Klättrar på väggarna

Idag har vi varit inblåsta på Englands sydkust i nio dagar. Och ytterligare ett par dagar lär det bli om man får tro prognosen. Det trista är att det blåser så mycket och går så hög sjö i hamnbassängen att det inte ens är läge att ta jollen in till land. Men idag regnar det åtminstone inte. Det kan vara lite frustrerande att inte komma vidare och vi klättrar väl lite på väggarna allihop i besättningen, men Lovis gör det bokstavligen talat.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Imorgon natt tänkte vi dock unna oss en natt i marina – duscha, handla mat, och springa av oss : )

Ännu en orolig natt

PIP, PIP, PIP, PIP, PIP, ankarlarmet ljuder intensivt och högt. Både Ludvig och jag reser oss samtidigt upp med spikrak rygg. Det är tur att vi har sitthöjd i akterhytten annars hade vi båda slagit huvudet i taket med en väldig smäll. Utanför viner vinden i riggen och regnet öser ner. Båten vrider sig lite obekvämt och vattnet porlar längs med skrovsidorna. Den bärbara gps:en hänger numera i akterhytten på natten med displayen tänd så vi direkt ska få koll på läget om larmet går.

SOG (Speed over ground) visar på 0.0 knop. Jag andas ut och hjärtat sjunker tio cm från sin placering högt uppe i halsgropen. Inte helt tillbaka på sin ursprungliga plats men på god väg. Något har uppenbarligen utlöst larmet som just den här natten är inställt så att det ljuder varje gång båten förflyttar sig mer än 30 meter. Jag drar mig till minnes att vi i natt ligger på en ”lånad” boj i Portland Harbour och att vi har gott om svängutrymme, skönt. Den senaste veckan har vi legat för ankar i Newton River på Isle of Wight i väntan på bättre vindar. I den smala floden kunde ett vindvrid på natten bli ödesdigert, samtidigt som vår vinkel mot omgivningen och andra båtar hela tiden förändrandes medan tidvattnets rann in och ut ur floden med en fart på flera knop.

Men nu ligger vi alltså på boj. Så varför överhuvudtaget ha ankarlarm undrar kanske du. Nja, den där bojen vi ligger på vet vi egentligen inget om. Vi fick dåligt fäste när vi försökte ankra igår kväll och med en kulingvarning hängandes över oss tog vi slutligen beslutet att ta en av de tomma bojarna som låg och frestade i hamnen. För hur små eller stora båtar den egentligen är dimensionerad vet vi egentligen inget om. Allt vi vet är att kättingen var ganska hårt åtgången av rost, men väldimensionerad från början. Det borde rimligen betyda att bojstenen också är hyfsat rejäl. Men man vet aldrig; vår Mary är en bastant dam. 16,5 ton, berättade kranföraren sist hon var uppe. Och sedan dess har vi lastat ner henne en del ..

Naturligtvis hade vi kunnat lägga till i en marina, men de engelska hamnavgifterna överstiger vår dygnsbudget med råge. I England är marinor en lyx för överklassen. Det är fantastiskt hur snabbt vi vänjer oss vid att inte ens se dem när vi letar efter möjlig natthamn. De finns helt enkelt inte på vår karta. Nu ska vi bara vänja oss vid ankarlarmet också.

Ludvig programmerar om larmet så att det är redo att tjuta igen vid nästa förändring. Jag lägger mig ner. Har svårt att somna. Lyssnar på alla ljud. Undrar vilket håll det blåser på nu då? Är vinden kanske till och med seglingsbar? Efter att ha legat inblåsta i England med sydvästliga vindar i dryg vecka är vi bra sugna på en annan vindriktning än just sydväst. Prognosen har gett oss svagt hopp om att vi imorgon ska kunna ta oss vidare ner mot Frankrike för att framåt helgen segla över Biscaya. Jag stiger upp, och tittar ut genom vår ”bubbla” (glasbubbla som ger oss fri sikt runt båten utan att behöva gå ut i skitvädret). Försöker tolka lamporna i den stora hamnen. Jo, det blåser nog något mer på väst, men vem vet om det håller i sig. Jaja, hur som helst så blåser det alldeles för mycket och det är mitt i natten. Jag kryper ner i sängen igen. Det är fuktigt och rått. Längtar till södern. Drömmer mig bort, slumrar in, för att inte vakna igen förrän larmet ljuder igen …

En introduktion till brittisk flaggetikett

Så har vi då nått den engelska sydkusten och bytt ut den holländska gästflaggan, eller artighetsflaggan som den också kallas, mot den engelska. Till skillnad från andra länder använder man här inte den vanliga nationsflaggan på båtar, varken i aktern på de inhemska båtarna eller som gästflagga.

Drottningens fartyg, The Royal Navy, använder ”White Ensign” i aktern, och endast om drottningen själv finns ombord får det bära ”Union Jack”.  Medlemmar i vissa privilegierade yachtklubbar och organisationer har rätten att bära ”Blue Ensign” i aktern på båten, denna finns också med lite olika tjusiga emblem beroende på vilken grupp man tillhör. Medan vi, dvs gästande båtar, liksom den engelska båtpöbeln hänvisas till ”Red Ensign”.

Seglar man däremot i Skottland eller Wales bör man naturligtvis använda deras egna gästflaggor eftersom de flesta av invånarna där betraktar det som en provokation att blandas ihop med sina engelska ”landsmän”.  

Ja, det här är förstås bara en introduktion till temat, mer om brittisk flaggetikett finns att läsa på Wikipedia. Men som ni säkert förstår gäller det att veta sin plats i samhället.