En gång långseglare, alltid långseglare

Ibland är det svårt att passa in ...

Från en värld till en annan

Det har snart gått ett och ett halvt år sedan vi kom hem från vår världsomsegling. Jag har ofta sagt, att jag är redo att lägga resan bakom mig och gå vidare i livet. Leva här och nu, blicka framåt. Men jag börjar allt mer inse, att vissa grejer lägger man inte bakom sig bara så där. De blir en del av livet, hela livet. Också nuet. En del av mig, min identitet och mina prioriteringar. Privat och i jobbet. På nätet och i verkliga livet. Inte minst socialt.

Så här såg förra veckan ut:

  • I tisdags dök Annika och Björn på S/Y Moon på middag i Kroken. Senast vi sågs var i Malaysia.
    De är hemma på besök, båten väntar i Osaka i Japan på fortsatt resa mot Alaska.
  • I onsdags var vi på föredrag med Lasse och Erja på S/Y Ambika. Vi samseglade  från och till över hela Stilla havet och Indiska Oceanen. Att se deras bilder var som att återuppleva vår egen resa ur någon annans ögon.
  • På föredraget träffade vi Claes och Laila på S/Y Comedie som vi lärde känna i Thailand, och som nu har sin båt i Medelhavet. Även Annika och Björn var där. Ja, säkert en hel massa andra också som vi inte hann prata med.
  • Efter föredraget hämtade vi upp Magnus Reslow på stationen för några dagars besök hos oss i Kroken. Magnus blev i höstas känd i svensk media som långseglaren som ”försvann”, för att dyka upp på Kanarieöarna efter 85 dygn till havs. Han kom nu direkt från Karibien, enbart iförd kortbyxor och sandaler. Influgen från en värld till en annan. Det är hans fötter ni ser på bilden.
  • I lördags träffade vi Mark och Maria från S/Y Mare Liberum på Sjöfartsmuseet i Göteborg. Mark träffade vi första gången på Kanarieöarna, Maria på Tonga. Nu har de en dotter tillsammans och bor i ett litet torp inte långt från oss.

Efter en snabb titt på mejlen, på Instagram och på Facebook kan jag konstatera att jag dagligen har kontakt med minst fem andra långseglare. Kompissnack, omtanke, fascination, gemensamma minnen och erfarenheter, tips och råd, pepp och inspiration. De ger mig ett sammanhang där jag passar in och känner mig hemma. Sånt går inte att lägga bakom sig, varför skulle jag ens vilja?

Fegsnöre på sjön

Slut på ursäkter.

Lagen för bilbälte i framsätet infördes i Sverige 1975. Jag var då två år gammal, men minns att min pappa fortsatte vägra bältet i minst tio år till. Av den enkla anledningen att bältet skulle kunna fastna och göra det svårare att ta sig ur bilen vid en eventuell brand. Detta trots att han fått svart på vitt att bältet räddar avsevärt fler liv än det tar. Idag är bilbältet en självklarhet för de flesta. Att bära flytväst däremot, det är alltjämt ganska ovanligt. Bland långseglare i synnerhet. Några kan sträcka sig att använda säkerhetssele, i hårt väder. Medan andra vägrar bådadera. Och argumenten, ja de brukar vara ungefär lika svaga som min pappas.

Långfärdsseglare med flytväst är en ovanlig syn, särskilt i tropikerna. Även bland barn. Det är för varmt, brukar ursäkten lyda. Skitsnack, säger jag. Dagens moderna uppblåsbara räddningsvästar är inte för varma. Och de finns även för barn. Lovis och Otto har tre olika flytvästar som de varvar. En traditionell räddningsväst med inbyggd sele (Baltic) som de använder till havs, en jolleväst (Aropec ) för skyddade vatten och en uppblåsbar räddningsväst (Marinepool), som de bara använder i kombination med livlina. Den uppblåsbara västen är särskilt användbar när barnen äter, eftersom den är smidigare än traditionella flytvästar. Men oavsett väst, så har Lovis och Otto aldrig klagat över att flytvästen skulle vara för varm.  Och skulle de göra det, ja då är det aldrig långt till en hink svalkande vatten.

Då är det betydligt fler som använder säkerhetssele. Åtminstone i hårt väder. Eller nattetid, så att övriga medseglare kan känna sig trygga. För bär man sele, då kan man inte trilla i. Och då behövs ingen flytväst. I en perfekt värld. Och jag medger, att så resonerade även jag innan vi fick barn. Men med barn ombord är det viktigt att vara en bra förebild, tyckte vi, och köpte varsin uppblåsbar räddningsväst med inbyggd sele (Baltic Winner). Och fördelen med en sådan är att man kan koppla loss selen på lugnt vatten när man är flera på däck. Och fortfarande ha flytvästen på – utifall att. Tyvärr verkar de flesta räddningsvästar vara tillverkade för att ha på sig i några timmar. Inte dag ut och dag in, som i vårt fall. Och det kan värka rejält i axlarna redan framåt lunch. Men sedan ett knappt halvår tillbaka använder vi en ny flytväst (Watski2star Pro), som är så bekväm att jag brukar glömma att ta av den när jag vistas längre stunder under däck. Skillnaden är enorm,  jämfört med våra tidigare västar. Och därmed rök vår sista dåliga bortförklaring.

Men de flesta använder ingedera, varken sele eller flytväst. Med ursäkter som att livlinan kan fastna, att den är osmidig och gör att man snubblar eller blir långsam. Andra hänvisar till att man kan skada sig om man blir hängandes i selen längs skrovsidan. Allt det där är sant, och säkert mycket otrevligt. Men i mina ögon betydligt attraktivare än att falla överbord. Att vända en båt kan ta lång tid, och man försvinner snabbt i vågorna. Och utan flytväst är man chanslös, särskilt om man skadat sig i fallet eller drabbas av nedkylning. Risken för skador i samband med användning av sele kan dessutom minimeras genom att använda en livlina med resår, och dra de säkerhetsband eller vajrar som man kopplar sig i så nära midskepps som möjligt.  Fast det är klart, det finns ju de som känner sin båt och dess rörelser så väl att de aldrig skulle låta sig överraskas. Påstår de.

Men det finns hopp. Till och med min envise gamle far började ju faktiskt använda bältet till sist. Om än motvilligt, troligen i samband med en höjning av böterna. Och då med en bältesavskärare monterad lättillgänglig i bilen. Såklart.