Lycka kan inte mätas i pengar.

NEWPORT, RHODE ISLAND. Vi får ofta frågor om hur vi har finansierat vår resa, och hur mycket pengar vi gjort av med. Så sent som igår faktiskt, därav det här inlägget. Jag har tidigare undvikit ämnet, eftersom det har en direkt negativ effekt på mitt humör. Men jag inser att våra erfarenheter kan vara av glädje för någon annan som befinner sig i samma situation som vi gjorde för tio år sedan. Så jag ger efter.

Vi har gjort av med drygt 200 000 kronor per år, inklusive allt. Det är egentligen ganska lite pengar, med tanke på att vi är fyra personer och har en stor båt att ta hand om. Problemet är snarare bristen på inkomster. Jag säljer visserligen lite artiklar då och då, men det räcker inte långt. Vi har också några sponsorer som har hjälpt oss med utrustning som vi annars inte skulle haft råd till. Men i övrigt lever vi på sparade pengar.

Vi bodde på båten i Sverige under åtta år för att spara till resan. Räknade ut att varje seglad timme skulle kosta oss 17 kronor, och prioriterade våra utgifter därefter. Så här i efterhand kan man tycka att det kanske hade varit smartare att investera i ett hus eller en lägenhet som vi hade kunnat sälja innan avresa. Men vi var inte beredda att sätta vår dröm på spel.

Förhoppningen var från början att vi skulle klara världsomseglingen på tre år, och göra av med 150 000 kronor per år. Och då ha ett litet startkapital kvar vi kom hem. Det hade känts tryggt. Men det blir inte alltid som man tänkt sig. Runt kom vi, men det tog fyra år och vi har gjort av med mer pengar än vi hade räknat med. Så man behöver inte vara särskilt kvick i huvudet för att räkna ut att vi har kraschat vår budget.

Vi har inte heller varit så duktiga på att bokföra våra utgifter, så jag kan inte redogöra exakt för vad som gått till vad. Men min gissning är att underhållet av båten har slukat ungefär två tredjedelar. Det är mycket mer än vi tänkt oss. Men vissa saker kan man helt enkelt inte snåla på. Ska båten ta hand om oss, måste vi också ta hand om henne.

Vår budget var kanske lite optimistisk med tanke på att både motor, segel och rigg var 25 år gamla när vi avseglade. Det måste jag erkänna. Men alternativet hade varit att stanna hemma i ytterligare något år för att spara ihop mer pengar, och då hade barnen missat mer av skolan. Eller att vara ute kortare tid – vända i Karibien, sälja båten halvvägs eller stressa runt jorden. Men det ville vi inte. Så det fick bli som det blev.

Vi har nu lagt våra sista slantar på varma kläder och skor. Ja, faktum är att vi faktiskt ligger lite minus. Och det kommer nog att bli lite tufft att börja om helt från början så här mitt i livet. Men vi är i alla fall rika på minnen, och Ludvig är välkommen tillbaka till sitt jobb när han kommer hem. Så det kommer nog att ordna sig. Det gör det alltid.