Vardagsedge vid Kråkorna

Detta bildspel kräver JavaScript.


KRÅKORNA, BOHUSLÄN. Ibland gör man saker som man inte riktigt förstår varför man gör. Sånt som man vet att egentligen är ganska dumt, men som man ändå inte kan låta bli. Som att segla genom ett smalt sund med okänt djup. Ett sund man sett nån gång från land och tänkt att där borde man nog kunna tränga sig igenom. En lugn och stilla dag, som i söndags.

Jag erkänner, förslaget att försöka ta oss igenom sundet mellan Kråkorna var mitt. Inte för att det skulle vara en genväg. Och inte för att det skulle ta oss till en plats vi inte kunde nå på annat sätt. Utan bara för att det vore kul att se om det verkligen gick. Ludvig nappade direkt på idén.

Lovis var mer tveksam. ”Det är ju jättesmalt” konstaterade hon när vi närmade oss. Hon hade rätt, det där sundet var helt klart smalare än jag mindes det. Men det borde gå, om det bara var djupt nog. Det grundade upp snabbt nu. 

”Det går inte. Där är en sten, och där en till”, ropade Lovis oroligt från sin utkikspost i fören. ”Det är säkert djupare än det ser ut”, sa jag så lugnt jag kunde. Men jag hann knappt avsluta meningen innan kölen slog i något hårt. Båten bromsades upp, vi stod på.

Jag vände mig akterut mot Ludvig som stod till rors, och såg till min förfäran att vi bara hade några decimeter till godo där båten var som bredast. Det såg ut som vi kört in i en vagga av tång. Och tång brukar växa på sten, det vet vi.

Shit, varför gjorde vi det här? Och vad 17 skulle vi göra nu? Tankarna skenade. I samma ögonblick kände jag hur båten vaggade till, och gled av grundet. Puh. Det var nära ögat. Nu gällde det bara att vi inte fastade längre fram. Då skulle vi kanske inte komma vare sig fram eller tillbaka.

Väl ute på grunt vatten såg Ludvig och jag på varandra, skakade på huvudet och började skratta. Åt oss själva, åt dårskapen. Av lättnad. Stackars Lovis däremot, hon var fortfarande upprörd över att vi inte lyssnat på henne. Men rätta. Det var inte utan att jag skämdes lite, mitt i all glädje.

Visst hade vi kunnat undersöka djupet lite noggrannare på förhand. Eller låtit bli att gå igenom från första början. Men då hade vi aldrig fått veta, och hade vi vetat hade vi aldrig vågat. Vi skulle däremot inte göra om det. Man ska inte utmana ödet för mycket. Men skulle någon annan vilja prova kan vi garantera minst 1.60 meters djup i normalvattenstånd. Och 3.68 brett. Ganska så exakt.

Den stora frågan är, varför gör man sånt här? Vi misstänker att det kan vara ett år av husrenovering och trädgårdshantering som börjar ta ut sin rätt. Men kan det vara något mer? Är det någon som känner igen sig, eller har en vettig förklaring?