GREAT TOBAGO, BRITTISKA JUNGFRUÖARNA. Vi hade bestämt oss för att försöka ta oss upp på Great Tobago, där fregattfåglarna häckar. Men vi förstod snart varför de har valt att slå sig ner just här. På Great Tobago får de vara i fred. Där bor inte en människa. Ön är naturreservat, och den enda skyddade viken är för liten för att charterbåtarna ska våga sig hit. Men framförallt så är terrängen mycket svårtframkomlig. Inte för att den är brant, vilket den i och för sig är. Inte heller för att är vegetationen är ogenomtränglig, för ön är inte särskilt frodig. Men det lilla växtliv som finns visade sig vara något av det mest ogästvänliga vi någonsin upplevt.
Sluttningen upp mot toppen av ön täcks av stora kaktusar, omringade av grus, gräs och ännu fler kaktusar – pyttesmå sådana. Vars sylvassa taggar som går rakt genom både byxor, strumpor och skor – för att slutningen fastna i huden, där de vägrar släppa taget. Hullingarna är så starka att själva kaktusbladet hellre lossnar från plantan än släpper greppet om huden. Och när man försöker ta bort dem, då sätter sig taggarna i fingrarna istället. Värst var det för barnen. De tar fler steg och lyfter inte benen lika högt som vi vuxna, de har mer kontakt med marken helt enkelt.
Ludvig berättade för barnen att han hade kaktusar hemma här han var liten. Men det ville minsann inte Otto ha. Inga vilda i alla fall. ”Och jag vill inte gifta mig med en heller. Fy för att dela säng med en sån, muttrade han medan vi försökte ta oss uppför branten. Det gick oändligt långsamt, fick stanna varannan minut för att dra ut nya piggar. Vi insåg snart att vi aldrig skulle hinna tillbaka innan solen gick ner, om vi fortsatte mot toppen. Så vi bestämde oss för att ge upp fregatterna, och istället ta sikte på en utsiktsplats som såg ut att ligga inom rimligt räckhåll. Då hände det som inte fick hända.
Lovis halkade, och satte sig mitt bland kaktusarna. Stackars barn. Hennes skrik måste skrämt vettet av varenda fågel på ön. Och förnedringen var total när hon måste dra ner brallan för att få taggarna utdragna. Precis som Bröderna Dalton i filmen om Lucky Luke. Efter det vägrade hon gå en meter till. Och Otto ställde sig genast på hennes sida. Så vi fick skapa en liten kaktusfri zon till barnen i skuggan av ett ensamt träd. Där intog de sedan sin fika, medan Ludvig och jag fortsatte den sista biten. Några fregattfåglar blev det alltså inte den här gången, men väl några fina bilder på Mary af Rövarhamn. Tveksamt om det var värt besväret, det beror nog på vem man frågar.
Mary af Rövarhamn 