Jag ligger ihopkrupen på kojen och huttrar med en skål bredvid mig. En kräkskål. Båten skakar i kulingbyarna. På ett synnerligen onaturligt sätt. Båten står på land. Och jag är magsjuk. Jag har varit kärnfrisk i tre månader. Och så händer det just nu. Lagen om alltings jävlighet.

När båten står på torra land blir avlopp och toalett oanvändbara. Allt rinner rakt ner på backen, ocensurerat. Inte särskilt trevligt för stackars Ludvig och hans far Sven som står där nere och sliter i värmen. Vi har visserligen en septitank, men ventilen gick naturligtvis sönder när vi försökte öppna den. Så det är bara att pallra sig ner för stegen och på ostadiga ben gå tvärs över hamnplanen till den urinstinkande toaletten, och hoppas att ingen annan är där. Och upprepa processen om och om igen. Inför ögonen på alla gubbarna i hamnen. De vet. De förstår.

Jag har just insett att det finns hopp, att jag kanske kommer att överleva, när Ludvig kommer in. Han är blek. ”Jag mår också illa, säger han rasar ihop på soffan. Inte han också. Men jodå. Och stackars Sven som är här på semester står nu ensam där nere och slipar. Jag pallrar mig upp, klättrar ner och beskådar bedrövelsen.

Botten såg förvånansvärt fin ut när vi lyfte båten, särskilt med tanke på att det var tre och ett halvt år sedan sist. Ytterst lite beväxning, och de flesta zinkanoderna var i gott skick. Vi andades ut, det här skulle nog vara överstökat på några dagar. Men vad var det där, en pytteliten kal fläck, och en till. Och ännu en. Jag pillade lite med nageln, som snabbt försvann in under färgen och fläkte upp en stor flaga färg. ”Aj!” Vassa färgflagor under naglarna är ingen höjdare. I synnerhet om färgen är giftig. Jag provade på ett annat ställe. Med samma deppiga resultat.