En båt på land …

Smågastarna drar sitt strå till stacken.

Smågastarna drar sitt strå till stacken.

Dåligt med blogginlägg på sistone, jag vet. Av den enkla anledningen att vi jobbar så hårt på båten om dagarna att vi stupar i säng på kvällarna. Mary af Rövarhamn har flyttat upp på torra land och vi har på bara några dagar bytt alla lager i propelleraxeln, skrapat den 60 kvadratmeter stora botten fri från färg och lyft av rodret sju gånger i processen att få båten mer lättstyrd. Allt i 35-gradig värme, med 80 procents luftfuktighet och dagliga åskskurar.

Och än är det inte klart. Rost ska behandlas, däcksmatta ska limmas och hela båten målas flera gånger. Allt innan jul, om vädergudarna vill. Och det får vi verkligen hoppas. För att fira jul på landbacken, utan vare sig avlopp eller vågskvalp. Det vore bara för deppigt. En båt på land är som … en jul utan snö. Den kommer liksom inte riktigt till sin rätt.

Blev dock väldigt glad när jag såg att så många nominerat vår blogg till Bästa Reseblogg 2012. Stort tack för det. De tio bloggar som får flest nomineringar går vidare till final. Skulle du också vilja muntra upp oss lite, så är detta alltså ett utmärkt sätt. Men använd Internet Explorer. Verkar inte funka att nominera med varken Google Chrome eller Mozilla Firefox.

Bottenskrap de Luxe

Kapten och smågastarna inspekterar eländet.

”Usch, vilken pärs. Men va bra det gick.” sa jag glad i hågen när jag kom upp efter en och en halv timme i det kalla vattnet. Vi hade skrapat rent botten, för jag vet inte vilken gång i ordningen. Och jag var lättad för att det var över för den här gången. Nu skulle vi klara oss några veckor till. Men jag bävade för nästa gång. Det var redan kallt i vattnet, kallast någonsin. Under 20 grader. Och det skulle inte bli varmare på länge. Vi befann oss i Manly utanför Sydney, och var på väg söderut.

Jag minns att jag böjde mig ner i luckan för att be Ludvig om en handduk, när jag såg honom ligga där på britsen under en filt. Huttrandes, lite blek.  ”Hur är det?” frågade jag. ”Sådär”, blev svaret. ”Jag kände mig rätt dizzy när jag kom upp”, berättade han. ”Och illamående.”  Jag kokade varm choklad till oss båda. Men Ludvig kände sig fortsatt slö så vi tog tempen. Bara 35,5 grader, trots att det gått mer än en halvtimma sedan han kom upp ur vattnet. Själv kunde jag redan stoltsera med hela 36 grader. Tydligen mer varmblodig av mig.

Efter någon timme var Ludvig helt återställd. Men jag kan inte låta bli att undra hur pass nedkyld han måste ha varit när han kommit upp ur vattnet. Det här funkade inte längre. Antingen fick det växa fritt, med sämre fart och kryssningsegenskaper som följd. Eller så måste vi lyfta båten och lägga på ny bottenfärg. Igen. Vi hade båten uppe på Kanarieöarna för ett drygt år sedan. Men vi måste fått tag på gammal färg, för redan när vi kom fram Karibien växte det friskt. Sedan dess har vi skrapat botten varannan var tredje vecka. Och det gick väl an i tropikerna …

Igår fick vi ett bra pris på att ta upp båten här i Hobart. 24 timmar senare, så snart nattens storm lagt sig, vilade Mary af Rövarhamn i sin vagga på land. Nu väntar några dagars hårt arbete på varvet. Att bo i båt på land med två små barn är ingen höjdare eftersom man måste klättra upp och ner på en fem meter hög stege, och inga avlopp fungerar. Men att skrapa botten och kunna andas på samma gång, det är lyxigt värre.

Botten!

Jag ligger ihopkrupen på kojen och huttrar med en skål bredvid mig. En kräkskål. Båten skakar i kulingbyarna. På ett synnerligen onaturligt sätt. Båten står på land. Och jag är magsjuk. Jag har varit kärnfrisk i tre månader. Och så händer det just nu. Lagen om alltings jävlighet.

När båten står på torra land blir avlopp och toalett oanvändbara. Allt rinner rakt ner på backen, ocensurerat. Inte särskilt trevligt för stackars Ludvig och hans far Sven som står där nere och sliter i värmen. Vi har visserligen en septitank, men ventilen gick naturligtvis sönder när vi försökte öppna den. Så det är bara att pallra sig ner för stegen och på ostadiga ben gå tvärs över hamnplanen till den urinstinkande toaletten, och hoppas att ingen annan är där. Och upprepa processen om och om igen. Inför ögonen på alla gubbarna i hamnen. De vet. De förstår.

Jag har just insett att det finns hopp, att jag kanske kommer att överleva, när Ludvig kommer in. Han är blek. ”Jag mår också illa, säger han rasar ihop på soffan. Inte han också. Men jodå. Och stackars Sven som är här på semester står nu ensam där nere och slipar. Jag pallrar mig upp, klättrar ner och beskådar bedrövelsen.

Botten såg förvånansvärt fin ut när vi lyfte båten, särskilt med tanke på att det var tre och ett halvt år sedan sist. Ytterst lite beväxning, och de flesta zinkanoderna var i gott skick. Vi andades ut, det här skulle nog vara överstökat på några dagar. Men vad var det där, en pytteliten kal fläck, och en till. Och ännu en. Jag pillade lite med nageln, som snabbt försvann in under färgen och fläkte upp en stor flaga färg. ”Aj!” Vassa färgflagor under naglarna är ingen höjdare. I synnerhet om färgen är giftig. Jag provade på ett annat ställe. Med samma deppiga resultat.

Vad tittar han på egentligen?

Snett till vänster ovanför zinkanoden. Ser du fläckarna, och sprickan?

Det hade alltså hänt igen. Epoxigrundfärgen, som skyddar vår galvade båt mot kopparn i bottenfärgen, hade inte fått ordentlig vidhäftning . Vatten hade trängt in bakom färgen och de kala fläckarna växte snabbt med hjälp av högtryckstvätten. Det enda säkra receptet för att detta inte ska hända igen är att blästra bort den galv (zink) som ligger som ett skyddande lager runt hela båten. Samma zinklager som hållit vår båt fri från rost i 30 år. ”Nej!”, sa jag bestämt när Ludvig uppgivet förde saken på tal.

Vi fattade beslutet att inte lägga en massa tid på att skrapa botten ren, utan istället låta färgen sitta kvar där den inte lossnat av sig själv och pröva en ny epoxigrundfärg på de kala fläckarna – en färg som påstås fästa på stålytor som fortfarande är fuktiga. På så sätt skulle vi fortfarande ha en chans att sjösätta innan Ottos 3-årsdag nästa vecka. Men så kom den här magsjukan …

I skrivande stund är både Ludvig och jag på benen igen, med nöd och näppe. Tack vare finfin hjälp från farmor (barnpassning) och farfar (slipning) så kanske det blir ett flytande 3-årskalas ändå. Och för dig som undrar över hur vi resonerar kring det här med färgen så ser planen ut så här: Börjar ytterligare färg lossna från botten efter sjösättning och den nya färgen visar sig ha bättre fäste får vi lyfta upp båten igen och fixa resten. Och fäster inte den nya färgen heller får vi återigen överväga att blästra bort zinken på botten. Men den dagen hoppas jag aldrig infaller.

Nu sängen! Imorgon är en ny dag. En bättre dag!