Nostalgitripp

En gång långseglarungar, alltid långseglarungar.

En gång långseglarungar, alltid långseglarungar.

VEN-MARSTRAND. ”Vet ni vad vi ska göra inatt?” frågar jag barnen vid frukostbordet. Nä. Det vet de inte, och de bryr sig inte heller av uppsynen att döma. ”Vi ska segla”, säger jag. ”Segla till Marstrand”. Båda barnen får något förväntansfullt i blicken. ”Hela vägen, hela natten”? frågar Otto som han inte riktig vågar tro att det är sant. ”Ja. Hela natten”, bekräftar jag. ”Och hela morgonen”? fortsätter Otto. Jodå, hela morgonen. Kanske hela dagen.

”Jaaa”, ropar barnen fulla av iver. ”Har du köpt seglarkakor, mamma? Har vi Philadephia.” kontrollerar Otto. ”Pappa, kan jag inte få stanna ute med dig på kvällen då? fortsätter Lovis. ”Och så kan vi ha skola på morgonen, mamma. Kan vi det?” ”Och bygga lego på eftermiddagen, och kolla film på kvällen”. Det är som att öppna en kran. Frågorna och minnena fullkomligt sprutar ut. De vill att allting ska vara som det brukade vara. De ska ut på långsegling igen, om så bara för ett dygn.

Jag brukar säga att när man reser, då är det föränderliga det normala. Men det är inte helt sant. Även på en världsomsegling uppstår vissa rutiner. Och barn älskar rutiner. Även våra. Otto älskar att få sitta i sittbrunnen och knapra på sina digestivekex med färskost varje morgon innan resten av familjen vaknar. Lovis älskar att titta på stjärnorna och sjunga Cornelis-visor med sin pappa på kvällarna. Sånt som de bara gör till sjöss.

För min egen del är sträckan Ven-Marstrand alldeles för kort och kustnära för att det rätta lugnet ska infinna sig. Men fullt tillräcklig för att Lovis ska få sjunga sina visor och Otto få sina seglarkakor. Lovis ber till och med om amerikanska pannkakor som vi brukade äta till frukost på långseglingen. Trots att hon aldrig gillat dem särskilt mycket. Hon äter bara en enda – med lika sur min nu som då. Men bakom fasaden döljer sig en mycket nöjd liten flicka. Allt är som det ska vara.

Vi tillbringade inte mindre än 400 dygn till havs under våra fyra år långa seglats runt jorden. Tänk, så välsignat ändå. Att barnen minns alla dessa dagar och nätter med sån värme och glädje. De hade helst fortsatt hela vägen till Skottland, minst. Det känns fint, väldigt fint.