Bakom femte luckan i vår julkalender döljer sig ännu en bild på vår dotter Lovis. Här på Helen Island i Mikronesien. En ensam liten atoll, på hundratals sjömil från närmaste land. Ön, som inte var större än vi kunde gå runt den på tio minuter, är en av de vackraste platser vi någonsin besökt. Lovis ser verkligen ut att njuta av stunden. Det är bra, det gäller att passa på. För snart kommer ön att slukas av havet.
HELEN ISLAND, PALAU. En pytteliten fågel har valt att tillbringa natten på Mary af Rövarhamn. Den sover gott bredvid luckan, men huvudet under vingen. Och det är bara att gratulera till ett bra val. I jämförelse med den tätbefolkade Helen Island är vår båt en synnerligen fridfull plats, så här för ankar.
Helen Island är ringrevets enda ö, inte större än man kan gå runt den på tio minuter i högvatten. I lågvatten blir den mångdubbelt stor. Men ön är hem för tusentals häckande fåglar, och där råder ett evigt chatter. Mitt ibland alla fåglar har tre parkvakter byggt en stuga, och där bor de sedan drygt tio år tillbaka.
Varje kväll går parkvakterna några vändor runt ön, för att kartlägga de sköldpaddor som häckar på ön. Vi får följa med, ser spår från sköldpaddor som kravlat upp för att gräva ner sina ägg och hittar en nykläckt unge som just fallit offer för en krabba. Den här gången är vi för sent ute, ungen är redan död. Men i några baljor borta vid huset simmar ett helt gäng som parkvakterna redan räddat. Där får de växa sig stora och starka innan de släpps ut i det fria igen.
Lovis och Otto får sjösätta varsin liten sköldpaddeunge, önska dem lycka till på livets stora resa. Troligen återvänder de inte till ön på flera decennier, när det är dags att gräva ner deras egna ägg på den lilla ön. För det är så sköldpaddor fungerar. De återvänder till den plats där det själva föds för att lägga sina ägg. Och just därför är parkvakternas arbete så viktigt. Helen Island håller på att försvinna.
En brunn som en gång innehöll färskvatten, står idag långt under vatten vid högvatten. Och Frano, den äldsta parkvakten, berättar att så sent som på 80-talet var ön fyra gånger så stor. En stor del av parkvakternas tid går åt till att ta hand om och elda upp all den drivved som flyter iland och bidrar till erosionen av ön. Den stigande vattennivån är svårare att göra något åt.
Men det är inte bara drivved som flyter iland. Också enorma mängder skräp. Sandaler, flaskor, glödlampor och plastpåsar. Betydligt mer än parkvakterna hinner ta hand om. Och det är sorgligt att se hur små plastremsor och repstumpar numera utgör byggmaterial i de flesta fågelbon på ön.
Ludvig hjälper till att få igång elförsörjningen till parkvakternas radar, som de har till hjälp för att hålla koll på alla de asiatiska fiskebåtar som bedriver olagligt fiske i området. Hajfenor och sköldpaddekött betingar högt värde. Men det är inte mycket parkvakterna kan göra, mer än att rapportera till kustbevakningen som är stationerad 300 sjömil härifrån. Så om, eller när, patrullbåten väl kommer hit. Ja, då har fiskebåtarna redan gett sig av igen.
Allt skräp till trots, är revet och den lilla ön fortfarande en av de vackraste platser vi någonsin besökt. Lovis säger att när hon blir stor, ska hon segla jorden runt med sina barn. Så de också får komma hit. Men jag kan inte låta bli att undra, hur den här platsen ser ut om trettio år. Om ön ens finns kvar.
Mary af Rövarhamn 