Två kilo hållbarhetsost för matlagning, som smakar och ser ut som hamburgerost med den stora skillnaden att den inte ens smälter i ugn. Värsta fyndet!

De senaste månadernas seglats genom Salomonöarna till nordöstra Indonesien via Papua Nya Guinea har på många sätt varit resans absoluta höjdpunkt. Med ett viktigt undantag. Maten. Vi har inte sett en riktig mataffär sedan vi lämnade Port Vila i Vanuatu för fyra månader sedan. Och om man bortser från den fisk vi fångat och den frukt och de grönsaker vi bytt oss till ute i byarna har vi sedan dess fått klara oss på den mat vi bunkrade i Nya Zeeland. Och med tanke på att vi saknar frys, och bara har en halvljummen kyl av samma storlek som en större kylväska har det onekligen blivit lite knapert på sistone. Särskilt på frukostfronten.

Först tog färskosten slut, sedan osten. Och vi fick nöja oss med smör och marmelad på mackan. När också sista smöret gått åt var det dags att tänka om och mackorna ersattes av havregrynsgröt med russin . Men snart tog även russinen slut, och havregrynen. Då övergick vi till flingor, men de räckte bara i några dagar. Sedan fick det bli bananpannkakor. Och när bananerna var slut gräddade vi amerikanska pannkakor som vi åt med sirap. Så länge äggen varade vill säga. Och mjölken. Sedan återstod bara ris, och frukosten började kännas lite torftig.

Vi hade höga förväntningar när vi angjorde Indonesien. Men Talaud blev en besvikelse. Här fanns inte ens en marknad. Men på en dammig hylla långt in i stans största affär hittade vi åtminstone sex liter H-mjölk och kunde återinföra pannkakor på frukostmenyn. Då hade vi större framgång i nästa hamn – Morotai, en liten ö med 60 000 invånare. Här fanns inte bara en hyfsad marknad. Vi kunde dessutom fylla på med ytterligare fyra liter mjölk och fem burkar riktigt smör på konserv. Och två kilo hållbarhetsost för matlagning, som smakar och ser ut som hamburgerost med den stora skillnaden att den inte ens smälter i ugn.

Men efter snart två veckor i Raja Ampat började det åter bli lite knapert på matfronten. Och allt mer bekymrade över matsituationen ombord kunde vi konstatera att vi troligen skulle bli tvungna att ta den långa omvägen via den stora staden Sorong. Om inte .. Jag fick en idé, och vi satte kurs mot den exklusiva schweiziska dykresorten Raja4Divers på Pef Island.

Med ett hungrigt barn i vardera handen förklarade jag vår situation för chefen på resorten, att vi led av akut matbrist ombord. Kunde de möjligen hjälpa oss på något sätt? Det var värt ett försök. När den första förvåningen lagt sig visade det sig vara så lyckosamt att de faktiskt förväntade sig en ny leverans från Sorong redan nästa dag. Ett telefonsamtal senare var ordern lagd.

Igår kväll, fyra timmar och fyra fat bensin senare, levererades vår mat från Sorong till bryggan på Pef Island. Nu är ju inte heller Sorong någon metropol, så beställningen var anpassad därefter. Och det kostade skjortan. Men nu har vi faktiskt 24 liter H-mjölk, 30 ägg, 6 kilo mjöl, 1 paket flingor, 2 kilo havregryn, en stock bananer och ett litet paket russin ombord. Och affärerna i Sorong är därmed tomma.

Lyckliga i hågen lämnade vi idag Pef Island för att fortsätta vår resa västeröver. Nu klarar vi oss ytterligare några veckor, förhoppningsvis hela vägen till Bali där det enligt rykte ska finnas de mest fantastiska mataffärer. Det händer att jag drömmer om dem på nätterna.