60 nationaliteter. Från fem världsdelar. Med 20 religioner. Lever i fred. Tillsammans. På en liten ö. Det är möjligt. Och det är härligt. Ja, det är just det här som gör den här ön lite extra trevlig. Hit är alla lika välkomna, och de vänliga invånarna glömmer aldrig ett ansikte.
Majoriteten av öns 140000 invånare bor i världsarvslistade huvudstaden Willemstad, en holländsk 1600-talsstad i tropisk tappning. Curaçao tillhör än idag kungadömet Nederländerna, och fick självstyre så sent som förra hösten. Vi på Mary af Rövarhamn lyckades som enda fritidsbåt få tillstånd att lägga till vid stadens kaj. Granne med de venezuelanska fraktbåtar som förser den intilliggande marknaden med färsk frukt från den stora kontinenten i söder. Det kändes skönt att uppleva riktig stadspuls för första gången på riktigt länge. Nästan lika skönt som det var att några dagar senare återvända till lugnet i ankarviken för att bada av oss stadsdammet.
Curaçao är torrare och plattare än de andra öarna vi har besökt i Karibien. Här växer mest låga buskar, varvade med höga kaktusar. Ganska tråkigt landskap om man frågar oss, men himmelriket för iguanor. Dessa stora drakliknande ödlor som också serveras i gryta på några av öns mer traditionella restauranger. Och jodå, vi har smakat. Men gör nog inte om det.
Två och en halv vecka har vi tillbringat på Curaçao. Farmor och farfar har hälsat på. Lovis har hunnit fylla fem år. Och Mary har fått nya segel som väntar på att provseglas, helst redan i morgon. Det är dags att segla vidare mot nya äventyr. Västerut, ständigt västerut.
Mary af Rövarhamn 