Champagne Beach under testluppen

Detta bildspel kräver JavaScript.

Strandhäng är en absolut favoritunderhållning för oss på Mary af Rövarhamn. Ingen strand är den andra lik. Vissa är svarta, andra vita eller gula. Många är täckta av krossade snäckor eller drivved, vissa korall eller sten. Några kantade av spännande grottor, eller fantastiska klätterträd. Variationerna är oändliga, och vi tröttnar aldrig.

Just nu ligger vi ankrade utanför Champagne Beach på ön Espiritu Santo i norra Vanuatu. En strand som brukar kallas Vanuatus finaste strand. En del talar om den som en av Söderhavets bästa stränder. Medan andra drar det ett steg längre, och menar att den håller världsklass. Ja, hur det än är med den saken så blev vi onekligen lite nyfikna. Så här är vi nu.

Vilka kriterier som krävs för att en strand ska ta sig in på dessa topplistor är oklart. Men det verkar underlätta om stranden redan är välbesökt eller välkänd. Därför omnämns ofta kända city-stränder som Bondi och Venice Beach. Medan vi gillar de folktomma stränderna bäst, gärna vilda vackra surfstränder som det är lite svårt att ta sig till.

Vi har faktiskt turen att få Champagne Beach nästan helt för oss själva, något som är mycket ovanligt här på Vanuatu. Inte på grund av den stora mängden badgäster, för de är sällsynta. Däremot brukar det nästan alltid gömma sig en by bakom varje strand i det här landet.  Vilket i sin tur innebär minst en nyfiken invånare bakom varje trädstam.

Sanden är fantastiskt fin. Nästan som mjöl, helt perfekt för sandskulpturer och sandslott. Sitt namn har stranden fått efter de bubblor som kommer upp från varma källor under vattnet vid lågvattnet. Det förklarar också de stora skillnaderna i vattentemperatur. Sikten är inte perfekt, men det finns en hel del korallhuvuden att snorkla på. Och någon enstaka sköldpadda.

Själva omgivningarna drar dock ner helhetsintrycket rejält. Ja, de regnskogsklädda branterna är det inget fel på. Men Champagne Beach är ett populärt stopp för kryssningsfartyg, och stranden kantas därför av tomma hyddor och marknadsbodar som fylls till bredden av souvenirer när kryssningsfartyget ankrar upp i viken utanför. Det hela ser lite malplacerat ut. Och längre bak, i buskarna, ligger mängder av gamla chipspåsar och läskburkar som besökarna lämnat efter sig.

Så trots uppenbara kvalitéer tar sig alltså Champagne Beach inte in på vår lista över världens bästa stränder, som än så länge toppas av Wharariki Beach på Nya Zeeland.  Tätt följd av en pytteliten strand som ligger gömd i djungel på en annan ö som också heter Espiritu Santo, i ögruppen Las Perlas utanför Panama. Och så har vi några favoriter i Tasmanien, för att inte tala om de fantastiska lågvattenstränderna på Yttre Hebriderna utanför Skottlands västkust. Ja, konkurrensen är stor.

Vilken är din favoritstrand? Tipsa gärna.

Fler och bättre skäl att besöka Vanuatu hittar du i vårt senaste gästinlägg på ERV-bloggen. Läs gärna det.

Nya badkompisar

Lovis och Otto sitter på stenarna och plaskar med fötterna i en av de naturliga små pooler som finns på stranden och längs klipporna. Poolen mynnar i en grotta, och därinne leker en liten sälkubb. Då och då kommer den ut, visar sina bästa tricks och nafsar lite på barnens fötter.

”Det killas” säger Lovis och ler lyckligt. Vi stannar länge länge, ända tills sälkubben klättrar upp precis bredvid Lovis, där den sätter sig en stund och tittar på henne. Innan den klumpigt hoppar därifrån, över stenarna ner mot stranden och ut mot havet där mamma väntar. En betydligt större, och mer respektingivande pälssäl.

Lovis och Otto går till en lite större och djupare tidvattenpool längre upp på stranden. För att visa farmor och farfar hur duktiga de blivit på att simma, Lovis i synnerhet. Havsdyningen dundrar in längre ner på stranden, men här uppe är vattnet stilla, och varmt efter en lång solig dag. Vattnet i poolerna byts ut två gånger om dygnet, vid högvatten. Men vi har turen att vara här i lågvatten.

Vi befinner oss på Wharariki Beach, längst ut på Sydöns nordvästligaste udde. Vi passerade här utanför med båten för en vecka sedan. När vi kom upp från Fiordland och rundande Cape Farewell för att segla ner mot Nelson. Vi såg de gröna kullarna, de böljande sanddynorna och de fantastiska stenformationerna från flera sjömils håll. ”Dit vill jag, sa jag då. ”Dit måste vi åka.” Och så fick det bli. Fast med bil, för här finns varken hamn eller ankarvik.

Ännu en sälkubb kommer fram och tittar intresserat när Lovis och Otto leker i den naturliga poolen. Den tittar på dem länge, som om den förstod att det de där bleka gängliga varelserna också är barn, i sinnet inte helt olika den själv. Men människobarnens simteknik verkar den inte särskilt imponerat av. För så snart Lovis och Otto lämnat plats glider den smidigt i vattnet och visar hur det ska gå till. Och jo, den är duktig. Det är den. ”Till och med bättre än mig” konstaterar Otto.

Snart kommer fler sälkutar för att leka. Lovis och Otto sitter stilla vid vattenbrynet och tittar på sina nya kompisar. En av kutarna hasar sig upp och lägger sig bredvid Lovis för att sola. Ibland öppnar den ett öga för att kika på oss, men den verkar inte störas av vår närvaro. Eftermiddagen försvinner, men ingen av oss vill gå därifrån.

”Bara om du lovar att vi ska gå direkt till ett annat ställe med sälar” kräver Otto demonstrativt när jag förklarar att det är dags att gå. Först när jag mutar med glass går han slutligen med på att inleda den långa vandringen. Över sanddynorna och de gröna kullarna. Tillbaka till bilen.

________________________

Mer om vårt besök på Wharariki Beach, som vi korat till resans hitills vackraste strand, finns att läsa i vårt senaste gästinlägg på ERV-bloggen. Och bilderna hittar du i vårt bildgalleri på flickr.com/symary.