Snigel till middag

Kan man verkligen äta den här?

Oj, va han kämpar! säger Otto och pekar ut mot grodmannen som plaskar i tången en bit ut från klipporna. Det är Ludvig som plockar abalone (se videoklipp). Ett slags skaldjur, eller om man kallar det snigel, som bor i stora platta snäckskal och suger sig fast på klippor och stenar på dessa kalla breddgrader. Vad de heter på svenska vet vi inte.

Vi har blivit tipsade om stället av Paul, en kille vi lärde känna i Hobart. Han och hans familj kastar loss med sin båt Midnight Sun om några veckor för att segla mot Alaska, så han har inte längre anledning att hålla stället hemligt.

Då och då närmar sig grodmannen land. I ena handen håller han sin senaste fångst. I den andra den kniv han använder för att bända loss abalonen från stenarna. Han ser vild ut, inte helt olik kung Neptunus själv. Insnärjd bland sjögräs, tång och alger.

Barnen applåderar av förtjusning. Jag är också imponerad. Det är kallt. Runt femton grader i luften, och säkert inte mycket varmare i vattnet. Och på himmeln drar mörka moln fram. Ena stunden skiner solen, och fem minuter senare regnar det och blåser kuling. Typiskt tasmanskt högsommarväder.

När hinken är full tar vi jollen tillbaka till båten, tvärs över viken. Då och då tittar en liten pingvin upp för att dyka lika snabbt igen. Tidigare idag, på väg in i viken, såg vi både sälar och delfiner. Djurlivet här är lika fantastiskt som vädret är bedrövligt. Antar att man får ta det onda med det goda.

Väl ombord igen firar vi fångsten med hembakade kolakakor och varm choklad. Barnen kröner sin nerkylde hjälte till Kung Abalone den förste. Och som bevis på hans tapperhet hänger de varsin välförtjänt guldmedalj runt hans hals.

Ikväll blir det smörstekt abalone med klyftpotatis och aioli till middag på Mary af Rövarhamn. Och blåbär till efterrätt. Men först ska vi lägga ut en hummertina med snigelrens. Osäker på om humrar äter snigel. Men det är värt ett försök.