Vi har just styrt upp mot Hälsö för ta ner våra segel och gå in i hamn när jag märker att något inte är som det ska. Ratten gör konstigt motstånd, som om den fastnat i något.
”Ludvig, jag tror det är något fel på styrningen,” ropar jag och vrider på ratten igen. Den hackar till några gånger, och går sedan lättare. För lätt. Vi har förlorat styrningen.

Ludvig skyndar sig bak till rodret. Det sitter där det ska, men styrvajern är lös. Vad det än beror på så åtgärdas det bäst i hamn. Vi har en kort rorkult i aktern som kan användas för nödstyrning. Enda problemet är att den sitter längst bak på båten, utom räck- och synhåll från gasreglage, ekolod och navigationssystem.

Jag ser mig om. Det är becksvart ute. Inte ens månen är framme. Och det blåser friskt. Vi har aldrig varit i hamnen förut, inseglingen är inte belyst och inloppet ser smalt ut på sjökortet. Men strålkastarna är laddade och Ludvig och jag är samkörda. Vi fixar detta. Jag lägger i lätt gas och går bak till rodret för att styra ut på djupt vatten medan Ludvig tar ner alla segel och förbereder linor och fendrar. Sedan styr vi in mot hamnen.

Alla sinnen skärps, all nonchalans är som bortblåst. Ludvig sitter fullt fokuserad vid rorkulten, med strålkastaren riktad mot de röda och gröna pinnarna som markerar inloppet. Jag sköter gasreglaget och håller koll på instrumenten. Helt lätt är det inte. Man kan likna det vid att styra en bil från baksätet, medan någon annan sitter där fram och växlar och gasar. Men det går, och snart ligger vi tryggt förtöjda i hamnen.

Ludvig och jag ser på varandra och ler lättat. Barnen tittar fortfarande på film i salongen, trygga och lyckligt ovetandes. Bra så. Nu ska vi bara få ordning på styrningen, så vi kan segla hem igen. Ludvig börjar felsöka. Det visar sig att en av vajrarna mellan rodret och ratten har brustit. Den måste bytas. Vi rotar runt lite, och hittar det vi behöver ombord. Ett par timmar senare är felet åtgärdat.

”Det var nästan lite uppfriskande att få mecka igen”, säger Ludvig belåtet. Jag skrattar. Det är lustigt det där. På vägen dit hade vi pratat om att vintersegling på många sätt påminner om när man avviker från de vanliga rutterna på en långsegling. Man får kämpa lite extra, men belönas mångfaldigt. Det som just hänt förstärker den känslan. Vi hamnade i en svår situation, och vi löste den. Det är onekligen något tillfredsställande i det.