På toppen av Storbritannien

”Ser du det den där toppen där, det är Ben Nevis”, säger jag och pekar. ”Storbritanniens högsta berg, 1344 meter högt”. Jag ser hur det glimmar till i Ludvigs ögon. Barnen ser det också. ”Nej, tänk inte ens tanken. Vi ska inte gå upp där!” säger de nästan i kör. Men det är redan försent.

Så börjar förhandlingarna. En god lunch, åtta fikor och två nödprovianter. Det är så mycket godsaker och så många pauser vi måste lova för att barnen ska följa med. Vi accepterar glatt, och Ludvig skyndar sig att ringa en taxi innan de ångrar sig. Det är roligt att de fortfarande funkar att muta barnen med fika, även om det blir svårare för varje år som går.

Tidigt nästa morgon bär det av mot Ben Nevis fot. Jag måste erkänna, jag är ganska nervös där jag sitter i bilen. Mina knän har krånglat länge, och jag har gått på sjukgymnastik och styrketräning hela vintern och våren för att kunna göra just sånt här. Nu är det upp till bevis.

Utsikten från Garlochy i Kaledonienkanalen. En alltför frestande vy.
Vi tar taxi till foten av berget!
Första sträckan går genom fält av ormbunkar på skuggsidan av berget.
Vi är långt ifrån ensamma på berget. Tiotusentals personer bestiger Ben Nevis varje år.
En första fika vid sjön på vägen upp. Det börjar redan bli varmt i solen.
Halvägs till toppen passerar vi ett vattenfall.
Otto fyller sin vattenflaska med iskallt smältvatten, och passar på att doppa hela huvudet.
Tur barnen förhandlade till sig så många fikapauser. De behövs.
Vi har med oss 10 liter vatten, det behövs också.
Vi har tajmat årets hittills varmaste dag.
De stora stenhögarna funkar bra som delmål längs vägen.
Och mer fika förstås. Kakor, russin, mandlar, choklad och frukt. I mängder.
En fot framför den andra.
Så kommer äntligen den första snön. Inte mycket …
… men kul ändå.
Nu är det inte långt kvar.
Efter 4½ timme når vi så äntligen toppen.
Otto på den högsta punkten i hela Storbritannien! 11-åringen som i normala fall helst sitter bakom datorn men besitter superkrafter när de väl behövs.
Lång och välförtjänt lunch i lä av den gamla väderstationen på toppen.
Trötta fötter!
Det svåraste är att resa sig igen när man väl satt sig ner.
Otto besegrar den regerande Pokemonen på toppen. Mycket nöjd.
Sedan väntar upptäcksfärd bland stenruinerna.
Ludvig kollar utsikten. Inte ett moln på himmeln.
Långt där borta ligger Irland.
Där nere mynnar Kaledonienkanalen.
Och i den lilla viken i Gairlochy, nere till vänster i bild, där ligger Mary och väntar.
Så var det dags att påbörja den långa vandringen ner igen. Än så länge känns knäna bra, men nedför brukar vara slitsammare för lederna.
Stigen som är väl underhållen kallas i folkmun för The Pony Trail. Förr kunde man hyra hästar vid foten och rida hela vägen.
Jag skulle inte vilja gå här i dåligt väder.
Det är ganska brant på sina ställen.
Och långt ner.
Bergets snyggaste outfit. Med svettband och benvärmare.
Skotte på språng! Kanske övar han till Ben Nevis Race då 600 skottar springer upp till toppen och tillbaka. Rekordet ligger på 1 timme och 25 minuter. Hur är det ens möjligt?
Tillbaka vid vattenfallet, halvvägs nere. Solen steker.
Bara en fjärdedel kvar.
Så äntligen, de sista metrarna, vilken känsla!

Drygt nio timmar och nästan 17 km senare är vi tillbaka vid foten av berget. Det anses nog superlångsamt men det bryr vi oss inte det minsta om. Vi är otroligt nöjda med oss själva. Men gladast är nog jag. Knäna höll! Det var bitvis riktigt tufft i värmen, och fötter, vader och lår värker. Men knäna mår faktiskt utmärkt. Vilken lättnad!

Den natten sover vi som fyra klubbade sälar, och när vi vaknar nästa morgon är berget helt inbäddat i moln.

Den norske hesten

Längst ut i det västnorska kustbandet ligger ön Alden, med sitt 481 meter höga berg som går under det passande namnet Den norske hesten. Ön påminner i vissa vinklar om en hästrygg, och syns på över 50 sjömils avstånd. Man kan segla mot den i flera dagar utan att komma fram. Och när man väl är där där kan man bara lägga till under de lugnaste omständigheter.

När vi seglade till Lofoten för tio år misslyckades vi med att angöra ön båda gångerna vi hade vägarna förbi. Så den här gången ville vi verkligen dit, och hade med avsikt planerat vår avsegling från Shetland så vi skulle komma fram till Alden i lugnt väder. Men icke. Istället blev vi överraskade av ett elakt litet lågtryck med regn och kuling från fel håll, och fick segla förbi ännu en gång.

”Det är som om Alden inte vill ha oss”, muttrade en sjöblöt Ludvig från sittbrunnen medan jag var inne och letade på sjökortet efter en lämpligare hamn i busvädret. Vi hamnade istälet på en annan ö lite längre in i fjorden, men redan nästa dag bestämde vi oss för att gå tillbaka till Alden. Vinden hade lagt sig, och det utlovades sol framåt eftermiddagen. Förhoppningen var att bestiga toppen.

Vid foten av bergets södra sida finns en liten flytbrygga, men de två gästplatserna var redan tagna när vi kom dit, så vi la oss på färjans plats. Den skulle ändå inte komma tillbaka förrän nästa dag. Sedan var det bara att vänta, och vänta. Allt medan regnet öste ner. Hela dagen, det regnade så mycket att öns vanliga vattenfall fick sällskap av flera mindre.

Klockan blev både fyra, fem och sex. Och det regnade fortfarande, och jag flackade allt mer bekymrat mellan väderprognoserna på nätet. Det såg inte så bra ut framöver. Vi måste segla vidare redan nästa morgon. Det var ju sjutton också om vi inte skulle kunna ta oss upp på toppen när vi väl tagit oss dit. Tre timmar hyfsat klart väder var allt vi behövde.

Men så hände det. Klockan sju på kvällen skingrades molnen som legat som ett täcke över toppen hela dagen, och snart visade sig även solen. Tänk att den fanns där bakom ändå. Nu gällde det bara att stigen inte spolats bort. Det hade regnat hårt i minst ett dygn. Frågan var om det ens skulle gå att ta sig upp, att ta sig fram. Det skulle bli blött, oändligt blött. Det visste vi.

Och blött var det, hela stigen hade förvandlats en bäck med små forsar och vattenfall. De första 300 höjdmetrarna var stigningen brant, och knotten så många att jag satte flera stycken i halsen. Otto muttrade något om den norska pesten, och menade att han föredragit en shetlandsponny. Men han fortsatte, envist och tappert. Ena foten framför den andra.

Väl uppe på ryggen av hästen väntade lervälling och svampig torv. Här gällde det att koncentrera sig för att vattnet och geggan inte skulle rinna över kanten på kängorna. Men upp kom vi, och belönades med den mest fantastiska utsikt som njöts ihop med kakor, frukt och godisfackets sista Snickers. Vi såg hela vägen till Kinn, ön där vi gifte oss för 10 år sedan. Resans mål.

Nu skulle vi bara ta oss ner också. Innan solen gick ner. Det var förstås inte alls lika svettigt som att gå upp, snarare kallt eftersom vi nu var ganska blöta. Och ruskigt slirigt och halt. Jag vet inte hur många gånger stackars Ottos satte sig på ändan. Som tur väl var hittade han då och då några lingon och blåbär där han landade. Sånt hjälper till att hålla humöret uppe.

Vid 10-tiden på kvällen var vi tillbaka ombord – blöta, leriga och oändligt nöjda. Tänk, vi klarade det. Vi besegrade Den Norske Hesten! Sällan har väl varm choklad smakat så gott som denna afton.

Regnmoln över Alden

Bryggan

Expeditionen kan börja!

P1130547

Mycket vatten!

Blöt stig …

… och många mygg

Men fin utsikt.

P1130377

Uppe! På toppen av västnorges mest kända landmärke.

Plåtlåda med gästbok och plåster på toppen.

Ludvig viftar bort mygg från Lovis.

Här var det brant …

Mary från toppen.

P1130333

Utsikt mot söder

P1130374

I öster utsikt mot hamnen på Atlöy där vi sökt skydd över natten

P1130328

Kinn i norr, resans mål.

P1130439

Lika blött nedför

P1130395

Fin sjö i hästens  svank. Har lustigt nog formen av ett hästhuvud …

P1130483

Det börjar bli sent

P1130506

P1130544

Fint kvällsljus

P1130511

Stabil sten

Sista biten

Tillbaka på Mary

Nu varm choklad och ett parti Skippo

Nästa morgon, innan vi kastar loss och fortsätter norrut.

Vi vandrar bland molnen

”Åh, så fint. Jag vill gå upp till molnen. Snälla, kan vi göra det.” Det är det första Lovis säger när hon öppnar luckan vår första morgon på Färöarna. Vi ligger förtöjda i Hvannasund omgivna av höga gröna branter på båda sidor, men molnen ligger lågt och regnet hänger i luften.

Otto reagerar på samma sätt. Båda barnen står och trampar och frustar som två hästar på startlinjen. De vill upp för berget, upp till molnen. Nu. Och det är lätt att förstå. Jag känner också suget. Inte från molnen, jag har inte glömt vår bestigning av Le Pouce på Mauritius. Men landskapet. Wow, vilket landskap. Som gjort för att vandra i.

Just den här dagen passar det inte, men ett par dagar senare ser förutsättningarna bättre ut. Prognosen utlovar strålande sol och det ska finnas en stig från hamnen i Eidi upp till branten på norra Eysturoy där man kan titta ut över jätteraukarna Risin och Kellingin som vi rundat med båten dagen innan.

Vi stiger upp extra tidigt och håller högt tempo, för att försäkra oss om att vi ska hinna tillbaka innan tidvattnet vänder och det är dags att segla vindare. Det märks tydligt att det var länge sedan vi gick på höjden. 600 meters stigning på känns. Mjölksyran svider i benen, och klädesplaggen åker av ett efter ett. Men upp ska vi.

Väl uppe på platån drar dimman och kylan in. Ja, det är förstås ett moln. Jag känner besvikelsen komma. Men barnen jublar, det var ju det här de ville. Så spännande. Vi tar dem i handen och fortsätter följa stigen ut mot klippan. Men plötsligt tar den slut. Hur gick detta till, hade vi gått fel?

Vi står ett tag och ser oss förvirrat om i dimman. Kan vi vara framme vid stupet? Jag lägger mig på magen för att kika ner över vad jag misstänker vara branten. Jag kan höra måsarnas skrik och ljudet från vågorna långt där nere. This is it. Vi är framme. Flera hundra meter fritt fall. Jag får svindel av bara tanken.

Vi drar oss tillbaka några meter, plockar fram fikan och väntar. I hopp om att molnet snart ska dra vidare. Vi väntar och väntar. Men det blir inte bättre, snarare tvärtom. Molnet verkar ha kommit för att stanna. Till sist ger vi upp, går ner till byn igen och köper en glass som vi äter i solskenet. Ja, här nere är det förstås lika fint väder som innan.

Lite snopet. Men det var fint på vägen, vi fick lite välbehövlig motion och barnen fick vandra bland molnen. Så inte så dumt ändå, med lite perspektiv på det hela. Dessutom regnade det inte på hela förmiddagen. Bara en sån sak.

0

Dit upp vill vi!

P1090119

Otto går ut hårt

2

Branta slänten uppför. Enda gången i t-shirt på Färöarna.

P1080979

Utsikt över Eides camping på vägen upp, hur kan en så vacker plats ha en så ful camping?

P1090020

Otto väntar på att mamma ska fota klart …

P1090039

Tittar man noga ser man fåglar överallt. Det här ser ut som två labbar. De ska man hålla avstånd till, annars anfaller de.

P1090379

Kan det här vara en småspov månne?

P1090434

Bomullsgräs, en favorit

P1090138

Så kallt det blev plötsligt

P1090152

Här vill man inte tappa bort varandra

P1090157

Är detta vara vad vi kommit för?

P1090244

Lååååångt där nere …

P1090249

Inte blir det bättre

P1090252

Ger upp och går hem

P1090292

Dimman lättar

P1090364

Nu syns grannbyn Tjörnuvik igen.

P1090362

Snart tillbaka, där nere väntar Mary.

molnet.jpg

Den här bilden tar jag från Tjörnuvik mindre än en timme senare. Det retfulla lilla molnet ligger fortfarande kvar.

Misslyckad häxjakt på Blåkulla

Vi seglade till Blåkulla igår. Ja, den kallas så. Brattön, Bohusläns högsta ö. Förra påsken besteg vi toppen. Den här gången tänkte vi leta reda på den stora grottan, eller det svarta hålet som lokalbefolkningen kallar det. Hålet i berget som lär leda in till en enorm sal med 10 meter i tak och massor av spindlar. Det sägs att grottan är ingången till den ondes rike, och att det är hit häxorna flyger på skärtorsdagen för att festa med djävulen. Orgierna lär pågå till påskaftonskväll, eller påskdagsmorgonen då ”häxorna” brukar fara hem igen.

20170414_150346

Mary vid bryggan på Brattön

Vi ville naturligtvis ta reda på om det låg någon sanning i folkmyten, och frågade en öbo om vägen till grottan. Vi fick en karta där svarta hålet var utmärkt, och tips om att ta med oss rep för att ta oss ner i själva hålet. Det är lätt att hitta, sa han. ”Följ bara den norra stranden, förbi blåsippebacken och upp på berget, runda stora mossen och fortsätt ner i ravinen”. Det lät ju inte så svårt, tänkte vi och gick iväg med ivriga raska steg. Barnen studsade fram. Fyllda av spänning och förväntan.

P1020243.jpg

Blåsipporna hittade vi i alla fall

Efter en knapp timmes vandring var vi framme vid ravinen. Nu skulle vi bara hitta ingången till grottan. Men hur mycket vi än letade så hittade vi den inte. Kunde vi ha misstolkat kartan, fanns det fler raviner? Det gjorde det, vi sökte igenom även dem. Utan framgång. I tre timmar letade vi, upp och ner i ravinerna, så svetten rann. Klockan sju på kvällen gav vi upp. Det bar emot, men barnen var trötta och det började bli kallt. Med tunga steg gick vi tillbaka till båten med oförrättat ärende. Galet besvikna. Ett sånt enormt misslyckande. Och så jäkla irriterande.

P1020317.jpg

Hur svårt kan det vara?

Den enda förklaringen vi kan komma på till att vi inte hittade grottan var att de elaka häxorna stängt igen ingången efter sig när den siste flugit in på skärtorsdagskvällen. Men om så är fallet borde den öppnas ikväll igen. När Brattö-borna tänder sin stora eld och skrämmer hem häxorna igen. Tänk om det är så? Ja, enda sättet att ta reda på det är väl att segla dit igen för att kolla antar jag. Men om så är fallet kanske vi ändå ska vara ganska tacksamma. För allvarligt talat, vem vill dela grotta med Hin håle och Västsveriges alla häxor? Ja, hur tänkte vi egentligen.

20170414_191741

Här tänds elden på Blåkulla ikväll

Alla ledtrådar och eventuella koordinater till den förbaskade grottan skulle dock uppskattas varmt. Om det nu skulle vara så att vår teori faktiskt inte stämmer …

Lucka 10: Réunion

Bilden bakom tionde luckan föreställer ett par smutsiga små barnhänder, som lyckligt visar upp sina egenhändigt plockade smultron för sin mamma. Ottos händer, fem år gammal, hans första smultron – åtminstone vad han kan minnas. Plockade på ett par tusen meters höjd, på ön Réunion i Indiska Oceanen. En av av världens vackraste öar. Paradiset för den som gillar vandring och storslagen natur. För sådana som oss.

Fler bilder från vår vandring på Réunion