Krokodilbuffé

R.I.P.

R.I.P.

RUSSIAN BAY, MADAGASKAR. Ni som följer oss på Twitter vet att några lokala killar försökte sälja en krokodil till oss häromdagen. Den låg surrad i kanoten, livs levande. Visserligen bara en unge, max två meter lång. Men det spelade inte någon roll. Någon krokodil ville vi inte ha ombord. Så vi avböjde erbjudandet, och så gjorde våra båtgrannar. Men historien slutade inte där.

André som driver restaurangen här på stranden valde att köpa krokodilen. Till priset av 60 kronor. För att förhindra att den skulle släppas fri någonstans i närheten. Så när vi kom in till land nästa gång låg den där och morrade utanför restaurangen. Tills nästa dag, när André bestämde sig för att ta livet av den. Och om den nu ändå var död, då kunde vi lika gärna äta den. Så kom det sig att det den dagen serverades färsk krokodil på Andrés restaurang. I alla former: grillad, stekt, panerad, som soppa och i gryta. Köttet var rätt segt och smaklöst, och gjorde sig bäst i grytform. Inte helt olikt den iguana vi åt på Curaçao för ett par år sedan. Men en gång räcker. Jag är ingen stor köttätare.

Nästa dag beslutade sig Rolf på den schweiziska grannbåten för att koka skallen, tills köttet släppte från benen. Så han kunde ta den med sig som minne, sätta upp på väggen i båten – som en trofé. Tyvärr lossnade krokodilens alla tänder under processen. Lovis och Otto försökte hjälpa till att hitta rätt plats för varje tand. Inget enkelt pussel, en krokodil har över sextio tänder. En tand saknades, men det gör inget. Rolf har nyligen dragit ut en guldtand, den får ta dess plats.

Ja, vad ska man säga. Hela den här historien har onekligen känts rätt makaber från början till slut.

Fy bubblan!

Det är sen eftermiddag och vi har ankrat 20 sjömil utanför Borneos södra kust. Vattnet är så grunt i Java Sea att man kan ankra nästan var som helst. Så länge sjö och vind tillåter. Och just nu är det alldeles stilla. Med lite tur håller stiltjen i sig hela natten, så att vi imorgon kan fortsätta in i flodinloppet i dagsljus. Mot den lilla staden Kumai där vi tänkte leta upp en flodbåt som kan ta oss in i djungeln. Till orangutangerna.

Ludvig passar på att dyka ner under båten för att peta upp den såpbubbleflaska som häromdagen trillade ner och täppte till sittbrunnens självläns. Till sin hjälp har han skaftet på Ottos håv. Men det visar sig vara för kort. Han provar med båtshakens skaft istället. Men det är också för kort. Så Ludvig trycker till båtshaken med håvskaftet. Det funkar. Hela båtshaken försvinner in i självlänsen, och ut kommer flaskan.

Men båtshaken sitter där den sitter. Hur mycket vi än bankar och slår. Oavsett vilket verktyg vi använder. Ludvig, som måste dyka ner för att vara beredd att ta emot båtshaken vid varje nytt försök, börjar bli lite illa till mods. Han har redan bränt sig på flera maneter, och ingen vet vad mer som gömmer sig i det grumliga vattnet. Det plaskar oroväckande omkring oss, och tankarna går till de bull sharks som i Australien brukade hålla till i flodmynningar som denna. Otto påstår sig se krokodiler, och inte blir det bättre av att Magnus spanat in två gula ormar i vattnet.

Vi försöker tänka. Självlänsen består av två raka rör, som skarvas i mitten av en kort slangstump. Problemet är att rören inte står i perfekt i linje. Troligen är det båtshakens handtag som har fastnat i skarven mellan slang och rör. Och i så fall måste handtaget bort. Ludvig lyckas till sist trycka upp båtshaken tillräckligt långt för att vi ska kunna såga av niten som håller handtaget på plats. Sedan är det bara att ta bort handtaget och slå ner båtshaken samma väg som den kom in.

Såpbubbleflaskan är loss, båtshaken likaså. Och Ludvig är inte uppäten av vare sig haj eller något annat. En riktig succé med andra ord. Men tänk vad en liten såpbubbleflaska kan ställa till det …