Den första snön

snögubbe

En efterlängtad snögubbe

GROS MORNE, NEWFOUNDLAND. Till skillnad från Otto så minns Lovis fortfarande sista vintern i Sverige. Men bara som något positivt, allt det kalla och blöta har hon helt förträngt. En bild hon också förmedlat till Otto, och båda har länge drömt om den dagen då de åter ska få se snö igen. Vi såg faktiskt snö redan på Nya Zeeland, på toppen av Mount Cook. Men inte tillräckligt nära. Lovis och Otto ville känna och smaka, leka i snön.

Vi har sagt till barnen att de nog får hålla sig till vintern, i Sverige. Och de hade någonstans accepterat detta faktum. Ända tills för en vecka sedan, när de upptäckte en kvarbliven snöfläck högt uppe på ett berg på Cape Breton Island. Ett nytt hopp tändes, något som förstärkts varje dag här i Newfoundland; här ligger det snö lite här och var på bergen. De har blivit mer ivriga för var dag som gått. Och frustrerade.

Lovis och Otto har inte kunnat förstå varför vi inte bara klättrar upp och gör en snögubbe på en gång. Problemet är naturligtvis att den där snön är lite svårtillgänglig. Men här på västra Newfoundland finns en världsarvslistad nationalpark med massor av vandringsleder. En av dem leder upp till toppen av det väldiga Gros Morne Mountain, Newfoundlands näst högsta berg. Där borde vi väl hitta lite snö ändå, någonstans.

Tidigt igår morse bar det av. Vandringsleden är 16 kilometer lång, sex upp och tio ner. Så vi räknade med en lång dag. Vår kondition är inte vad den borde vara, men barnen var på topp. Supermotiverade. Vi var uppe på mindre än fyra timmar. Med Lovis i täten. Utsikten var fantastisk, men någon snö såg vi inte. Bara en väldigt massa sten, och en älg, vilket i sig var rätt spännande.

Jag måste erkänna att det var frustrerande att se all den där snö på de närliggande bergen. Överallt var små bäckar, forsar och fall med smältvatten. Men inte på vårt berg, det var alldeles torrt. Men än var inte hoppet ute. Kanske skulle vi hitta lite snö på baksidan av berget. Och det gjorde vi faktiskt, alldeles för långt bort på en svårtillgänglig brant. Det var inte utan att vi kände oss rätt besvikna när vi inledde den långa vandringen ner.

Men så låg den plötsligt där, några hundra meter ner – en stor snöfläck bara ett femtiotal meter bort från leden. Mitt i solen. Helt otrampad, och oförstörd. Jag antar att kanadensarna inte blir lika uppspelta över lite snö som Lovis och Otto. För oj vilken fart de fick. Och Ludvig och jag gjorde dem snart sällskap. Vi hade snöbollskrig och mulade varandra. Och barnen halkade omkring och åkte kana. Det var länge sedan jag sett sådan lycka. Som kor på vårbete, och bambi på hal is. Samtidigt.

Och så byggde vi den där efterlängtade snögubben. Nåja, det var ju ingen nyfallen kramsnö direkt. Och vi hade inga vantar. Men en liten gubbe fick vi ändå till. Och prydde den med en morot från matsäcken. Barnen hade så roligt, att de helst hade stannat resten av dagen. Vi fick locka med snökyld snickers; för än hade vi lång väg att gå. En stund senare såg vi en kråka med en morot i näbben. Vår snögubbe hade redan blivit näslös.

10 timmar senare var vi tillbaka på parkeringen. Trötta, men mycket nöjda.