Lucka 5: Helen Island

Bakom femte luckan i vår julkalender döljer sig ännu en bild på vår dotter Lovis. Här på Helen Island i Mikronesien. En ensam liten atoll, på hundratals sjömil från närmaste land. Ön, som inte var större än vi kunde gå runt den på tio minuter, är en av de vackraste platser vi någonsin besökt. Lovis ser verkligen ut att njuta av stunden. Det är bra, det gäller att passa på. För snart kommer ön att slukas av havet.

Se fler bilder och läs mer om Helen Islands tragiska öde

Tre parkvakter mot världen

Detta bildspel kräver JavaScript.

HELEN ISLAND, PALAU. En pytteliten fågel har valt att tillbringa natten på Mary af Rövarhamn. Den sover gott bredvid luckan, men huvudet under vingen. Och det är bara att gratulera till ett bra val. I jämförelse med den tätbefolkade Helen Island är vår båt en synnerligen fridfull plats, så här för ankar.

Helen Island är ringrevets enda ö, inte större än man kan gå runt den på tio minuter i högvatten. I lågvatten blir den mångdubbelt stor. Men ön är hem för tusentals häckande fåglar, och där råder ett evigt chatter. Mitt ibland alla fåglar har tre parkvakter byggt en stuga, och där bor de sedan drygt tio år tillbaka.

Varje kväll går parkvakterna några vändor runt ön, för att kartlägga de sköldpaddor som häckar på ön. Vi får följa med, ser spår från sköldpaddor som kravlat upp för att gräva ner sina ägg och hittar en nykläckt unge som just fallit offer för en krabba. Den här gången är vi för sent ute, ungen är redan död. Men i några baljor borta vid huset simmar ett helt gäng som parkvakterna redan räddat. Där får de växa sig stora och starka innan de släpps ut i det fria igen.

Lovis och Otto får sjösätta varsin liten sköldpaddeunge, önska dem lycka till på livets stora resa. Troligen återvänder de inte till ön på flera decennier, när det är dags att gräva ner deras egna ägg på den lilla ön. För det är så sköldpaddor fungerar. De återvänder till den plats där det själva föds för att lägga sina ägg. Och just därför är parkvakternas arbete så viktigt. Helen Island håller på att försvinna.

En brunn som en gång innehöll färskvatten, står idag långt under vatten vid högvatten. Och Frano, den äldsta parkvakten, berättar att så sent som på 80-talet var ön fyra gånger så stor. En stor del av parkvakternas tid går åt till att ta hand om och elda upp all den drivved som flyter iland och bidrar till erosionen av ön. Den stigande vattennivån är svårare att göra något åt.

Men det är inte bara drivved som flyter iland. Också enorma mängder skräp. Sandaler, flaskor, glödlampor och plastpåsar. Betydligt mer än parkvakterna hinner ta hand om. Och det är sorgligt att se hur små plastremsor och repstumpar numera utgör byggmaterial i de flesta fågelbon på ön.

Ludvig hjälper till att få igång elförsörjningen till parkvakternas radar, som de har till hjälp för att hålla koll på alla de asiatiska fiskebåtar som bedriver olagligt fiske i området. Hajfenor och sköldpaddekött betingar högt värde. Men det är inte mycket parkvakterna kan göra, mer än att rapportera till kustbevakningen som är stationerad 300 sjömil härifrån. Så om, eller när, patrullbåten väl kommer hit. Ja, då har fiskebåtarna redan gett sig av igen.

Allt skräp till trots, är revet och den lilla ön fortfarande en av de vackraste platser vi någonsin besökt. Lovis säger att när hon blir stor, ska hon segla jorden runt med sina barn. Så de också får komma hit. Men jag kan inte låta bli att undra, hur den här platsen ser ut om trettio år. Om ön ens finns kvar.

I valet och kvalet

Genomsnittligt antal cykloner varje år mellan 1970-2007

Mellan december och april är det cyklonsäsong i sydvästra Stilla havet, och då rullar det ena tropiska ovädret efter det andra in över Söderhavsöarna. En cyklon är egentligen samma sak som en orkan eller tyfon, vindarna har bara olika namn i olika delar av världen. Men oavsett namn avses vindar över 33 m/s.

Riskområdet i västra Stilla Havet sägs sträcka sig ända från Franska Polynesien i öster till nordöstra Australien i väster. I norr går gränsen strax söder om ekvatorn och i söder vid Nya Zeelands nordligaste udde. Och vi, ja vi befinner oss någonstans mitt i just nu.

Alla seglare med någon form av självbevarelsedrift ser till att ta sig att hålla sig utanför riskområdet under cyklonsäsongen. Och vi har inga planer på att skilja oss från mängden i den här frågan. Däremot har vi inte riktigt bestämt oss för var vi ska tillbringa cyklonsäsongen. Men det är hög tid att göra ett vägval, och under den gångna överseglingen från Suvorov till Samoa har vi ägnat frågan en hel del uppmärksamhet.  Så här ser våra alternativ ut:

Alternativ 1: Nya Zeeland

Det här alternativet skulle innebära att vi seglar söderut från Samoa, genom Tonga-öarna och vidare ner till Nya Zeeland i början av november för att stanna där resten av cyklonsäsongen. Det här är den klassiska rutten, som majoriteten väljer. Härifrån kan man sedan segla vidare mot Australien i maj, vilket de flesta gör som ska korsa Indiska Oceanen samma år. De som har lite mer tid kan istället välja att segla norrut för att tillbringa ännu en säsong i Söderhavet, vilket skulle vara aktuellt i vårt fall. 

Fördelar: Socialt, de flesta vännerna väljer det här alternativet. Dessutom gott om tid för besök och arbeten på båten.
Nackdelar: Dåligt utnyttjande av tiden; fem månader på samma plats. Missar Australien.

Alternativ 2: Australien & Nya Zeeland

Väljer vi det här alternativet kommer vi att fortsätta västerut från Samoa mot Australien, för att sedan segla söderut längs kusten och fira jul och nyår i Sydney. Lite beroende på vindar och väder skulle vi kunna fortsätta ända ner till Tasmanien och på så sätt få vår längtan till svalare platser tillfredsställd. För att sedan segla över till Nya Zeeland i februari och spendera resten av cyklonsäsongen där. I slutet av april skulle vi sedan segla vidare norröver för att tillbringa några månader i Söderhavet innan färden går vidare västerut mot Sydostasien.

Fördelar: Vi får se mycket av både Australien och Nya Zeeland
Nackdelar: Många sjömil extra, och risk för tufft väder från Australien till Nya Zeeland.

Alternativ 3: Mikronesien

De flesta går som sagt söderut under orkansäsongen. Men det finns också en möjlighet att gå norröver mot öarna vid ekvatorn eller strax norr därom. Området kallas Mikronesien och ligger utanför cyklonbältet. Här finns gott om öar att utforska i väntan på att cyklonsäsongen ska passera och vi kan gå söderut igen för att fortsätta färden västerut i lugn och ro. 

Fördelar: Gott om tid i Söderhavet, särskilt på en del öar som ligger lite utanför den vanliga rutten.
Nackdelar: Missar både Australien och Nya Zeeland. Svårtillgängligt för besökare.

Alternativ 4: Indonesien

Det finns också en möjlighet att gå västerut mot Papua Nya Guinea och Indonesien, som ligger strax nordväst om cyklonbältet. Detta område hade vi egentligen tänkt spara till nästa säsong, men tar vi det redan den här säsongen skulle vi få mer tid senare under resan. Tid som istället skulle kunna tillbringas i Sydostasien, alternativ tillåta en längre vistelse någon annanstans senare under resan.  

Fördelar: Gott om tid senare under resan
Nackdelar: Begränsad tid i Melanesien. Missar Australien och Nya Zeeland  helt. 

Ja, så ser läget ut. Situationen är ju egentligen ganska gynnsam, men beslutet är inte enklare för det. Just nu lutar det mest åt alternativ 1 eller 2, men ännu är inte sista ordet sagt …