Ugglor i mossen

Jag vaknar med en känsla av att något är fel. Jag drar ut öronpropparna. Lyssnar, och försöker tolka båtens rörelser. Men jag kan inte sätta fingret på vad det är. Ingen som rör sig på däck. Inga segel som slår, och vi gör fart genom vattnet. Det har blåst upp lite, kanske är det passadvinden som äntligen är här. Men inga tecken på att något skulle vara på tok.

Jag sätter mig upp och drar gardinen åt sidan, för att se om jag kan se Ludvig där ute. Det är en mörk natt. Utan måne. Jag ser inte mycket, men Ludvig verkar inte vara där. Men det är inget konstigt i sig. Han har haft något som påminner om ryggskott sedan vi lämnade Nya Zeeland och tar därför sina tupplurar i salongen, där han ligger bekvämare.

Jag lägger mig ner igen. Men kan inte släppa det. Något är fel. Jag stiger upp, kryper genom gången i motorrummet och ut i salongen, där jag ser Ludvig sova på soffan. Bra, då är han ok i alla fall. Jag slänger ett öga på GPSen vid navigationsbordet. Allt ser ut som det ska. Och inte ett ljud från barnens kojer. Jag tittar på klockan. Tjugo över två. De brukar sova som stockar vid den här tiden.

Jag öppnar luckan, och tittar ut i mörkret. Och i samma sekund som jag tittar upp mot riggen börjar autopiloten tjuta. Det har hänt förr, att autopiloten tappat sin signal. Det brukar räcka att starta om den. Så det gör jag. Men det hjälper inte den här gången. Texten ”No rudder response” blinkar åter ilsket på skärmen. Jag känner på ratten. Den går ovanligt lätt. För lätt.

Vi lyfte av rodret i Whangarei för att byta bussningar. Och sedan dess har båten varit lite väl tung på rodret. Vi hade hoppats att det skulle släppa efter några dagars användning. Men så har inte varit fallet. Vi behöver lyfta av rodret igen, och slipa lite till på de där bussningarna. Men det får vänta tills vi är i hamn, och har tillgång till dykutrustning. Och det är därför vi har använt autopiloten; vindrodret klarar inte av att styra i de lätta aktliga vindar som vi har haft de senaste dagarna.

Det slår i storseglet. Båten börjar tappa kursen. Ludvig, som har vaknat av autopilotens tjut och till skillnad från mig har kläder och flytväst på sig, tränger sig förbi mig och ut på däck. Han kopplar snabbt fast sig i livlinan och försvinner bak till rodret. Tar tag i rorkulten, och får båten på kurs igen. För att undvika gipp. Jag andas ut. Rorkulten svarade. Rodret sitter där det ska. Och vajerstyrningen har inte gått i baklås. Vi kan fortfarande styra båten.

Jag tackar gudarna för att vi faktiskt har en rorkult. Det är ganska ovanligt på båtar i vår storlek. Men vi har haft glädje av den många gånger nu. När rattstyrningen på ett eller annat sätt har slutat fungera. Samtidigt känner jag en stor besvikelse. Vi lät i Nelson tillverka nya trissor och vajrar till hela styrsystemet och har förstärkt infästningar av block och trissor. För att det här inte ska hända. Men bytte vi verkligen alla vajrar, eller bara de skadade? Jag minns inte.

Ludvig riggar vindrodret. Det verkar direkt på rorkulten, och borde kunna styra båten så länge den rådande vinden håller i sig. Hoppas det. Annars måste vi skruva ner inredningen och försöka åtgärda felet här och nu. Det kan ta hela natten. Men vi har extra trissor och vajer, så det ska nog ordna sig. Men vi väntar helst tills imorgon. Det är svårt nog att få ihop tillräckligt många sömntimmar som det är.

På tal om sömn. Jag borde verkligen försöka sova lite till. Jag vet att Ludvig väcker mig om det behövs. Väl tillbaka i akterhytten sticker jag i öronpropparna igen, innan jag lägger jag mig ner och funderar på vad det egentligen kan ha varit som fick mig att vakna från första början …

En natt utan ratt

LANZAROTE – GRAN CANARIA. Blöjavvänjning är besvärligt på landbacken, men sju resor värre i sjögång. Efter en sisådär tio toalettbesök de senaste två timmarna är både jag och Otto helt slut. Det är varmt och kvavt. Vi ger upp. Jag tar på honom pyjamas och bäddar ner honom i förpiken med blöja på. Lägger mig själv bredvid för att vänta på att han ska somna. Så hör jag den bekanta lilla hostningen. Jäklar, han kommer att kräkas. Rädda vad som räddas kan. Får ut Otto ur sängen samtidigt som kvällens fläskpannkaka väller över mig, golvet och väggarna. Nåja, jag lyckades i alla fall rädda lakanen, tänker jag, när nästa laddning kommer – över påslakanet.

Jag har just lyckats få in stackars Otto på toa utan att halka omkring i sörjan, när jag hör hur autopiloten löper amok. Ludvig, som just kommit in för att hjälpa mig, kastar sig ut igen, stänger av autopiloten och tar tag i ratten. Den svarar inte. Styrningen funkar inte. Hjälp! Ludvig kopplar livlinan och går bak till rorkulten. Ja, vi har lyckligtvis en liten rorkult, som vindrodret verkar på. Har vajerstyrningen låst sig på något sätt finns det risk för att inte heller rorkulten funkar. De få sekunderna tills jag får besked från Ludvig känns som en evighet. Den funkar! Och den värsta paniken lägger sig.

Tyvärr är rorkulten för kort för att handstyra vid någon större belastning, och vinden för ojämn för att låta vindrodret styra själv. Men en kombination skulle nog funka. Dags för en strategi. Vi har tio sjömil till närmsta marina på Lanzarote, och nittio till Las Palmas på Gran Canaria. Att angöra en trång okänd marina i mörkret känns inte särkskilt attraktivt utan fungerande styrning. Medan Las Palmas lockar med stort hamninlopp, ankring och gott om båttillbehörsaffärer.  Vi fortsätter.

Jag återgår till saneringen efter Ottos kräkningar. Stackars barn, han är alldeles blek och grå – sjösjuka. Ibland undrar jag vad vi håller på med. Jag försöker påminna mig själv om allt det positiva. Men just nu känns det avlägset. Jag tvättar av Otto så gott det går, byter hans lakan och bäddar nytt i salongen. Det gungar mindre där. Han får lite vatten, och somnar sedan i samma sekund som han lägger huvudet på kudden.  Jag behöver luft, sticker upp huvudet i luckan och låter vinden svalka mig. Påminns om att Lovis fortfarande ligger kvar i sittbrunnen; hon brukar vilja somna under stjärnorna vid nattseglingar.

Lovis kan ligga kvar en stund, tänker jag och stänger luckan. I samma sekund hör jag en våg slå mot skrovet. Jag avvaktar en sekund eller två. Jodå där kom den, som på en beställning: en saltvattendusch rakt in i sittbrunnen. Stackars Lovis.  Jag ser i skenet av fullmånen hur hon vrider på sig av obehag, men verkar sova vidare. Hon är blöt, sjöblöt. Jag suckar, tittar bak på Ludvig som sitter och meckar med vindrodret, en schackel verkar har gått upp. Vilken kväll, helt sanslöst. Jag mår illa, riktigt illa. Måste hinna sova några timmar innan det är dags för min vakt.  Någonting säger mig att den kommer att vara ovanligt tuff; Mary af Rövarhamn är inte byggd för att handstyras …

_____________________

Det var en trött besättning som ankrade upp i skydd av piren i Las Palmas 15 timmar senare. Vinden ökade under natten och vakten tillbringades bredvid rorkulten i aktern. Det var tungt i vindbyarna, men natten förflöt utan vidare olyckor. I skrivande stund har kapten just monterat ner halva inredningen för att diagnostisera vad som egentligen hänt med styrningen. En bult som håller en trissa till vajerstyrningen har gängat ur sig och förstört både trissan och dess fäste. Han tar tappert tag i situationen, det ska nog gå att åtgärda. I alla fall provisoriskt.  Själv sneglar jag på sängen. Synd att barnen inte är lika trötta som jag.