Grottsafari på Papa Stour

Klockan är över sju på kvällen när vi kastar vårt ankar i den lagunformade ankarviken på Papa Stours sydsida. Mycket senare än vi först planerat; vi hade lite svårt att slita oss från Foula. Men nu är vi här, och havet ligger spegelblankt. Perfekt.

Papa Stour ör en ö på Shetlands västkust som är känd för sina många grottor. Europas längsta och häftigaste, sägs det. Det måste förstås undersökas. Men vi har kort tid på oss. Ett oväder förväntas dra in över natten. Det är nu eller aldrig. Solen står redan lågt på himlen.

Ludvig skyndar sig att sjösätta jollen medan jag packar en väska med vhf-radio, strålkastare, vatten och lite nödmat i form av några chokladkakor.  Vi är rätt noga med sånt sedan en lite väl äventyrlig jolleutflykt på Suvorov för några år sedan. Man vet aldrig vad som händer. Särskilt inte i vatten med starka tidvattenströmmar, som här.

En halvtimme senare är vi på väg, och hittar den första grottan redan på väg ut ur viken. Sedan blir det bara bättre. Vissa går rakt igenom berget, och bildar tunnlar som vi kan köra rakt igenom. Några är stora som katedraler, andra smala och låga. En grotta är full med småfåglar som flyr när vi kommer. Spöklikt, nästan som fladdermöss.

Lovis sitter längst i fören, och pekar ut stenar och grund. Det rullar in lite dyning så man får vara på sin vakt. Ludvig styr, jag försöker fota och filma lite. Medan Otto står för underhållningen. Han pratar oavbrutet, som alltid när han är uppspelt och glad. Det är underbart att höra.

Vi hade kunnat fortsätta in och ut ur grottorna längs Papa Stours kust i timmar. Hela västra ön är perforerad av Nordatlantens vågor. Längst ut på udden lär det finnas en tunnel genom berget som är 300 meter lång. Med det börjar skymma, så vi bestämmer oss för att det är bäst att vi drar oss tillbaka till Mary.

När vi vaknar nästa morgon regnar det på tvären; och vågorna dundrar in mot kusten. Mary ligger skyddad in sin vik, men någon fortsatt grottsafari är det inte tal om. Det är så vidrigt ute att vi knappt lämnar båten på två dygn. Sån tur ändå, att vi tog chansen när vi fick den.

P1120623

P1120651

P1120587

P1120655

P1120573

P1120523

20170802_212014

20170802_211404

20170802_211345

20170802_210543

20170802_205106

20170802_205545

P1120588

20170802_215742

Tre timmar på Flax

Detta bildspel kräver JavaScript.

MOKOHINAU ISLANDS, NYA ZEELAND. ”Nu, nu, nu, nu, nu. Paddla! Kom igen!” Skriker jag samtidigt som jag ser vågen resa sig bakom oss, komma närmare och närmare. Jag paddlar så det värker i armarna. Nu bryter den. Shit, det går inte. ”Håll i er barn!” Eller? Vänta, det kanske går ändå. ”Ludde, fram! Nu! Skriker jag igen. Inte för att det är svårt att höra. Utan snarare för att situationen är sådan att det är svårt att säga något med lugn röst.

Ludvig kastar sig fram i jollen för att minska vikten i där bak. I precis rätt ögonblick. Det funkar. Aktern lyfts upp och vi surfar fram genom det grunda vattnet. Nu gäller det att vi inte går på grund, när vattnet dras tillbaka. Jag håller andan. Det är stenar överallt. Försöker styra med åran. Och jo, det funkar. Det går vägen.

Den är över. Vi är inne på lugnt vatten. I det lilla sundet mellan öarna Flax och Trig på Mokohinau Islands. En passage som bara går att genomföra i högvatten, under extremt lugna förhållanden. Och det är lätt att förstå varför.

Som så ofta förr, när vi klarat oss igenom något svårt, börjar vi skratta. Det är väl adrenalinet antar jag. Så läskigt, och samtidigt så häftigt. Inte för att det var särskilt farligt egentligen. Det värsta som hade kunnat hända var att jollen hade vattenfyllts, eller kraschlandat. Sådant har vi överlevt förr. Men ändå.

Mokohinau Islands är en oskyddad liten arkipelag utanför nyzeeländska Nordöns ostkust. Några få utsatta öar, som bara går att angöra när havet ligger blankt som en spegel. Som idag. Ja, det är faktiskt så stilla att vi har kunnat runda hela Flax Island med jollen. Trängt oss igenom trånga små sund och spännande tunnlar, utforskat enorma grottor och beundrat det spännande landskapet.

Mary af Rövarhamn dyker upp bakom en hög stenpelare, där vi lämnade henne. För ankar på sex meters djup i kristallklart vatten, bara nån båtlängd bort från en lodrät klippa som får vår båt att se ut som en leksak i jämförelse. Det är mäktigt, kanske vår mest spektakulära ankringsplats någonsin. Lite väl spektakulär för att stanna över natten dock.

Det ska börja blåsa till kvällen, då måste vi vara långt härifrån. Ankarviken kan snabbt förvandlas till en farlig fälla. Det är tjugofem sjömil till närmsta skyddade hamn, på Great Barrier Island. Och det är bara fem timmar till solen går ner. Hög tid att lätta ankar.

Vi fick tre timmar, och det räckte. Lyckliga lämnar vi Mokohinaus siluett bakom oss. Ibland är det gött att leva. Ja, ganska ofta faktiskt.