”Åh, så fint. Jag vill gå upp till molnen. Snälla, kan vi göra det.” Det är det första Lovis säger när hon öppnar luckan vår första morgon på Färöarna. Vi ligger förtöjda i Hvannasund omgivna av höga gröna branter på båda sidor, men molnen ligger lågt och regnet hänger i luften.

Otto reagerar på samma sätt. Båda barnen står och trampar och frustar som två hästar på startlinjen. De vill upp för berget, upp till molnen. Nu. Och det är lätt att förstå. Jag känner också suget. Inte från molnen, jag har inte glömt vår bestigning av Le Pouce på Mauritius. Men landskapet. Wow, vilket landskap. Som gjort för att vandra i.

Just den här dagen passar det inte, men ett par dagar senare ser förutsättningarna bättre ut. Prognosen utlovar strålande sol och det ska finnas en stig från hamnen i Eidi upp till branten på norra Eysturoy där man kan titta ut över jätteraukarna Risin och Kellingin som vi rundat med båten dagen innan.

Vi stiger upp extra tidigt och håller högt tempo, för att försäkra oss om att vi ska hinna tillbaka innan tidvattnet vänder och det är dags att segla vindare. Det märks tydligt att det var länge sedan vi gick på höjden. 600 meters stigning på känns. Mjölksyran svider i benen, och klädesplaggen åker av ett efter ett. Men upp ska vi.

Väl uppe på platån drar dimman och kylan in. Ja, det är förstås ett moln. Jag känner besvikelsen komma. Men barnen jublar, det var ju det här de ville. Så spännande. Vi tar dem i handen och fortsätter följa stigen ut mot klippan. Men plötsligt tar den slut. Hur gick detta till, hade vi gått fel?

Vi står ett tag och ser oss förvirrat om i dimman. Kan vi vara framme vid stupet? Jag lägger mig på magen för att kika ner över vad jag misstänker vara branten. Jag kan höra måsarnas skrik och ljudet från vågorna långt där nere. This is it. Vi är framme. Flera hundra meter fritt fall. Jag får svindel av bara tanken.

Vi drar oss tillbaka några meter, plockar fram fikan och väntar. I hopp om att molnet snart ska dra vidare. Vi väntar och väntar. Men det blir inte bättre, snarare tvärtom. Molnet verkar ha kommit för att stanna. Till sist ger vi upp, går ner till byn igen och köper en glass som vi äter i solskenet. Ja, här nere är det förstås lika fint väder som innan.

Lite snopet. Men det var fint på vägen, vi fick lite välbehövlig motion och barnen fick vandra bland molnen. Så inte så dumt ändå, med lite perspektiv på det hela. Dessutom regnade det inte på hela förmiddagen. Bara en sån sak.