Drömmen om St Kilda

Målet med sommarens seglats har varit att runda Irland, men som så ofta förr har vi även haft ett ”hemligt” mål. En sån där plats som man drömmer om att komma till men knappt vågar hoppas på, än mindre berätta om, eftersom risken för att man inte ska lyckas uppnå målet är för stor. För två år sedan var Färöarna det målet (trots att vi officiellt bara skulle till Norge). Den här sommaren stavades vårt hemliga mål St Kilda, en världsarvslistad ögrupp 40 sjömil väster om Yttre Hebriderna.

Hirta, huvudön på St Kilda, tros ha varit bebodd av människor sedan järnåldern. Öborna sägs ha utvecklat extra långa och spretiga tår till följd av alla år av klättrande på klipporna i jakt på fåglar och ägg som var deras primära föda. Men så speds ryktet om den isolerade ön, och i början av förra seklet började turistbåtar dyka upp i viken för att låta sig fotograferas med de infödda. Med turisterna kom nya virus och baciller till ön, samtidigt som ungdomarna fick upp ögonen för de möjligheter som bjöds i världen utanför.

1930 evakuerades de sista 36 invånarna på St Kilda till fastlandet på grund av svält. Kvar fanns då bara gamla och sjuka. Ögruppen upptogs på UNESCOs världsarvslista redan på 50-talet. Idag är flera av husen, kyrkan och skolan restaurerade, och det finns ett litet museum på ön. Sommartid sköts byggnaderna om av volontärer och personal från National Trust for Scotland, och det går dagsturer till öarna för de som har råd. £270 per person. Men här finns också radarstation och en bemannad militärbas vilket känns lite malplacerat på en ö som är skyddad för sin unika natur och sitt historiska arv.

Till skillnad från Skellig Michael utanför Irland är vi seglare välkomna till St Kilda, men eftersom det saknas skyddad hamn på öarna krävs det antingen lite tur, eller gott om tid att invänta rätt väder. Helst båda. Vår semester närmade sig sitt slut och vi hade inte mycket tid att spela med. St Kilda stod högst på vår önskelista, men för varje dag vi väntade på rätt väder var vi tvungna att avstå från någon annan plats längs vägen som vi också gärna ville besöka.

Men så kom den där turen vi väntat på. Meteorologerna utlovade några dagar med lätta men instabila vindar i området, och vi tog chansen. Det var vi förstås inte ensamma om. Väl framme i den enda möjliga ankarviken på St Kilda väntade sex andra båtar vilket ironiskt nog är fler än i någon annan ankarvik vi besökt på hela sommaren.

Jag hade läst någonstans att man inte ska vänta med att gå iland på St Kilda, för väderförhållandena ändrar sig snabbt och plötsligt är det för sent. Vi skyndande oss därför att sjösätta jollen och ta oss in till kajen. Vädret var väl lite sådär, mest molnigt och lite regn, men inte värre än att vi kunde använda hela dagen till att utforska den gamla byn och vandra runt lite de vackra omgivningarna. Överallt betade bruna ulliga små får av en uråldrig ras som såg ut som en blandning av getter och lamm. Det är de får som de evakuerade öborna fått lämna bakom sig, och nu levde vilt på ön. Otto samlade på sig all ull han kunde hitta, kanske kan han karda sig ett fint minne.

Den kvällen umgicks vi med våra härliga engelska båtgrannar och firade med bubbel, cider, svenska dillchips och dippa som jag gömt undan hela sommaren i väntan på en dag som denna. Trötta, glada och otroligt nöjda över att faktiskt varit här. Nu seglar vi hem!

Vi angör St Kilda i regn
Molnen ligger lågt i viken.
Lunnefåglar överallt , totalt häckar 134 000 par på ön.
Välkomstkommiteen. Björn och Annika på S/Y Moon som kom fram 12 timmar före oss.
Mary för ankar på St Kilda
Regnet lättar när vi kommer i land
Här finns bara en enda gata
Några hus är restaurerade, och fungerar som boende för de som jobbar på ön.
I hus nummer tre finns ett museum
På studiebesök i skolan. St Kilda är inte utmärkt i skolans egen kartbok.
Stenmurar byggdes för att hålla fåren utanför byn. Idag är de överallt.
Otto samlar ull i olika nyanser
Stenbodarna där öborna förvarande fjädrar, torkat kött och ull är unika i världen.
Det är en vacker plats
Mary längst till vänster
Vackra gröna slätter
Och branta stup
Stormfåglar häckar på branterna. Här en unge snart redo att lämna sitt bo.
Frågan är hur fåren ska ta sig därifrån.
Fika med våra båtgrannar, mysiga familjen Baker från Falmouth
De bor på vikens vackraste båt. Egenhändigt byggd.
Söt liten jolle har de också.
Stenmurar överallt.
Innanför den stora runda muren finns öns kyrkogård.
Ullsamlingen växer
Ludvig kan inte motstå Mistress-klippan
Väl vald fikaplats?
Utsikt ner mot sundet mellan Hirta och ön Dun.
Ankarviken från söder
Grönt och grannt
Kvällen tillbringas ombord på grannbåten Lively.
Jollesafari på morgonen
Mary lämnar viken på Hirta. Foto: Kate Ismay Baker
Styr först mot grannön Boreray, fyra sjömil bort
Här är det svårt att landstiga
Men vackert från havet
Boreray och dess klippöar sägs vara hem för en fjärdedel av världens alla havssulor.
De gillar när det är trångt.
En ung havssula (därav färgen) gör sig redo för att dyka. De följer ofta med oss till havs.
Totalt bor en miljon fåglar på St Kilda
Så var det dags att lämna St Kilda-arkipelagen bakom oss. Tack för den här gången!
Vi postade ett vykort till oss själva från St Kilda. Undrar vad/vem som kommer hem först …

Kalla kårar på Monach Islands

MONACH ISLANDS, YTTRE HEBRIDERNA. Det är strålande solsken och nästan stiltje när vi närmar oss Monach Islands, en grupp låga sanddrevsöar utanför Yttre Hebridernas västra kust. Vi har bestämt oss för att ankra för natten i lä av den största av öarna, Ceannlar, men först vill gärna besöka den gamla fyrplatsen på grannön Shillay.

Vi velar lite, vad som är bäst, att ta jollen från ankarviken till fyrön eller tillfälligt ankra vid fyrplatsen med Mary. Här finns inget skydd om det skulle blåsa upp, men för stunden är det alldeles stilla. Jag ser mig om. Inga andra båtar finns i närheten, och vattnet är strömt. Skulle något hända är vi tryggare i Mary än i jollen. Så var det beslutet fattat.

Vi trixar oss in mellan rev och fiskebojar, släpper vårt ankare i det kristallklara vattnet och sjösätter jollen under noggrann översyn av hundratals nyfikna sälar. De följer varje rörelse vi gör, bevakar och följer efter på lagom avstånd. Det lär finnas 10 000 sälar vid den lilla ögruppen.

Det första vi möts av iland är en stor varningskylt. Danger! Vi beträder ön på egen risk. Vi ser oss om och funderar lite på vad i faran kan bestå, och bestämmer oss för att ignorera den. Fyren är obemannad sedan 1940, när den gamla fyren ersattes av en ny modern. Det förvånar oss lite, de är annars duktiga på att underhålla sina gamla fyrar, britterna. Varför har just denna lämnats vind för våg?

Den gamla fyrbyggnaden är låst, och av fyrvaktarbostaden återstår nu bara en ruin fylld med bråte. Längre bort på ön ligger ett rostigt gammalt vrak utspritt i delar – fören på ett ställe, aktern 100 meter längre bort – som för att påminna oss om hur annorlunda den här platsen kan te sig när vädergudarna är på ett annat humör.

Envisa flugor surrar runt oss, de kryper på kameran, händerna, överallt. Det känns som jag när som helst ska snubbla över något dött, som den där strandade valen på Oronsay för några veckor sedan. Det är något övergivet och kusligt över platsen, och jag känner kalla kårar längs ryggraden. När jag tittar upp förstår jag varför, dimman är på väg in. Den omsluter oss från alla håll, och det går fort.

Vi skyndar tillbaka till båten medan den fortfarande är inom synhåll. Här vill vi inte bli fast över natten. Med hjälp av vårt gamla spår i navigationsdatorn tar vi oss så snabbt som möjligt ut på öppet vatten igen. Ön är redan uppslukad i dimman, och vi ser knappt fören på båten. Vilken tur ändå, att vi inte tagit jollen dit. Då hade vi kanske inte hittat hem.

Frågan är vad vi ska göra nu. Monach Islands är ett paradis i rätt väder. Låga vackra öar, kristallklart vatten, oändliga vita stränder. Som gjort för en grillkväll på stranden. Så såg planen ut, men det blir inte alltid som man tänkt sig.  Just nu är det bara dimmigt och rått, men klockan är redan sex på kvällen och det finns inga andra hamnar i närheten. Så vi bestämmer oss för att stanna.

Med hjälp av radar, ekolod och navigator letar vi oss in i ankarviken på grannön. Vi har bra specialkort för området, men det känns ändå lite kusligt att ankra utan att se vare sig land eller rev. Himmel och hav flyter samman i en enda vit mjölkig massa, som bara bryts av sälarnas vakande blickar.

Men det finns också något annat där ute. En fena klyver ytan och glider sakta mot oss, för att sedan försvinna igen och dyka upp en bit längre bort. Först ser det ut som en haj, brugden är vanlig i dessa vatten. Men så ser vi ryggen och kommer fram till att det nog är en liten vikval som cirkulerar i ankarviken.  

Efter middagen har dimman lättat tillräckligt för att vi ska våga oss in till stranden. Bortsett från en ruin i ena änden finns här inga spår av andra människor. Nyfiket klättrar jag upp för sandvallen för att se ut över öns dimtäckta gräslandskap.  Det är då jag hör ljudet. Ett sorgset och spökligt ylande. Som om hundratal zombies när som helst skulle stiga fram ur dimman och marschera mot oss. Sida vid sida, som en armé.

Ja, jag har kanske kollat för mycket på Game of Thrones i sommar. Men läskigt lät det och jag skyndar mig att ropa på Ludvig och barnen. Som hypnotiserade följer vi ylandet tvärs över ön. Ljudet blir allt starkare, och vi misstänker att det är sälarna som håller låda, men är det zombies vi går till mötes är vi illa ute.

Vid den södra stranden får vi vårt svar. Det är sälar, i tusental. Vattnet är fullt av dem, skären utanför stranden likaså. Och det är som om varenda en av dem vänder sig om, tystnar ett ögonblick och stirrar på oss när vi stiger fram mellan grästuvorna. Sedan drar de igång sin klagosång igen, nu intensivare än någonsin. Snart instämmer även vi. Lovis är riktigt bra.

Vi sitter där och ylar tillsammans en stund innan vi återvänder till vår sida av ön. Nu hör vi även sälarna från andra sidan viken, och när vi sitter där i skymningen och spanar ut mot Atlanten i hopp om att få en skymt av den där valen igen dyker istället några delfiner upp bakom båten. Vi ser ofta delfiner, men att ha dem runt sig så här i ankarviken, det är mycket ovanligt.

Den natten sover jag inte särskilt gott, jag vet inte varför men jag vaknar flera gånger för att gå ut och titta om vi ligger kvar där vi ska trots att det fortfarande inte blåser. På hela tiden vi är där ser vi ingen annan människa eller båt, och jag måste erkänna att lika glad som jag är för att vi fått uppleva denna speciella plats, lika lättad känner jag mig när vi seglar därifrån.

På toppen av Storbritannien

”Ser du det den där toppen där, det är Ben Nevis”, säger jag och pekar. ”Storbritanniens högsta berg, 1344 meter högt”. Jag ser hur det glimmar till i Ludvigs ögon. Barnen ser det också. ”Nej, tänk inte ens tanken. Vi ska inte gå upp där!” säger de nästan i kör. Men det är redan försent.

Så börjar förhandlingarna. En god lunch, åtta fikor och två nödprovianter. Det är så mycket godsaker och så många pauser vi måste lova för att barnen ska följa med. Vi accepterar glatt, och Ludvig skyndar sig att ringa en taxi innan de ångrar sig. Det är roligt att de fortfarande funkar att muta barnen med fika, även om det blir svårare för varje år som går.

Tidigt nästa morgon bär det av mot Ben Nevis fot. Jag måste erkänna, jag är ganska nervös där jag sitter i bilen. Mina knän har krånglat länge, och jag har gått på sjukgymnastik och styrketräning hela vintern och våren för att kunna göra just sånt här. Nu är det upp till bevis.

Utsikten från Garlochy i Kaledonienkanalen. En alltför frestande vy.
Vi tar taxi till foten av berget!
Första sträckan går genom fält av ormbunkar på skuggsidan av berget.
Vi är långt ifrån ensamma på berget. Tiotusentals personer bestiger Ben Nevis varje år.
En första fika vid sjön på vägen upp. Det börjar redan bli varmt i solen.
Halvägs till toppen passerar vi ett vattenfall.
Otto fyller sin vattenflaska med iskallt smältvatten, och passar på att doppa hela huvudet.
Tur barnen förhandlade till sig så många fikapauser. De behövs.
Vi har med oss 10 liter vatten, det behövs också.
Vi har tajmat årets hittills varmaste dag.
De stora stenhögarna funkar bra som delmål längs vägen.
Och mer fika förstås. Kakor, russin, mandlar, choklad och frukt. I mängder.
En fot framför den andra.
Så kommer äntligen den första snön. Inte mycket …
… men kul ändå.
Nu är det inte långt kvar.
Efter 4½ timme når vi så äntligen toppen.
Otto på den högsta punkten i hela Storbritannien! 11-åringen som i normala fall helst sitter bakom datorn men besitter superkrafter när de väl behövs.
Lång och välförtjänt lunch i lä av den gamla väderstationen på toppen.
Trötta fötter!
Det svåraste är att resa sig igen när man väl satt sig ner.
Otto besegrar den regerande Pokemonen på toppen. Mycket nöjd.
Sedan väntar upptäcksfärd bland stenruinerna.
Ludvig kollar utsikten. Inte ett moln på himmeln.
Långt där borta ligger Irland.
Där nere mynnar Kaledonienkanalen.
Och i den lilla viken i Gairlochy, nere till vänster i bild, där ligger Mary och väntar.
Så var det dags att påbörja den långa vandringen ner igen. Än så länge känns knäna bra, men nedför brukar vara slitsammare för lederna.
Stigen som är väl underhållen kallas i folkmun för The Pony Trail. Förr kunde man hyra hästar vid foten och rida hela vägen.
Jag skulle inte vilja gå här i dåligt väder.
Det är ganska brant på sina ställen.
Och långt ner.
Bergets snyggaste outfit. Med svettband och benvärmare.
Skotte på språng! Kanske övar han till Ben Nevis Race då 600 skottar springer upp till toppen och tillbaka. Rekordet ligger på 1 timme och 25 minuter. Hur är det ens möjligt?
Tillbaka vid vattenfallet, halvvägs nere. Solen steker.
Bara en fjärdedel kvar.
Så äntligen, de sista metrarna, vilken känsla!

Drygt nio timmar och nästan 17 km senare är vi tillbaka vid foten av berget. Det anses nog superlångsamt men det bryr vi oss inte det minsta om. Vi är otroligt nöjda med oss själva. Men gladast är nog jag. Knäna höll! Det var bitvis riktigt tufft i värmen, och fötter, vader och lår värker. Men knäna mår faktiskt utmärkt. Vilken lättnad!

Den natten sover vi som fyra klubbade sälar, och när vi vaknar nästa morgon är berget helt inbäddat i moln.