Optimist

Mot nya äventyr

Lovis har länge sparat till en egen båt. I våras hittade vi den på Blocket. En gul Optimist på Instön, inte långt från där vi bor. 5000 kronor skulle de ha. ”Men jag har bara fått ihop 4187 kronor sa Lovis och såg nedslagen ut. ”Då får du väl pruta”, sa jag. Sagt och gjort. Det var värt ett försök.

”Åh, nej. Det fulaste tricket i boken”, utbrast säljaren när han såg den 10-åriga lilla flickan komma där med sparbössan under armen. Men det funkade. Efter en stunds förhandling hade hon fått ner priset till 3500 kronor. Ja, hon måste ju förstås ha lite pengar över till disco och sådant.

Glad i hågen sprang hon in köket och berättade om sin båt. ”Midsommardans heter den mamma. Den är jättefin.” Och jo, båten var fin. Gul och fin. Bara några smågrejer som måste fixas, annars bra. Men tajmingen var dålig. Vi hade fullt upp med att förbereda huset för försäljning.

Dagarna gick, och dagarna blev till veckor. Aldrig fanns det tid att greja med Lovis båt. Till slut slutade hon fråga, stackars flicka. Midsommardans bara låg där i källaren, och glömdes nästan bort. Ända tills huset skulle tömmas och båten måste flyttas. Då tändes nytt hopp i flickans blick.

Vi fick lägga Lovis Optimist vid Marstrands Segelsällskaps slip, och väl där lyckades hon få båten hyfsat seglingsklar och sjösatt med hjälp av seglarskolans unga instruktörer. Så förra veckan bar det äntligen av, ut genom hamnen och vidare söderut.

Jag förstod på instruktörernas blickar, att Lovis aldrig skulle vinna några kappseglingar med den där båten. Men Lovis bryr sig inte det minsta om att komma först. För henne är båten en symbol för frihet. Hon vill göra egna utflykter, packa picknick och utforska små kobbar och skär.

”Nå?” frågade jag efter premiärturen. Men jag behövde inget svar. Ungen strålade som en sol. Äntligen var hon kapten på sin egen båt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

MARSTRAND, BOHUSLÄN. ”Kom igen Lovis, det är seglarskola idag. Ät upp din frukost nu.” Ungen hänger med huvudet. ”Det är ju ni som vill att jag ska gå på seglarskola”, svarar hon och blänger på mig. Orden tar hårt. Är det verkligen så illa? Jag måste tänka efter. Visst, det var nog mitt förslag, det var det. Men hon protesterade inte, inte då. Hon sa att hon ville, visst gjorde hon det. Det är jag helt säker på.

Lovis har ett lite besvärligt humör. Hon är vansinnigt envis. Oftast använder hon den envisheten på ett positivt sätt. Men när hon bestämt sig för att ställa sig på tvären och sura, så finns det inte mycket man kan göra för att få henne att ändra sig. Då blir det ofta värre. Det betyder inte att hon inte kan ändra sig, men det måste komma på eget initiativ.

Men vill du inte lära dig segla?” försöker jag försiktigt. ”Jo. Men jag hade hellre stannat hos farmor och farfar på Rövarhamn, och lekt med kusinerna. Som Otto.” Aha, det var där skon klämde. Bra. Det är inte själva seglingen i sig som hon är emot. Då finns det fortfarande hopp. ”Men jag vill inte sitta ensam i båten”, lägger hon till. Lovis är nervös, tror att alla förväntar sig att hon redan kan segla.

Lovis älskar havet och sin båt. Men det är ju inte hon som seglat runt jorden, det är ju vi. Ludvig och jag. Lovis och Otto har ju mest hängt på. Visst, de har säkert snappat upp ett och annat. Men det är stor skillnad på en 17-tons stålbåt, och en optimistjolle på 35 kilo. Jag försäkrar henne att det här är en kurs för nybörjare. Man behöver inte kunna ett dugg. Det är ok.

Efter uppropet blir föräldrarna ombedda att gå hem. Lovis kröker ryggen, och tittar rakt ner i marken. Om det är för att hon är sur, blyg eller nervös är svårt att avgöra. Kanske alla tre. Jag skuffar på några andra barn så det blir en plats ledig på bänken, och ser till att hon sätter sig där. Sedan går jag. Det gör ont i hjärtat, men det här måste hon fixa själv. Hon måste bestämma sig. Det är så hon funkar.

Sju timmar senare är det dags för hämtning. Jag är beredd på värsta. Men ungen lyser som en sol. Orden bubblar ur henne. Tre dagar senare rundar Lovis Marstrandsön. Ensam, i en liten optimistjolle. Stolt som en tupp. Att hon trodde att det var Koön hon rundade är en annan femma. Nu kan hon segla, navigeringen tar vi en annan gång.