Nostalgitripp

En gång långseglarungar, alltid långseglarungar.

En gång långseglarungar, alltid långseglarungar.

VEN-MARSTRAND. ”Vet ni vad vi ska göra inatt?” frågar jag barnen vid frukostbordet. Nä. Det vet de inte, och de bryr sig inte heller av uppsynen att döma. ”Vi ska segla”, säger jag. ”Segla till Marstrand”. Båda barnen får något förväntansfullt i blicken. ”Hela vägen, hela natten”? frågar Otto som han inte riktig vågar tro att det är sant. ”Ja. Hela natten”, bekräftar jag. ”Och hela morgonen”? fortsätter Otto. Jodå, hela morgonen. Kanske hela dagen.

”Jaaa”, ropar barnen fulla av iver. ”Har du köpt seglarkakor, mamma? Har vi Philadephia.” kontrollerar Otto. ”Pappa, kan jag inte få stanna ute med dig på kvällen då? fortsätter Lovis. ”Och så kan vi ha skola på morgonen, mamma. Kan vi det?” ”Och bygga lego på eftermiddagen, och kolla film på kvällen”. Det är som att öppna en kran. Frågorna och minnena fullkomligt sprutar ut. De vill att allting ska vara som det brukade vara. De ska ut på långsegling igen, om så bara för ett dygn.

Jag brukar säga att när man reser, då är det föränderliga det normala. Men det är inte helt sant. Även på en världsomsegling uppstår vissa rutiner. Och barn älskar rutiner. Även våra. Otto älskar att få sitta i sittbrunnen och knapra på sina digestivekex med färskost varje morgon innan resten av familjen vaknar. Lovis älskar att titta på stjärnorna och sjunga Cornelis-visor med sin pappa på kvällarna. Sånt som de bara gör till sjöss.

För min egen del är sträckan Ven-Marstrand alldeles för kort och kustnära för att det rätta lugnet ska infinna sig. Men fullt tillräcklig för att Lovis ska få sjunga sina visor och Otto få sina seglarkakor. Lovis ber till och med om amerikanska pannkakor som vi brukade äta till frukost på långseglingen. Trots att hon aldrig gillat dem särskilt mycket. Hon äter bara en enda – med lika sur min nu som då. Men bakom fasaden döljer sig en mycket nöjd liten flicka. Allt är som det ska vara.

Vi tillbringade inte mindre än 400 dygn till havs under våra fyra år långa seglats runt jorden. Tänk, så välsignat ändå. Att barnen minns alla dessa dagar och nätter med sån värme och glädje. De hade helst fortsatt hela vägen till Skottland, minst. Det känns fint, väldigt fint.

Äntligen lite oreda

Lovis i sin rätta miljö

Lovis i sin rätta miljö

KYRKBACKEN, VEN. Jag betraktar barnen. Lovis och Otto sliter i nån brädkonstruktion som spjärnat sig fast mellan två av de stora stenblocken som utgör den norra pirarmen här i Kyrkbackens hamn. Det ser ut sig som en bit av en brygga som slitit sig loss och drivit iland här på ön. Barnen får loss brädorna, och hjälps åt att trassla ut resterna av ett nät som snott in sig i några rostiga spikar.

Det ligger mängder av grejer mellan stenarna – brädbitar, drivved, tamprester, flöten och ett gammalt däck.  ”Oj, va mycket spännande grejer det gömmer sig här”, säger jag till barnen.  ”Ja, det är ju det som är så roligt”, svarar Lovis och strålar med hela ansiktet. Ja, just det. Det är ju det som är så roligt med sådana här platser. Riktiga platser. Naturligt ostädade platser.

Det har varit en fröjd att se barnen leka här på Ven de senaste dagarna. Stranden är full med allehanda hittegods som drivit iland under vinterns stormar och blandats med de rundslipade tegelstenarna från det gamla tegelbruket på ön. Barnen är ute hela dagarna – samlar, bygger och leker med det de hittar. Och de samarbetar på ett sätt som jag inte sett på mycket länge.

På måndag seglar vi hem till Västra hamnen igen, Malmös populäraste stadsdel. Hela stan vallfärdar dit så snart solen tittar fram. För att njuta av havet, trädäcken och de många caféerna. Området byggdes till bomässan 2001. Det är fräscht och välfungerande, och de moderna byggnaderna skiljs åt av små stenlagda gångar och gator utan genomfartstrafik. Barnen kan cykla hem till sina klasskamrater utan att korsa en enda gata. Det är perfekt. För perfekt. För fint. Tillrättalagt, och onaturligt.

Vi har varit lite ledsna över att Lovis och Otto bråkat så mycket sedan vi kommit hem till Sverige. Dessa två barn som varit som oskiljaktiga under alla dessa år. Alltid stått enade, Lovis och Otto mot världen. Men inte bara det.  Vi får tjata på dem för att de ska gå ut och leka. De cyklar en sväng, eller åker fram och tillbaka med sina sparkcyklar längs de snyggt uppradade soptunnorna. Sedan går de in igen. Klagar på att det är tråkigt, att de inte vet vad de ska göra.

Men nu förstår vi. Det är tydligt. Barnen har inte förändrats. De kan fortfarande. De behöver inga leksaker för att ha roligt. Skillnaden är enorm. Vi som tänkt att det kanske är dumt att flytta någon annanstans, nu när barnen fått vänner och trivs så bra på skolan. Vi som börjat titta efter lägenhet i Västra hamnen igen. Men nej. Vi måste flytta. Lovis och Otto hör inte hemma där.