Barnen hade skolavslutning igår, och vi bestämde oss för att inleda deras första sommarlov med några dagar hos morfar i Blekinge. Jag satt på tåget och bläddrade lite förstrött i en Metro när Otto fick syn på en karta, den som visade Europas väder. Han frågade var Malmö låg på kartan, och vart vi var på väg. Jag visade med en penna, och pojken fick något drömskt i blicken.
Otto tog pennan och drog försiktigt ett streck mellan de två orterna. Sedan köpte han sig en båt, och satte kurs mot Norge och Svalbard. Vägen hem gick via den Ryska Vitahavskanalen, de finska sjöarna och ut i Östersjön. Därfrån gick färden vidare ner genom Donau till Svarta havet och vidare ut i Medelhavet via Bosporen.
Då och då lämnade Otto båten vid kaj och fortsatte resan landvägen. Han reste från St Petersburg med transsibiriska järnvägen till Kina, och tog tåget till Narvik för att fira sin födelsedag med späckhuggarna som varje år i November letar sig in i Tysfjorden för att jaga sill. Men han återvände alltid till sin båt.
Varenda liten vik, flod och kanal utforskades, ända tills kartan var så fullklottrad att man inte längre kunde se vad som var vad. Då vände Otto blad på tidningen, bemannade sin båt med vakter och fortsatte utanför dess gränser. Ut genom Suezkanalen och de pirattäta vattnen utanför Somalias kust, vidare till Chagosöarna i Indiska Oceanen och Kurrekurreduttön i Söderhavet.
När jorden inte längre räckte till steg Otto in i en rymdraket och gav sig av på jakt efter liv i yttre rymden. Alla vänner och släktingar fick följa med, för att vi alla skulle åldras i samma takt. Resan genom rymden gick till en annan galax via ett svart hål. Det var mycket turbulent och lite läskigt, men Otto styrde farkosten med säker hand.
Väl framme, i den andra galaxen, råkade Otto landa på fel planet – Krigsplaneten. Vi blev jagade hela vägen tillbaka till jorden. Lyckligtvis var inte krigarnas rymdfartyg tillräckligt spetsigt för att ta sig igenom vår atmosfär så vi kunde tryggt landa i Sverige igen. Ungefär lagom tills tåget stannande på Sölvesborgs station där morfar tålmodigt väntade.
Att tåget vid det här laget var en timme försenat märkte aldrig Otto, och knappt vi andra heller. För det som började med ett försiktigt streck mellan de två orter slutade med en två timmar lång resa i fantasin. Ett makalöst äventyr i sann upptäckaranda. Tack kära Otto, för att du är den du är. Och för jag får vara en del av din värld.