Sång för efterlängtad publik

”Delfiner!” ropar jag från sittbrunnen. Och snart är hela familjen samlad på däck. Det är stora flasknosdelfiner. Kanske resans största så här långt. Tre-fyra meter långa. Först bara ett par stycken, sedan kommer det flera. Kanske ett tjugotal.

Delfinerna simmar precis framför Mary, som om de ville tävla med oss. Men i realiteten är de betydligt snabbare än vår båt. Troligen gillar de bogsvallet som uppstår när Mary klyver havsytan. Eller så är det vår luciasång som gjort dem nyfikna. Ja, det är ju hög tid att börja öva inför luciatåget. Men vi trodde inte att någon lyssnade : )

Lovis och Otto står i fören, och tjuter av glädje när delfinerna leker en meter under dem. ”Jag såg blåshålet” ropar Lovis förtjust. Barnen pratar nästan oavbrutet, som de brukar göra när de blir uppspelta. Det är lika roligt varje gång delfiner kommer på besök. Ja, frågan är om man någonsin kan tröttna på deras sällskap.

Då och då bryter delfinerna ytan för att andas eller göra en frivolt. Det är mäktigt att se vilken kontroll de har över sina kroppar. Att de inte krockar. Men delfiner har en slags inbyggd radar, de sänder ut ett klickljud som de sedan får tillbaka som ett eko. Ljud färdas fyra gånger så snabbt i vatten än i luft.

Tiden står stilla, närmare en timme passerar. Men vips så är de borta. Jag står och funderar på vad som fått dem att försvinna så plötsligt, när jag ser två valar simma upp bredvid båten. ”Valar, riktiga valar!” Troligen Pilot Whales. Svarta och förhållandevis små. En fem-sex meter skulle jag tro. Men ändå, valar är något alldeles speciellt.

Vi har bara sett val vid två tidigare tillfällen under hela resan. Det har förvånat oss lite, när vi seglade hem Mary från Azorerna för snart tio år sedan såg vi val nästan varje dag. Undrar om de blivit färre eller om vi har varit på fel ställe.

Valarna stannar bara en kort stund, för att sedan ansluta vad som verkar vara en större grupp en bit bort. Vi kan se dem blåsa i fjärran. Kanske var de bara utsända spejare. Vi försöker locka tillbaka dem med Lusse Lelle. Både valar och delfiner lär ha bra hörsel, och vi fick en gång tips från en man som jobbar med valsafaris att valar lockas av höga ljud. Men det verkar inte hjälpa. Inte den här gången.

Valdag på Mary!

Ur loggboken fredagen den 17 september 2010:

Den höga vågen rullar in och reser sig bakom oss, och precis när det ser ut som den ska bryta rakt över oss lyfter Mary på ändan och vågen ger oss istället en vänlig knuff framåt medan skummet virvlar bakom oss. Och så kommer nästa våg. Det blåser en sisådär 10-12 sekundmeter rakt i ryggen. Seglen är saxade och vi rullar fram i 6-7 knop. Det är härligt att vara ute på havet igen. Men det är lätt att fastna med blicken på de höga vågorna som kommer ikapp oss med all sin kraft.

”Val, val,val! Där där. Såg du, såg du, såg du?” Det är Ludvig som hojtar uppspelt. Till skillnad från mig hade han blicken riktad framåt och såg när bjässen kastade sig upp ur havet för att landa med ett enormt plask 50 meter snett framför oss. Jag hann bara se plasket, som i och för sig var ganska imponerande – i dignitet med plasket från ett flygplan som hade störtat ner i havet. Ivrigt flackar våra blickar fram och tillbaka över vattenytan. Ska den komma tillbaka?

Jag minns det nu, Atlantens valar gillar vår Mary. Och vi gillar dem. När vi seglade hem henne från Kanarieöarna via Azorerna för drygt åtta år sedan förärades vi med valbesök nästan varje dag. Medan vi under samma sträcka med Havsfidran Ava några år tidigare inte såg en endaste.

”Där, där, där!” Nu är det jag som ropar och pekar. Fem meter bredvid mig dyker den upp och blåser en kaskad av vatten från sitt andningshål på huvudet. Det är en mindre val, om man nu kan säga mindre om en 8-10 meter lång varelse på minst lika många ton. Vit på magen, svart på ryggen. Troligen en vikval.

Ludvig skyndar sig ner för att hjälpa barnen med flytvästarna. Snart sticker två ivriga blonda kalufser upp ur luckan. Var det en späckhuggare? ” frågar Lovis det första hon gör. Nej, det tror jag inte. Den var större.” ”Oooj”, tydligt imponerad. Hon skyndar sig upp med lillebror i hälarna.

Jag ser den, jag ser den, jag ser den, jag såg den, jag såg valen”, gastar en uppspelt Otto när valen nästa gång kommer upp till ytan.  Han babblar oavbrutet nuförtiden, och upprepar allt minst tre gånger. Ofta tio. Nu är den bakom oss, dyker in under båten. Tänk att de kan ha sådan millimeterkontroll på denna jättekropp. Och så kommer den igen, den här gången glider den fram längs med båten en halvmeter under vattenytan med den vita magen uppåt. Sedan försvinner den igen.

”Wow” Lovis ser lycklig ut. Hon ska minsann berätta för dagiskompisarna där hemma att hon sett val. Först delfiner, sedan haj och nu val. Massa häftiga djur. Igår såg hon en krabba också.  Vi har med hjälp av en av fröknarna kontakt med de gamla kompisarna där hemma. Det betyder mer än man kan tro för de små. Livet före avsegling är en viktig referenspunkt i deras föränderliga tillvaro.

”Där!” Där var den igen. Nu på styrbords sida. Barnen flyttar över till andra sidan sittbrunnen för att se bättre. Ropar att den ska komma tillbaka. Och det gör den, igen och igen. Den stannar kanske en halvtimma eller så. Det är svårt att säga; tiden står stilla. Man vill aldrig att det ska ta slut. Men det gör det, för nu luktar det plötsligt lite bränt. Jag rycks loss ur mitt rusliknande tillstånd och kallas tillbaka till vardagen ombord. Just det, vi har bröd i ugnen.

När jag kommer upp igen är valen borta. Kanske kom den också på något viktigt den hade glömt att göra.

Hoppas vi ses snart igen.