Krokodilbuffé

R.I.P.

R.I.P.

RUSSIAN BAY, MADAGASKAR. Ni som följer oss på Twitter vet att några lokala killar försökte sälja en krokodil till oss häromdagen. Den låg surrad i kanoten, livs levande. Visserligen bara en unge, max två meter lång. Men det spelade inte någon roll. Någon krokodil ville vi inte ha ombord. Så vi avböjde erbjudandet, och så gjorde våra båtgrannar. Men historien slutade inte där.

André som driver restaurangen här på stranden valde att köpa krokodilen. Till priset av 60 kronor. För att förhindra att den skulle släppas fri någonstans i närheten. Så när vi kom in till land nästa gång låg den där och morrade utanför restaurangen. Tills nästa dag, när André bestämde sig för att ta livet av den. Och om den nu ändå var död, då kunde vi lika gärna äta den. Så kom det sig att det den dagen serverades färsk krokodil på Andrés restaurang. I alla former: grillad, stekt, panerad, som soppa och i gryta. Köttet var rätt segt och smaklöst, och gjorde sig bäst i grytform. Inte helt olikt den iguana vi åt på Curaçao för ett par år sedan. Men en gång räcker. Jag är ingen stor köttätare.

Nästa dag beslutade sig Rolf på den schweiziska grannbåten för att koka skallen, tills köttet släppte från benen. Så han kunde ta den med sig som minne, sätta upp på väggen i båten – som en trofé. Tyvärr lossnade krokodilens alla tänder under processen. Lovis och Otto försökte hjälpa till att hitta rätt plats för varje tand. Inget enkelt pussel, en krokodil har över sextio tänder. En tand saknades, men det gör inget. Rolf har nyligen dragit ut en guldtand, den får ta dess plats.

Ja, vad ska man säga. Hela den här historien har onekligen känts rätt makaber från början till slut.

Lyx i vår smak

russianbay

Restaurangkök a la Madagaskar

RUSSIAN BAY, MADAGASKAR. Det finns ingen väg som leder hit, inga affärer, inget hotell.  Bara en liten strand, några hyddor och en skyddad ankarvik där seglare kastar sitt ankare då och då. Här har österrikaren André valt att slå sig ner. Som den ende vite mannen i byn. I en hydda lika enkel som alla andras. Och här har han öppnat en liten restaurang.

Restaurangen saknar väggar, har ingen skylt eller meny.  Köket saknar spis, kyl och frys. Maten lagas i på en bädd av glödande kol. Det finns inget rinnande vatten eller avlopp. Toaletten är en grop i marken. Men det finns tolv stolar och tre bord. Några hängmattor, sköna soffor och en härlig utsikt. Det är rent och fräscht, och det finns alltid något enkelt att äta eller dricka.  Närodlat och lokalproducerat såklart, och alltid överraskande gott.

Har man riktig tur har byborna försett André med ett vildsvin, några krabbor eller humrar för dagen. Och då simmar han ut till de båtar som ligger ankrade i hamnen, för att berätta vad som bjuds. Medan maten fortfarande är färsk. Och gillar man inte det som serveras för dagen går det lika bra att ta med något eget. Eller bara njuta av miljön och det trevliga sällskapet.

Idag var vi åtta vuxna och fem barn som samlades runt långbordet på Andrés restaurang.  Det stod hummerfyllda crêpes på menyn. Trettio kronor för vuxna. Och femton för barn. För så mycket vi orkade äta, och lite till. Tänk, att på en så isolerad plats som denna få njuta en sådan måltid. För nästan inga pengar alls. Det är för oss långt exklusivare än vilken butler eller femstjärnig restaurang som helst.