Bloody Mary på Bora-Bora

Detta bildspel kräver JavaScript.

Diana Ross, Julio Iglesias och Roman Polanski har ätit här, liksom Harrison Ford, Marlon Brando, Jane Fonda, Ringo Starr, Billy Idol, Goldie Hawn, Pamela Anderson, Pierce Brosnan och den store Dolph Lundgren. Ja, alla som är värda något i kändissammanhang har besökt Bloody Mary’s krog på Bora-Bora. Till och med Alf, ni vet den där håriga utomjordingen. Och vi.

Bloody Mary’s är en av världens mest berömda krogar. Jag är själv lite förvånad över att vi överhuvudtaget vågade oss dit med tanke på hur mycket det kostar att gå på en vanlig restaurang här i Franska Polynesien. Kanske hjälpte det att krogen erbjuder gratis bojar till sina gäster. Vi satsade på lunch, och min Jimmy Buffet Cheese Burger var verkligen gudagod. Men allra bäst gillade vi vattenfallet i miniatyr som ersatt det traditionella handfatet på toa. Aldrig har våra smågastar tvättat händerna så noga både före och efter maten.

Restaurang Bloody Mary’s har funnits sedan 1979 och är döpt efter en av den amerikanske författaren James Micheners gestalter. Samma kille som en gång påstod att Bora-Bora är värdens  vackraste ö. Hur det verkligen står till med den saken kan du läsa i vårt senaste inlägg på Europeiskabloggen – om inte redan nu så väldigt väldigt snart.

Bora-Bora är den tolfte och sista ön vi besöker i Franska Polynesien för den här gången. Imorgon går resan vidare västerut, mot Suvorov som tillhör Cook Islands. Där ryktas det att SPOTen kan tänkas börja fungera igen. Hoppas det, men fram till dess fortsätter vi att rapportera vår position på http://blog.mailasail.com/symary.

Sömnlös i Söderhavet

Mary af Rövarhamn angör Moorea, mitt i Stilla havet.

Tre månader har passerat sedan vi lämnade Panama bakom oss. Det är inte särskillt lång tid, men det känns ändå avlägset. Kanske för att det är just det, väldigt avlägset – närmare bestämt 4500 sjömil bort. Vi har lagt mer än halva Stilla havet bakom oss, och har ”bara” 3500 sjömil kvar till Australien – lika långt som fågelvägen mellan Stockholm och New York. Avstånden är enorma här ute. Men man vänjer sig. Sex dygn här, och tio där. Ingen stor grej. Dagarna går, och vi kommer snabbt in i våra rutiner till sjöss.

En av de saker som oroade oss mest innan vi lämnade Sverige var hur vi skulle få ihop sömnen under de längre etapperna, när man måste hålla vakt dygnet runt. Som härdade småbarnsföräldrar är vi vana att klara oss på lite sömn i perioder. Men även om våra barn sover förvånande bra så har Ludvig och jag bara ett begränsat antal timmar att dela på under natten. Och att sova dagtid på samma båt som två sjövilda barn, det är minsann ingen enkel sak.

Jag behöver jag sova en längre sammanhängande period under natten för att förbli ett trevligt sällskap under dagen. En timme här och en timme där duger inte. Jag brukar därför lägga mig samtidigt som barnen redan vid nio- tiotiden på kvällen. Medan Ludvig varvar utkik med tupplurar under natten. Vaktavlösning sker tidig morgon, lite beroende på hur natten har varit. Då det är Ludvigs tur att få några timmars sammanhängande sömn och jag tar hand om barnen under förmiddagen.

Vaktsystemet fungerar förvånansvärt bra, mycket tack vare vår AIS – en smart liten apparat som sänder ut vår kurs och fart till närliggande båtar, samtidigt som den visar på vårt elektroniska sjökort när en annan båt närmar sig. Och bäst av allt, den larmar när vi är på kollisionskurs. Enligt internationell lag måste alla passagerarbåtar och större fartyg ha en AIS ombord. Men de blir allt vanligare även på mindre båtar, särskilt den lite enklare varianten som bara tar emot signaler från andra båtar. Det är en fråga om att se eller se och synas.

Vår AIS har både sändare och mottagare. Och vetskapen om att vi syns där ute är som mumma för sömnen. Men tyvärr har det varit lite sisådär med den saken på sistone, sömnen alltså. Vår AIS slutade fungera på väg från Galapagos till Marquesas, för snart två månader sedan. Våra misstankar föll på den gps-antenn som förser AISen med vår position, men sådana växer förstås inte på träd här i Söderhavet. Kanske kanske i Papeete, tänkte vi. Och minsann, där låg den på hyllan och väntade – en ny gps-antenn av helt rätt typ. Och ännu bättre, AISen fungerar som den ska med den nya antennen.  Härligt, nu uppskattar vi den mer än någonsin.

I skrivande stund befinner vi oss på Moorea, som tillhör Sällskapsöarna. Nästa långa etapp går till Cooköarna, närmare bestämt atollen Suvorov. Drygt 700 sjömil, eller en knapp veckas segling. Men först ska vi se om det ligger någon sanning bakom påståendet om att Bora-Bora skulle vara världens vackraste ö.

(Särskilt tack till Watski, True Heading och Vågspel för all hjälp med AISen.)