Hemma, i Limhamn

Ove och smågastarna, hemma i Limhamn.

Ove och smågastarna, hemma i Limhamn

VÄSTRA HAMNEN, SVERIGE. De två sista åren innan avsegling bodde vi granne med fiskehamnen i Limhamn. Det är en sån där mysig hamn med högar av nät och flöten, färgglada hoddor (fiskebodar på skånska) och riktiga fiskegubbar. Vi älskar den där hamnen. Särskilt fiskegubbarna. Och gubben Ove mest av dem alla. Han blev vår extra-morfar när vi flyttade dit. En sån som alltid fanns där, aldrig hade bråttom och skattade våra barns sällskap högst av allt. Och således också en av dem som det var svårast att skiljas från, den dagen vi gav oss av.

Ove hälsade faktiskt på oss när vi var på Kanarieöarna – det var hans första utlandsresa sedan 60-talet. Men sedan dess har Lovis och Otto fått nöja sig med att skicka vykort, och prata med Ove via fullmånen. Det sistnämnda var Oves eget förslag. Den mer datorvane fiskegubben Björn har dock haft för vana att varje morgon bjuda Ove på en kopp kaffe i fiskerimuseet, och samtidigt förse honom med senaste nytt från världshaven. Så att Ove sedan kunnat gå hem till sin hodda och sätta ännu en nål på den världskarta där han plottat vår resa. Jag kan se det framför mig.

Ove har nu hunnit fylla 86 år, men än är det krut i gubben. Så ofta vädret tillåter cyklar han de sex kilometrarna till Västra Hamnen för att träffa Lovis och Otto en stund efter skolan. I söndags var det dags för oss att hälsa på honom, för första gången sedan vi kom hem. Vi var beredda på stora förändringar. Cementas gamla industriområdet håller på att förvandlas till bostadsområde. Hamnhuset intill vår gamla brygga har blivit café. Byggnaden där vi hade vår lilla lekstuga, tvättmaskin och dusch har byggts om till kontor, och Lovis och Ottos gamla sandlåda har jämnats med marken.

Ja, allt det där visste vi. Det är därför vi bor i Västra Hamnen istället för i Limhamn. Men förändringar blir mer påtagliga när man varit borta så länge som vi har varit. Och därför var det skönt att se att själva fiskehamnen var precis som vi minns den. Nåja, Ove har skaffat sig en liten segelbåt, och Björn har gjort en utbyggnad på sitt museum. Annars har det inte hänt mycket. Barnen hittade snabbt sin gamla gunga i trädet bakom Oves hodda. Vi åt knäckebröd med rökt makrill, småpratade lite med gubbarna och fick med oss några skrubbor hem till middagen. Lika mysigt som vanligt. Inte utan att man känner ett uns av hemlängtan.

Tidigare blogginlägg om Ove: 

Lycka är en egen fiskargubbe

Fiskargubben Ove lär Lovis ro.

LIMHAMN, SVERIGE. Det dundrar i stålskrovet så att jag blir alldeles vettskrämd. Värre än åskan. Men chocken går snart över i värme. Jag känner igen oljudet. Det är fiskargubben Ove som kommer. Han har markerat sin entré på detta resoluta sätt sedan den dagen jag bad honom knacka innan han gick ombord. Med sig har han en nyfångad torsk till barnen, men som vanligt får de gärna ”bjuda mamma och pappa”.

Mary af Rövarhamn angjorde Norra fiskehamnen i Limhamn för snart två år sedan, och sedan dess har Ove varit som en extramorfar för Lovis och Otto. Varje morgon står han där på bryggan och väntar för att sno åt sig ett par minuter med barnen  innan de far iväg till dagis. Är vi tidiga håller han utkik från sin ”hodda”. Är vi sena väntar han tålmodigt. Och barnen jublar när de får syn på honom.

Ove fyller 82 år i år och har fiskat i Limhamn sedan barnsben. Numera fiskar han bara till husbehov, sitt eget och vårt. På väg hem från dagis brukar barnen allt som oftast få komma ombord på Oves fiskebåt Vanja för att välja en egen middagsfisk ur sumpen. Och då och då får de följa med ut för att ta upp näten. Spännande. Ove har gjort egna nät till Lovis och Otto. En gunga också när han ändå höll på.

Det är något alldeles särskilt fint med vänskap mellan gamla och barn. Och det känns hårt att tänka på att vi snart ska lämna Ove ensam kvar på bryggan. Riktigt hårt.