Nu har isen äntligen släppt i Limhamns fiskehamn och igår genomfördes årets premiärsegling, med två små förväntansfulla barn ombord. Oj va de har längtat. Färden gick tvärs över hamnbassängen till Ön, för att köpa glass. Mycket populärt.
OBS: Sänk ljudet om du kollar på filmklippet. Verkar vara något fel på mikrofonen på kameran. Jobbigt störningsljud. Ännu en sak att lägga till den lååånga att-göra-listan inför avsegling …
Att lätta ankar. Smaka på orden. Det låter så enkelt, vackert. Men det här är inget spontanprojekt. Elva år har passerat sedan planerna först kom på tal. Ett drygt decennium. Ett annat millennium. I slutet av nittiotalet.
Vi gick hand i hand längs piren i Pasito Blanco, en liten hamn på Gran Canarias sydkust. Ludvig hade seglat dit i en liten sexmetersbåt tillsammans med en kompis. Jag hade tagit flyget för att leva långseglarliv några veckor under jullovet. Vi pratade om framtiden. Ludvig ville köpa större båt, flytta ombord. Segla jorden runt. Upptäcka världen i sakta mak, för egen köl. Det var svårt att föreställa sig för en landkrabba som mig. Några soliga dagsturer i skärgården var allt som fanns i bagaget. Men ja, varför inte. Jag var sällan sen att tacka nej till ett äventyr. Jag minns hur jag stannade till vid en tvåmastad skönhet och sa:
”Okej, vi gör det. Vi köper en båt och seglar jorden runt. Men då vill ha en sån här.” Och en så fick det bli!
Ludvig såg nöjd ut. Mitt val av båttyp visade sig vara synnerligen lämpligt. En Joshua, en klassiker i långseglingssammanhang. Bekväm och säker, byggd för de stora haven. Kanske var det ingen slump att han tog upp frågan just där. Eller så hade jag helt enkelt näsa för lämpliga långfärdsbåtar.
Båten vi såg den där dagen i Pasito Blanco blev långt senare till salu och köptes av en god vän som är bosatt på Gran Canaria. I höst ser vi framemot att segla tillsammans i de kanariska vattnen.
Här är hon, båten vi såg på Gran Canaria den där dagen för elva år sedan. Det blev kärlek vid första ögonkastet och jakten efter en egen Joshua kunde börja. Men det är en annan historia. Foto: Giovanni Ramunno
Här bjuder vi på ett värdigt alternativ till kvällens delfinal i Melodifestivalen. Dokumentären Deep Water från 2006 är en gripande historia om engelsmannen Donald Crowhurst som ställer upp i tidernas första ensamkappsegling non-stop runt jorden, Sunday Times Golden Globe Race 1968.
Påfrestningarna från havet och omvärlden driver Donald Crowhurst till galenskap. När det enda vettiga hade varit att bryta väljer han istället att ligga och driva utanför Brasilien och rapporterar in falska lägesrapporter i väntan på att ansluta racet när motståndarna går in mot mållinjen igen. Man ska väl inte avslöja slutet på en film men vi vill ändå förvarna om att det inte slutar lyckligt.
Med på ett hörn i filmen, och som en motvikt till Crowhurst tragiska öde, är Bernard Moitessier med sin Joshua ( S/Y Marys äldsta syrra). Moitessier trivdes så bra med livet där ute att när han efter sju månaders segling rundat Kap Horn och det blev dags att gira babord upp genom Atlanten mot målgången i England så fortsatte han rakt fram, ett halvt varv till runt jorden. Även det kan väl kallas galenskap på sitt sätt.
Kolla in trailern här nedan. Får du mersmak är det bara att ladda upp med popcorn och kolla hela filmen här på sajten. Filmen får fem av fem möjliga av den vuxna delen av besättningen på Mary af Rövarhamn. Smågastarna låter hälsa att de föredrar Pippi Långstrump på de sju haven.
Mary af Rövarhamn 