Bloody Mary på Bora-Bora

Detta bildspel kräver JavaScript.

Diana Ross, Julio Iglesias och Roman Polanski har ätit här, liksom Harrison Ford, Marlon Brando, Jane Fonda, Ringo Starr, Billy Idol, Goldie Hawn, Pamela Anderson, Pierce Brosnan och den store Dolph Lundgren. Ja, alla som är värda något i kändissammanhang har besökt Bloody Mary’s krog på Bora-Bora. Till och med Alf, ni vet den där håriga utomjordingen. Och vi.

Bloody Mary’s är en av världens mest berömda krogar. Jag är själv lite förvånad över att vi överhuvudtaget vågade oss dit med tanke på hur mycket det kostar att gå på en vanlig restaurang här i Franska Polynesien. Kanske hjälpte det att krogen erbjuder gratis bojar till sina gäster. Vi satsade på lunch, och min Jimmy Buffet Cheese Burger var verkligen gudagod. Men allra bäst gillade vi vattenfallet i miniatyr som ersatt det traditionella handfatet på toa. Aldrig har våra smågastar tvättat händerna så noga både före och efter maten.

Restaurang Bloody Mary’s har funnits sedan 1979 och är döpt efter en av den amerikanske författaren James Micheners gestalter. Samma kille som en gång påstod att Bora-Bora är värdens  vackraste ö. Hur det verkligen står till med den saken kan du läsa i vårt senaste inlägg på Europeiskabloggen – om inte redan nu så väldigt väldigt snart.

Bora-Bora är den tolfte och sista ön vi besöker i Franska Polynesien för den här gången. Imorgon går resan vidare västerut, mot Suvorov som tillhör Cook Islands. Där ryktas det att SPOTen kan tänkas börja fungera igen. Hoppas det, men fram till dess fortsätter vi att rapportera vår position på http://blog.mailasail.com/symary.

En blomma säger mer än tusen ord

I Franska Polynesien bär alla blommor i håret. Otto, som gillar blommor, stortrivs.

”Mmm, vad gott det luktar här”, säger Otto och vädrar med näsan. Ludvig och jag tittar frågande på varandra. Han har visserligen en ovanligt känslig näsa, men vi känner ingenting. Snart inser vi att doften kommer från blomman han bär bakom örat. Och den doftar sannerligen ljuvligt. Den vita Tiare Tahiti som i århundraden har stått som symbol för öarna i Franska Polynesien.

Här går alla omkring med en blomma eller två bakom örat. Man eller kvinna spelar ingen roll, men sättet den bärs på är desto viktigare. Bär du blomman bakom högra örat visar den att du är gift, förlovad eller upptagen på något annat sätt. Är du gift men ändå tillgänglig ska du bära en blomma bakom varje öra. En blomma bakom det vänstra örat betyder däremot att du är singel och tillgänglig. Och är du riktigt desperat ska du bära din blomma bakochfram.

Eller vänta, var det kanske tvärtom. Jaja, det är väl bara att prova sig fram och se vad som händer …

Livet på atollen

Detta bildspel kräver JavaScript.

”Första gången jag träffade dig sa du att du en dag skulle bo på en atoll. Jag visste inte ens vad det var för något… ” Så står det i ett mejl som jag nyligen fick av min kompis Anna. Vi träffades på förarintygskursen på Skeppsholmen i Stockholm för drygt tolv år sedan. Och frågan är om jag visste det själv, vad en atoll var. Men det lät härligt, och det är det. Nu vet jag.

En atoll är egentligen inget annat än ett ringrev, som omringar en sjunken vulkan. I alla fall om man får tro Darwin. Vissa atoller består av en enda lång cirkelformad ö, andra av mindre öar förbundna med rev. Ja, alla är egentligen inte alls runda, vissa är rektangulära. Somliga atoller är helt slutna, medan andra har en öppning djup nog för en segelbåt att passera under rätt förhållanden. Och väl inne väntar paradiset så som många av oss föreställer oss Söderhavet. Intensivt turkost vatten, kritvita palmklädda stränder och tropiska fiskar i alla tänkbara färger.

Jag har alltså äntligen fått prova på lite atolliv, på Tuamotus-öarna i Franska Polyneisen. Vi har snorklat med hajar, dykt efter pärlor och grillat på stranden. Hängt med långseglarkompisar, aktat oss för fallande kokosnötter och lekt sakletare (hittade två skelett). Och snorklat lite till. Haft det otroligt skönt helt enkelt. Här hade man kunnat stanna länge länge. Ja, kanske till och med slå sig ner för gott. Kanske nästa gång …

Imorse angjorde vi Tahiti. Här ska finnas ett utmärkt sjukhus, och det måste uppsökas. Kaptens båda knän verkar vara inne på sista svängen. Liksom matförrådet. Morgondagens besök på stormarknaden kan nog bli en riktig rysare. Till och med Norge har så här långt framstått som billigt i jämförelse med Franska Polynesien.

Mer om matpriser och handel i Franska Polynesien finns att läsa i vårt senaste inlägg på Europeiskabloggen.

Ett år senare

Detta bildspel kräver JavaScript.

NUKU HIVA, MARQUESASÖARNA. Höga stillahavsvågor slår in mot klipporna, och studsar tillbaka. Skapar en stökig, ström och farlig brytande sjö. Det känns som om vi styr rakt in mot berget. Flera hundra meter höga lodräta klippor. Men någonstans där inne ska öppningen finnas. Så smäller det plötsligt till, så det rycker i hela båten. Det är genuan som kollapsar för att sedan fyllas med full kraft igen när en kastvind far ner från bergen. Jag håller ett fast tag i rodret medan Ludvig rullar in seglet och startar motorn. Jag andas ut, den startade den här gången också. Man kan aldrig vara säker.

Snart glider Mary af Rövarhamn in på platt vatten, viken är helt omringad av höga berg – inte helt olikt Norges fjordlandskap. Längst in i viken ser vi en bedårande liten palmklädd strand. Vi är framme, i Daniels bay på ön Nuku Hiva. Viken heter egentligen Baie de Taioa, men är i långseglarkretsar mer känd som just Daniels bay, uppkallad efter den man och hans fru som en gång bodde i sitt enkla lilla hus på den gröna ängen vid stranden, precis vid foten av berget. Här odlade de frukt till alla som ville ha, och erbjöd friskt fjällvatten till långväga seglare med tomma vattentankar. De delade generöst med sig av sin kunskap om livet i dalen och guidade besökare upp till det närliggande Vaipo-fallet, som lär vara världens tredje högsta vattenfall (610 meter). Det berättas också att Daniel förde bok över alla seglare som kom hit. Undrar var de böckerna finns idag.

I årtionden välkomnade Daniel och hans fru seglare till viken. Ända till en dag, för snart tio år sedan, då amerikanska dokusåpan Survivor (USAs motsvarighet till Robinson) dök upp på Nuku Hiva. Det lär ha gått fort. Det amerikanska TV-bolaget flyttade Daniel och hans fru till ett nytt litet hus i den närliggande byn. Och på två dagar utplånade en bulldozer hela deras livsverk, deras hus och deras tropiska trädgård. Snart anlände en lyxig motorkryssare med filmteam ombord, och tjugo glada såpa-deltagare som hoppade i vattnet och simmade in till den nu till synes öde stranden. Ingen vet exakt hur det gick till, men enligt Daniel var det amerikanska TV-bolaget mycket övertygande. När lekarna var över erbjöd man att bygga upp deras hus igen, men nu hade de vant sig vid bekvämligheterna i byn och valde att stanna. Ingenting blev mera sig likt i Daniels bay.

Men viken består, den vackra lilla stranden och den makalösa naturen som Daniel en gång ska ha förälskat sig i. Allt så vackert att man nästan tappar andan. Och den som vill kan ta den trevliga promenaden bort till den bedårande lilla byn dit Daniel och hans fru förflyttades. Ja, den lite mer äventyrlige kan även ta jollen dit och ta sig in i floden som leder in i byn. Men sjön reser sig rejält i flodinloppet när dyningen från havet möter flodvattnet som rinner ut. Självklart kunde vi inte motstå frestelsen. Rustade enbart i badkläder, med torra kläder i en vattentät väska, gjorde vi igår ett försök att angöra byn sjövägen. Det var under stor spänning som vi sicksackade in mellan de höga sjöarna med vår pyttelilla jolle och ännu mindre motor. Men det gick, vi blev bara lite blöta.

Väl inne i byn välkomnades vi inte av Daniel och hans fru, utan fick istället ryktet bekräftat. Mannen som en gång gav viken sitt namn finns inte längre i livet, inte heller hans fru. Istället togs vi emot av Monette och hennes man Mathias, ett bedårande äldre par som bjöd våra barn på så mycket iskall lemonad att de fick kissa flera gånger på vägen hem. Med oss fick vi också några mindre bananstockar, och ett par kassar med ljuvlig mango och pamplemousse. Idag vänder vi tillbaka till byn. För att tillsammans med besättningarna på tre andra båtar fira vår ettårsdag i Monettes tropiska trädgård. Där utlovas en typiskt polynesisk trerätters.

Ja, tänk. Idag är det exakt ett år sedan vi kastade loss från bryggan hemma i Limhamn. Tog farväl av vänner och familj för att segla ut i världen. För att inte återvända på flera år. Vi tittar på bilderna från den stora dagen, med blandade känslor. Men vi har aldrig ångrat oss.