälsning till vår satellittelefon då och då (tel 881631677399). Det kostar ingenting, och vi blir lika glada varje gång.