Grannbåt i trubbel.

COFF’S HARBOUR, AUSTRALIEN. Mary af Rövarhamn ligger ankrad femtio meter från där första vågen bryter, och det är pålandsvind. Flera meter hög dyning rullar in, och så har det varit hela veckan. Långt ifrån idealt. Vi sover med både djuplarm och gps-larm, och motorn i startläge. Och så här på dagen känns det tryggt att kunna se båten från stranden.

Men vänta, det är något som inte stämmer. Låg verkligen grannbåten så nära piren innan? Jag betraktar båten en stund, den ligger verkligen illa där. Precis där det grundar upp och vågorna bryter, och bara ett par meter från pirens stora hotande stenblock. Båten måste ha draggat, frågan är om ankaret har satt sig igen. Jag betraktar den en stund. Jollen är borta, ägaren är inte ombord. Det rycker och sliter i ankarlinan. Det ser inte bra ut.

”Ludde, jag tror den där båten draggar” säger jag. Jag bedömer att den har fem meter kvar till piren, och frågan är hur djupt det är intill piren. Inte ovanligt att stora stenblock har trillat ner. Ludvig går bort en bit på stranden för att få en annan vinkel. Jo, visst sjutton draggar den. Shit, vi måste göra något. Kommer båten upp på piren blir den bara smulor med nästa våg. Tänk om det hade varit vår båt.

Jag och barnen stannar i land. Ludvig och Patrik väntar in en stor våg, sedan ger de sig ut med jollen. Men det kommer fler. Enda sättet att ta vågen är att köra vinkelrätt mot den, med full gas så man kommer upp och över den, för att sedan falla ner på andra sidan. För det mesta går det bra, det gjorde det den här gången också.

De sätter kurs mot vår båt. Jag försöker förstå hur de tänker. Men det är nog riktigt. Utan nyckel kan de inte starta grannens motor. Och att chansa på att de ska klara bogsera grannbåten med vår lilla är ett riskmoment. Jag antar att Ludvig tänker släppa ut på vår kätting för att komma närmare, och sedan köra över med en lång lina till den andra båten. Det borde funka. Men ska de hinna?

Min blick går mellan den draggande båten och vår båt. Vad gör de nu? Otroligt frustrerande att stå på stranden och inte kunna göra något. Jag ser en jättevåg rulla in, den för grannbåten ännu närmare piren. Inte långt kvar nu.

Ludvig verkar ha en annan plan än min. Jag ser hur han lyfter ner ett av våra reservankare i jollen, tillsammans med vår längsta lina. Aha, de tänker lägga ut ett andra ankare. Bra, borde funka. Jag ser hur de kastar i vårt ankare en bra bit ut, och gör fast linan i fören på grannbåten. Sakta drar de ut henne på tryggare vatten. Det funkar. Yes. Vilka hjältar!