Livet börjar vid dödens kust

Pustar ut. Vi har lagt Costa da Morte (dödens kust) bakom oss. Ja, kuststräckan mellan La Coruña och byarna längst in i Ria da Muros där vi befinner oss nu kallas faktiskt så. Låter ju inge vidare. Tills nyligen räknade fiskarbefolkningen tiden i förhållande till de stora skeppsbrotten i stället för i månader och år. Det säger en hel del. Och allra farligast lär det vara runt Kap Finisterre,  den mäktiga klippan som utgör Spaniens nordvästligaste utpost. Men man kan väl bara konstatera att namnet ”Finis Terre” (världens slut) lär härstamma från långt innan Columbus.

Den här gången gjorde dock dödens kust sig inte förtjänt av sitt dåliga rykte. Tvärtom, seglingen längs Costa da Morte visade sig bli en av resans absolut bästa så här långt. Visst blåste det ett par extra knop runt den beryktade klippan, men med vinden i ryggen gav det oss bara den extra knuff som S/Y Mary behöver för att sluta rulla. Lite solnedgång och delfinshow på det och dagen var fulländad. Det är märkligt hur de här ”farliga ställena” ofta också tenderar till att vara de mest vackra, åtminstone i rätt väder.

Nu njuter vi av några lugna dagar (veckor?) i de djupa vikar som tränger in i det perforerade landskapet söder om Kap Finisterre. Bakom varje bergsknalle gömmer sig en mysig liten fiskeby med trånga gränder, ofta granne med en liten strand. Människorna är vänliga och hjälpsamma och turismen lyser med sin frånvaro. Vinet är billigt, och fisk och färsk frukt likaså. Och inte blir livet sämre av att vi sover till halv elva på fördagarna, jodå, barnen också. Ja, Galicien är verkligen värt att besöka av flera skäl, men klimatet hör kanske inte till de starkaste. Men det växlar snabbt åt båda håll, en snabb skur, så klarnar det upp, solen lyser igenom och molnen drar bort. Och så är det förstås lite varmare än där hemma.

Här börjar det långseglarliv vi längtat efter. Tror inte vi har tagit det så lugnt sedan semestern i Dahab för sex år sedan. Underbart.