En båt på land …

Smågastarna drar sitt strå till stacken.

Smågastarna drar sitt strå till stacken.

Dåligt med blogginlägg på sistone, jag vet. Av den enkla anledningen att vi jobbar så hårt på båten om dagarna att vi stupar i säng på kvällarna. Mary af Rövarhamn har flyttat upp på torra land och vi har på bara några dagar bytt alla lager i propelleraxeln, skrapat den 60 kvadratmeter stora botten fri från färg och lyft av rodret sju gånger i processen att få båten mer lättstyrd. Allt i 35-gradig värme, med 80 procents luftfuktighet och dagliga åskskurar.

Och än är det inte klart. Rost ska behandlas, däcksmatta ska limmas och hela båten målas flera gånger. Allt innan jul, om vädergudarna vill. Och det får vi verkligen hoppas. För att fira jul på landbacken, utan vare sig avlopp eller vågskvalp. Det vore bara för deppigt. En båt på land är som … en jul utan snö. Den kommer liksom inte riktigt till sin rätt.

Blev dock väldigt glad när jag såg att så många nominerat vår blogg till Bästa Reseblogg 2012. Stort tack för det. De tio bloggar som får flest nomineringar går vidare till final. Skulle du också vilja muntra upp oss lite, så är detta alltså ett utmärkt sätt. Men använd Internet Explorer. Verkar inte funka att nominera med varken Google Chrome eller Mozilla Firefox.

Ugglor i mossen

Jag vaknar med en känsla av att något är fel. Jag drar ut öronpropparna. Lyssnar, och försöker tolka båtens rörelser. Men jag kan inte sätta fingret på vad det är. Ingen som rör sig på däck. Inga segel som slår, och vi gör fart genom vattnet. Det har blåst upp lite, kanske är det passadvinden som äntligen är här. Men inga tecken på att något skulle vara på tok.

Jag sätter mig upp och drar gardinen åt sidan, för att se om jag kan se Ludvig där ute. Det är en mörk natt. Utan måne. Jag ser inte mycket, men Ludvig verkar inte vara där. Men det är inget konstigt i sig. Han har haft något som påminner om ryggskott sedan vi lämnade Nya Zeeland och tar därför sina tupplurar i salongen, där han ligger bekvämare.

Jag lägger mig ner igen. Men kan inte släppa det. Något är fel. Jag stiger upp, kryper genom gången i motorrummet och ut i salongen, där jag ser Ludvig sova på soffan. Bra, då är han ok i alla fall. Jag slänger ett öga på GPSen vid navigationsbordet. Allt ser ut som det ska. Och inte ett ljud från barnens kojer. Jag tittar på klockan. Tjugo över två. De brukar sova som stockar vid den här tiden.

Jag öppnar luckan, och tittar ut i mörkret. Och i samma sekund som jag tittar upp mot riggen börjar autopiloten tjuta. Det har hänt förr, att autopiloten tappat sin signal. Det brukar räcka att starta om den. Så det gör jag. Men det hjälper inte den här gången. Texten ”No rudder response” blinkar åter ilsket på skärmen. Jag känner på ratten. Den går ovanligt lätt. För lätt.

Vi lyfte av rodret i Whangarei för att byta bussningar. Och sedan dess har båten varit lite väl tung på rodret. Vi hade hoppats att det skulle släppa efter några dagars användning. Men så har inte varit fallet. Vi behöver lyfta av rodret igen, och slipa lite till på de där bussningarna. Men det får vänta tills vi är i hamn, och har tillgång till dykutrustning. Och det är därför vi har använt autopiloten; vindrodret klarar inte av att styra i de lätta aktliga vindar som vi har haft de senaste dagarna.

Det slår i storseglet. Båten börjar tappa kursen. Ludvig, som har vaknat av autopilotens tjut och till skillnad från mig har kläder och flytväst på sig, tränger sig förbi mig och ut på däck. Han kopplar snabbt fast sig i livlinan och försvinner bak till rodret. Tar tag i rorkulten, och får båten på kurs igen. För att undvika gipp. Jag andas ut. Rorkulten svarade. Rodret sitter där det ska. Och vajerstyrningen har inte gått i baklås. Vi kan fortfarande styra båten.

Jag tackar gudarna för att vi faktiskt har en rorkult. Det är ganska ovanligt på båtar i vår storlek. Men vi har haft glädje av den många gånger nu. När rattstyrningen på ett eller annat sätt har slutat fungera. Samtidigt känner jag en stor besvikelse. Vi lät i Nelson tillverka nya trissor och vajrar till hela styrsystemet och har förstärkt infästningar av block och trissor. För att det här inte ska hända. Men bytte vi verkligen alla vajrar, eller bara de skadade? Jag minns inte.

Ludvig riggar vindrodret. Det verkar direkt på rorkulten, och borde kunna styra båten så länge den rådande vinden håller i sig. Hoppas det. Annars måste vi skruva ner inredningen och försöka åtgärda felet här och nu. Det kan ta hela natten. Men vi har extra trissor och vajer, så det ska nog ordna sig. Men vi väntar helst tills imorgon. Det är svårt nog att få ihop tillräckligt många sömntimmar som det är.

På tal om sömn. Jag borde verkligen försöka sova lite till. Jag vet att Ludvig väcker mig om det behövs. Väl tillbaka i akterhytten sticker jag i öronpropparna igen, innan jag lägger jag mig ner och funderar på vad det egentligen kan ha varit som fick mig att vakna från första början …