Världens enda piratkyrkogård kunde varit svensk …

Många fruktar piraterna i Indiska Oceanen. Iskalla somaliska pirater som de senaste åren har bordat hundratals fartyg, rövat allt de kommit åt och tagit stora besättningar som gisslan. Men sjöröveri är inget nytt i Indiska Oceanen. Redan på 1600-talet, när bytena i Karibien blev allt magrare, begav sig piraterna till Indiska Oceanen, lockade av de stora rikedomar som de europeiska handelsfartygen förde med sig hem från Indien och Kina.

Plundringstågen i området var så framgångsrika att åren i slutet av 1600-talet blev de rikaste i sjöröveriets historia. Ön Madagaskar blev piratrepubliken Libertalia, den lilla ön Sainte Marie på ostkusten blev dess högborg och hundratals sjörövarskepp angjorde den hamn där vår Mary af Rövarhamn nu ligger för ankar. Närmare 1500 pirater som tröttnat på sitt hantverk slog sig ner på ön. Och de som var gamla och sjuka kom hit för att dö; så många att Sainte Marie idag hyser världens enda renodlade piratkyrkogård – självaste William Kidd lär vara begravd där, stående så klart.

Precis som idag blev handeln hårt lidande av piraternas framfart, och regeringarna i Holland, Storbritannien och Frankrike blev tvungna att skicka ut krigsfartyg för att sätta stopp för piraternas framgång. Piraterna byggde en borg, väl rustad med kanoner för att skydda sin flotta här i hamnen. Men vädjade också till andra länder för samarbeten och beskydd. Ett av de länder som nappade var Sverige.

Den 24 juni 1718 utgick en skrivelse från Karl XII:s högkvarter i Strömstad, där han förkunnade att han för Sveriges del tog ön Sainte Marie utanför Madagaskar i besittning och att en svensk koloni skulle grundas på ön. I kontraktet ingick att piraterna skulle lasta sina skatter på 25 välbeskaffade fartyg och sätta kurs mot Sverige, där de skulle tilldelas ön Marstrand och fullt beskydd mot en ersättning på en halv miljon brittiska pund – utöver de 25 skeppen.

Men så sköts kungen, och affären ställdes in. Och lika bra var nog det.