”Vem är det som har hällt diskmedel i vattnet?” Det är Lovis som undrar, och frågan är befogad; hela havet skummar. Det är tidig morgon. Ludvig och Otto sover fortfarande medan vi tjejer sitter ute och betraktar det upprörda havet. Inne kan man inte vara, då blir man sjösjuk. I alla fall jag.

Vi har vinden i ryggen, gör 7-8 knop för bara genuan. Jag tittar bakåt. En stor våg kommer allt närmre, blir allt högre. Tornar upp sig flera meter bakom oss. Just när det ser ut som den ska bryta rakt över Marys akter lyfter hon på rumpan och låter vågen knuffa oss framåt medan vi forsar fram genom ett hav av fradga. Det gick bra den här gången också, tänker jag och andas ut. Samtidigt smäller det till i sidan av båten. Jag hinner vrida på huvudet lagom till vågen som orsakade smällen genererar en kaskad av vatten som landar i sittbrunnen, rakt över Lovis och mig.

Jag skakar av mig det varma vattnet, möter Lovis blick och ler. Väntar på hennes reaktion. Hon ser ut som en blöt katt, fortfarande lite chockad som om hon inte riktigt fattat vad som hänt. Hon ser på sig själv, och sedan på mig. ”Oj, det var en dum våg!” säger hon sedan och ler snett. Utrustad i enbart sjöställsbyxor och flytväst gör lite stänk inte någon större skada, i alla fall inte om man har rätt attityd.

Vi befinner oss utanför Sydamerikas nordligaste udde, ökänd för sin stökiga sjö. Med rätta, vågorna kommer från alla håll, när man minst anar det. Det är som en katt-och-råtta-lek mellan Mary och havet. För det mesta vinner Mary, men ibland överaskas hon och får en smäll som slår henne ur kurs. Men vindrodret kämpar tappert, och snart pekar fören åter åt rätt håll. Redo att ta emot nästa våg. Världens bästa båt!