Dag nummer 1422

Margarit och Fred utanför sitt hem i St Lawrence Bay

Margarit och Fred utanför sitt hem i St Lawrence Bay

BAY ST LAWRENCE, CAPE BRETON ISLAND. ”Längst upp på Cape Breton finns en säker liten hamn, där bor några vänner till mig. Fred och Margarit. Underbara människor. Han är hummerfiskare och hon driver en liten camping. Om ni är i närheten, stanna och hälsa från mig.” Ungefär så sa Phil, en annan hummerfiskare som vi träffade i Maine. Och när vi insåg att vi faktiskt skulle ha vägarna förbi, ja då bestämde vi oss för att stanna.

Fred kallade upp oss på radion redan utanför hamnen, han har sitt hus högst uppe på backen och missar inte en båt som går in eller ut ur det smala inloppet. Vi visste förståss inte att det var Fred då, och han visste inte att vi hade en gemensam bekant. Men Fred har för vana att göra så när en segelbåt närmar sig hamnen. Han har långseglat själv, och vet hur svårt det kan vara att angöra en främmande hamn.

Vi var tacksamma för att ha Fred stand-by på radion, för det här hamninloppet är inte mycket bredare än båten själv, och helt öppet för vågorna från norr. Fred berättade senare att det ofta är omöjligt att angöra hamnen, och att nästan alla lokala fiskare har rammat ena eller den andra sidan på vägen in. Så många att de startat en väst- och en östklubb beroende på vilken pirarm de kört in i flest gånger.

Väl inne i hamnen hjälper Fred oss att förtöja vid fiskarnas egen pir. Vi får ligga gratis, det kommer inte så många båtar hit. Mary af Rövarhamn är den enda fritidsbåten i hamnen, bortsett från Freds egen segelbåt som fortfarande står på land. Han har inte hunnit sjösätta den än. Våren är sen, det snöade tydligen så sent som för några dagar sedan. Vi såg lite snö på bergen på vägen hit.

Vi bjuder ombord Fred på en cigarr och lite kubansk rom, han seglade själv till Kuba för tio år sedan och verkar glad för att prata minnen. Sedan bjuder han upp oss till huset för en varm dusch. Som vanligt är vi inte sena att tacka ja. Och när vi står där och pratar som bäst har Fred plötsligt Phil från Maine på tråden. Tänk att vi fick prata med honom igen, kul.

Fred frågar om Ludvig inte vill följa med ut och fiska imorgon, han är en gubbe kort på båten. Och oj så gärna Ludvig hade gjort det, och jag och barnen också för den delen. Men det var kanske aldrig aktuellt. Men tänk så spännande att få följa med ut och faktiskt göra lite nytta på en riktig hummerbåt. Kanske hade vi fått behålla en del av fångsten som betalning.

Men Fred skulle vara ute hela dagen, och vi måste ge oss av mot Newfoundland redan på förmiddagen. För imorgon väntas äntligen sydliga vindar igen, och här gäller det att använda de väderfönster som ges för att komma någonvart. På natten till onsdag väntas oväder igen, då måste vi vara framme. Väderomslagen på de här vattnen är obarmhärtiga. Fred förstår, han vet hur det är.

Nåja, vad är väl en dag på en riktig hummerbåt jämfört med ännu en dag med familjen ombord på Mary af Rövarhamn. Dag nummer 1422. Vi får fråga någon av de andra gubbarna här på kajen om vi inte kan få köpa lite hummer av dem som tröst. Om någon av dem hinner in innan vi ger oss av. Priset ligger på fyra dollar pundet, cirka 60 kronor kilot. Det kan det vara värt. Freds fru berättar att hummern här ute är den bästa i landet. Kanske i hela världen.

Vilda Östern

Detta bildspel kräver JavaScript.

MATINICUS ISLAND, MAINE. På vintern kommer färjan en gång i månaden, på sommaren en gång i veckan. Det finns inga restauranger, och inga hotell. Inte ens en affär. Och absolut inga turister. Bara hårt arbetande hummerfiskare, och ett fåtal sommargäster. Ja, ungefär så beskrevs Matinicus Island i vår guidebok. Och så stod det en sak till. Att ön länge haft rykte om sig att vara fientlig mot fritidsseglare, men att det numera fanns några bojar för uthyrning.

Vi brukar dras till isolerade platser. Så vi blev lite nyfikna. Men vad menade de egentligen med fientlig – på vilket sätt? Ankarbotten skulle antagligen vara dålig. Bara berg och sten. Men var det också något annat som avsågs – var hamnen för grund, trång eller oskyddad? Eller hade det något med invånarna att göra? Vi frågade våra nyfunna vänner på grannön. Men de svarade undvikande, sa att de aldrig varit där. Trots att den bara ligger några timmars båtresa bort.

Vi bestämde oss för att undersöka saken på egen hand, och satte kurs mot ön. Väl där blev vi hänvisade till en boj i den oskyddade ytterhamnen; innehamnen ville fiskarna tydligen ha för sig själva. Natten blev obekväm; det regnade och blåste friskt från nord. Men när vi vaknade nästa morgon hade vinden vänt och solen strålade från en klarblå himmel. Hamnen var omringad av båthus och bryggor på höga pålar. Det låg berg med tinor, flöten och rep överallt. Och det rådde full aktivitet på bryggorna; vattnen runt Matinicus lär vara de hummerrikaste i världen.

Vi rodde in till något som såg ut som en allmän brygga, knöt fast vår jolle och klättrade de sex metrarna uppför en slemmig stege. Det var lågvatten. På bryggan mötte vi Craig och hans vuxne son Sam. Båda med varsin öl i handen, trots att klockan bara var tio på förmiddagen. Vi såg oss omkring. Här fanns inget av det där klämkäcka eller tillrättalagda som man ofta möter i andra amerikanska små hamnar och kustsamhällen. Stället hade visserligen sin charm – en äkta sådan. Men husen såg slitna eller övergivna ut, alla verkade ha minst två stora hundar och det stod bilvrak och gamla brandbilar överallt.

Vi fick intrycket av att folk kröp in och gömde sig när vi närmade oss. I sina hus, bodar eller bilar – vad som nu fanns till hands. Kanske var det så att de som valt att bo kvar här ute och de som flyttat dit hade gjort det för att de ville vara i fred. Desto mer pratglada var de unga män som kommit ut över sommaren i hopp om att tjäna lite pengar på hummerfisket. Men vi anade ett stort missnöje. De arbetade på provision, och det var bara början av säsongen. Belöningen kommer först till hösten, för den som står ut. Arbetet är hårt, och vädret likaså. De var långt borta från familj och vänner, det finns nästan inga tjejer på ön och ingenting att göra om kvällarna.

Vi slog oss ner vid grillen. Ja, att kalla det grill är kanske en överdrift. Men det fanns något att förtära, och det var intressant att sitta där och prata med öborna som kom för att kolla in öns enda lokal som just öppnat för säsongen. Det stod allt klarare att det rådde en konflikt på ön – mellan de inflyttade och de infödda vars familjer bott och fiskat på ön i generationer. Men också de som flyttat iland, men fortfarande kommer ut till ön för att fiska. Konkurrensen är stor, och klimatet hårt. Det finns ingen polis på ön. Folk följer sin egen lag. Skjuter ett par varningshål genom fören på båten om någon förtjänar det, eller kapar linorna till varandras tinor.

Tillbaka på bryggan träffade vi Craig igen. Han bekräftade våra intryck. Berättade att han har bott på Matinicus i tolv år, men har fortfarande inte accepterats fullt ut av de infödda. Han är en utböling och en konkurrent som möts med misstänksamhet, men vinner allt mer respekt för varje vinter han tillbringar på ön. De som bara är där under sommaren förkastar man, som krakar och ynkryggar. De som bara tar, och ingenting ger. Ungefär på samma sätt som man ser ner på de på sommargästerna som bara är där några veckor om året. Eller än värre, nöjesseglarna som ibland besöker hamnen. De där som seglar ut från fastlandet över helgen, och beter sig som de ägde stället.

Craig berättade att fiskebåtarna brukar köra så nära de gästande fritidsbåtarna de kan, särskilt tidigt på morgonen. En gång hade några öbor skjutit prick på masttoppslanternan på en gästande båt. Jag började förstå vad som menades med att ön var fientlig. Oss verkade de dock acceptera. Vi hade gått igenom mycket för att komma dit. Rykten färdas snabbt på ön, och det faktum att vi tagit omvägen runt jorden innan vi angjorde Maine gjorde stort intryck. Havet verkar vara det enda man verkligen hyser respekt för här ute.

Läs mer i en intressant artikel om det hårda livet på Matinicus