Branden på Väderöarna

VÄDERÖARNA, BOHUSLÄN. Idag visade vi barnen var vår resa hade kunnat sluta, innan den ens började. Långt innan de ens var påtänkta. Det var under vårt första besök på Väderöarna. Vi låg inklämda i en skreva på Storöns norra sida (se bilden) och hade just kommit tillbaka till båten efter en lång promenad.

Ludvig satte sig i sittbrunnen för att njuta av platsen, medan jag själv öppnade luckan och gick ner i båten. Plötsligt hörde jag hur startmotorn gick igång. ”Varför startar du motorn?” frågade Ludvig från sittbrunnen. Jag skulle just fråga det samma. Varför startade han motorn?

Ingen av oss hade rört tändningen. Ändå fortsatte startmotorn att gå. Och vad var det egentligen som luktade? Jag tittade förvirrat ut på Ludvig. Det var då jag såg den. Den tjocka brunsvarta röken som vällde ut från motorrumsluftningen.

Jag kastade mig in, öppnade dörren till motorrummet och möttes av en vägg av rök. Shit, det brann. ”Det brinner!” Ludvig var nere i båten på två röda, knuffade mig åt sidan och började kasta ut grejer från motorrummet.

Omtumlad grabbade jag tag i brandsläckaren och försökte komma ihåg hur man använde den. Men det behövdes ingen brandsläckare. Ludvig lyckades koppla ur batteriet, och startmotorn tystnade. Skönt. Och utan el, inga nya gnistor.

Allt som återstod var en smält kabelhärva, och en vedervärdig stank av bränd el. Elden hade inte hunnit sprida sig.  Vi satte oss ner och stirrade på varandra. Herregud, tänk om vi kommit tillbaka från promenaden en kvart senare. Då hade hela båten stått i lågor.

Hur branden uppstått blev vi aldrig riktigt kloka på. Gissningen är att en batterikabel hade skavt mot startmotorn, så pass att det skyddande gummihöljet till sist gått av. Varför det hände just där och då, i hamn. Det kan vi inte riktigt förklara. Hur som, vi lyckades ersätta alla kablar så pass att vi kunde ta oss hem igen.

Detta hände sommaren 2003, för snart 14 år sedan. Vår första sommar i Sverige med Mary. Den vintern byggde Ludvig om hela elsystemet, och satte in huvudströmbrytare så vi enkelt kunde stänga av all el när vi lämnade båten.

Efter branden har vi inte varit tillbaka på Väderöarna. Inte förrän nu. Vi är tacksamma för allt vi fått uppleva med Mary sedan dess. Den här gången ligger vi i Lotshamnen på öns östra sida istället. Vi är helt ensamma här ute så här års, och kan välja vilken plats vi vill.