Belitung

Bilden bakom sjunde luckan föreställer en strand i ögruppen Belitung, i Indonesien. Kanske inget märkvärdigt med den. Det finns gott om paradisstränder i Sydostasien. Men hur tror du jag har tagit bilden? Fundera på det en stund, innan du läser resten av texten.

Kanske gissar du på att jag använt en drönare, eller suttit i ett flygplan? I så fall är det fel. Den är tagen från toppen av en 65 meter hög fyr. En fyr som på 1880-talet fraktats hit på segelfartyg från Holland. På den tiden Indonesien var en del av Nederländska Ostindien. Förutom att visa vägen för europeiska handelsfartyg har den under en period även fungerat som fängelse för indonesiska krigsfångar.

Idag är den ståtliga fyren i förfall, som så många andra gamla kolonialbyggnader. 313 steg, 19 våningar, på en ranglig rostig spiraltrappa var vad som krävdes för att ta bilden. Se nu på den igen. Visst ser bilden lite annorlunda ut? Nu när du vet. Det är förresten vår lilla jolle som ligger uppdragen på stranden.

Fler bilder från Belitung och den fina gamla fyren

Detta bildspel kräver JavaScript.

BELITUNG, INDONESIEN.

Jag piratkapten Morgan ligger nu på mitt yttersta. För att ingen ska stjäla min skatt har jag gömt den i mörkergrottan på södra delen av Skattön. Kartan gömmer jag på Steniga ön. Men ve den som rör min skatt! Spöken och vålnader vaktar den dag och natt. Endaste en dag om året går det att komma åt den. Den 9 november. /Morgan

Så stod det på den skattkarta som Lovis och Otto hittade när vi var ute och badade på grannön idag. Den 9 november. Den låg ihoprullad i en flaska, som låg under en klippskreva på grannön. Vi trodde knappt våra ögon.

De här trakterna i Indonesien, runt Sydkinesiska sjön och Malacca-sundet, är sedan urminnes tider ökända för sina pirater. Och överallt där havens rövare har hållit till finns det historier om undangömda och nedgrävda skatter. Men chanserna för att hitta en sådan skatt är små.

Ändå stod vi nu här med en skattkarta. Och det rådde ingen tvekan om dess äkthet. Så mycket gammal rom och tjära som den luktade. Den kan bara ha tillhört en riktig pirat. Även om Lovis var lite tveksam. Vad var oddsen för att den där kapten Morgan kunde svenska? Pirater brukar ju dessutom luras. Vågade vi verkligen lita på honom?

Men där här chansen kunde vi ju bara inte missa. Så iväg bar det, till Skattön. En knapp sjömil längre västerut. Nu också med de sydafrikanska lekkompisarna Johannes och Dirk i släptåg. Ja, ju fler som kunde hjälpa till att leta desto bättre.

Det är många som lagt ned en hel förmögenhet på att söka efter gåtfulla piratskatter. De har kanske precis som vi kommit över en karta som visar var skatten blivit nedgrävd. Men piratkartor är ofta kluriga och svåra att tolka. De flesta skattsökare har därför slutat utfattiga utan skymten av en skatt. Men man måste ju försöka.

Vi hittade ganska snart en stor grotta, men den visade sig innehålla mängder av trånga skrevor och mörka smågrottor. Så det var tur att vi hade så många smågastar med oss, som kunde krypa in på de mest omöjliga ställen. Ett tag trodde jag att allt vi skulle finna skulle vara en stor fågelspindel, en giftig orm eller dödlig skorpion. Att Lovis hade rätt, att kapten Morgan lurat oss, och hela skattjakten skulle sluta med ond bråd död.

Men längst in i en mörk grotta, dold i en klippskreva under några gamla rötter och löv hittade Otto en rostig gammal plåtburk till sist. Och banne mej, den var full med mynt. I guld och silver. Från hela världen. Hela Morgans livsbesparingar. Intjänade under många års hederligt rövande på haven. Helt otroligt.

Tänk, att vi har hittat en riktig skatt. Så som vi letat genom åren. Och just idag också. På Ottos födelsedag. Så himla lyckat. Otto belönade alla skattletare rikligt, med så många chokladpengar de kunde äta. Minst hundra. Men skatten, den behöll han för sig själv.