Borta bra, men hemma snart …

Långt hemifrån ...

Långt hemifrån …

KOMBA, MADAGASKAR. Det har gått tre år sedan vi bytte vardagens ekorrhjul mot ett liv till havs. Sedan dess har vi tillryggalagt 30 000 sjömil, korsat tre världshav och besökt 35 länder på sex kontinenter. Vi har simmat med hajar, sjölejon och sköldpaddor. Stått på randen av en eldsprutande vulkan, svalkat oss i mäktiga vattenfall och rest långt in Bornes djungler. Vi har ridit på elefanter, mött pingviner, orangutanger och tasmanska djävlar. Valar och delfiner har lekt i vårt bogsvall. Fregattfåglar och albatrosser har flugit vid vår sida, och hela familjen har fått nya vänner från jordens alla hörn.

Nu återstår bara ett år av vår resa. Godahoppsudden ska rundas, och Atlanten ska korsas en gång på höjden och två gånger på bredden. Sedan är vi hemma igen, och allt blir som vanligt igen. Eller?  Ja, vi får se hur det går. I en intervju i dagens upplaga av Sydsvenskan berättar vi om våra tankar kring hur resan har påverkat oss och hur vi ser på att komma hem igen. Läs gärna. 

Trött på vintern?

Vem behöver snö?

Vem behöver snö?

Det ryktas att det har varit ovanligt kallt därhemma i vinter. Att hela landet haft en vit jul. Jättekul, för alla barn. Men kanske inte lika uppskattat av andra. Vintern är en tid då många svenskar längtar bort. Till en varmare del av världen. Det märks inte minst här på Langkawi; varannan badgäst pratar svenska. Men vintern gör sig också påmind i vår mejlbox, där frågorna duggar tätt från andra som drömmer om att göra som vi – att kapa förtöjningarna och sätta kurs mot varmare breddgrader.

Vårt senaste gästinlägg på ERV-bloggen är fullt av tips för alla er som går i långseglartankar. Läs och begrunda. Och fortsätt att skicka frågor. Vi svarar gärna.

Elva år senare

Det tog tre år att hitta vår Mary af Rövarhamn. Tre år av dagligt sökande på internet. Hon väntade på oss i Santa Cruz marina, på Teneriffa.  Lite ensam och eftersatt, men vid god vigör under den slitna ytan. Byggd 1976 på ett välrenommerat varv utan för franska Lyon, och rustad och inredd av en ytterst noggrann schweizare som lade varje ledig stund och varje scweizerfranc på båten under nio år. Ända tills frun tröttnade och drömmen rann ut i sanden. Ett sorgligt öde, ganska vanligt är jag rädd. Men den enes sorg, den andres lycka. Det blev kärlek från första ögonkast och sommaren 2002 seglade vi hem henne, och flyttade ombord.

Nu skulle vi bara betala av lånen också. För vem kan känna sig fri och leva på kärlek och fisk när tusentals kronor ska betalas till banken där hemma varje månad. Men här krävdes det tålamod, och målmedvetenhet utöver det vanliga. Ludvig hade tre år kvar av sina civilingenjörsstudier. När det väl var dags att börja dra in pengar gick larmet på den biologiska klockan. Hög tid att tänka på familj. Och inte räckte det med ett barn, vår lilla Lovis måste ju ha någon att leka med där ute. Och så gick det ytterligare några år.

Elva år har passerat sedan vi bestämde oss för att segla jorden runt. Galet lång tid. Många har nog tvivlat på vägen, men aldrig vi. I augusti bär det äntligen av. Tjohoo!