Skeppskyrkogården

Hogsty Reef

Hogsty Reef

HOGSTY REEF, BAHAMAS. Allt jag ser är två enorma vrak. Inget land, inget rev. Inget rytande skum. Trots att jag vet att det finns där, bara några sjömil bort. Vi närmar oss Hogsty Reef, något så ovanligt som en atoll mitt i Karibien. Det finns bara tre i hela Atlanten. Först på riktigt nära håll kan jag ana revet, och ett sandfärgat streck vid horisonten – den första av atollens två öar. Så låg att den bara syns när vi befinner oss uppe på vågtopparna. Så låg att inget kan växa.

Snart ser vi också atollens andra ö, bakom vilken vi hoppas kunna ankra. Vi rundar revet och styr upp mot ön. Botten grundar upp från 500 till fem meter inom loppet av några minuter, mörkblått vatten blir turkost och jag ställer
mig i fören för att hålla utkik efter korallhuvuden. Vi hittar ett stycke ren sandbotten i lä av ön, och får bra fäste. Men havsdyningen rullar in över revet och båten rullar än hit än dit. Här vill vi inte stanna över natten. Men det är inte värre än att vi kan sjösätta jollen och ro iland en stund. Nu när vi ändå är här.

Ön är inte större än att man skulle kunna gå runt den på fem minuter. Om det inte vore för att man måste stanna var femte meter för att titta på en fin snäcka eller korall. Några låga buskar har fått fäste på den norra delen av ön. Det är också där kumlet står, ett murat gammalt sjömärke och resterna av vad som en gång varit en gasdriven fyr. Den är uppgraderad med en solpanel, men jag betvivlar att den fungerar.

Inte långt från stranden ser jag något sticka upp ur vattnet. Det visar sig vara fören på vraket från en stor fiskebåt, en trålare av den grova vajern att döma. Jag simmar runt bland de rostiga vrakdelarna en stund. Identifierar vad som en gång varit en motor, några pollare och en nedgångslucka. Det är skrämmande att se hur ett rev kan smula sönder ett strålskrov så totalt.

Vi måste hitta en säkrare ankarplats, medan solen fortfarande står högt på himlen. Så vi lyfter ankaret, och styr längre in i lagunen. Jag står som vanligt i fören och håller utkik. Vi vet att det ska finnas en väg in. Men sikten är dålig i den krabba sjön, båten stampar fram och det är nästan omöjligt att avgöra hur mycket fritt vatten vi har mellan kölen och korallen under oss.

Jag låter blicken svepa över lagunen, revet och de kringliggande vraken. Sedan vänder jag mig om mot Ludvig. ”Ska vi vända om, och fortsätta mot Kuba istället?” ropar jag så högt jag kan för att överrösta motorn. Ludvig nickar bekräftande, som han just tänkt det samma. Lägger sedan om rodret och styr ut samma väg som vi kom. Hogsty Reef har tillräckligt många vrak som det är.

Livet på atollen

Detta bildspel kräver JavaScript.

”Första gången jag träffade dig sa du att du en dag skulle bo på en atoll. Jag visste inte ens vad det var för något… ” Så står det i ett mejl som jag nyligen fick av min kompis Anna. Vi träffades på förarintygskursen på Skeppsholmen i Stockholm för drygt tolv år sedan. Och frågan är om jag visste det själv, vad en atoll var. Men det lät härligt, och det är det. Nu vet jag.

En atoll är egentligen inget annat än ett ringrev, som omringar en sjunken vulkan. I alla fall om man får tro Darwin. Vissa atoller består av en enda lång cirkelformad ö, andra av mindre öar förbundna med rev. Ja, alla är egentligen inte alls runda, vissa är rektangulära. Somliga atoller är helt slutna, medan andra har en öppning djup nog för en segelbåt att passera under rätt förhållanden. Och väl inne väntar paradiset så som många av oss föreställer oss Söderhavet. Intensivt turkost vatten, kritvita palmklädda stränder och tropiska fiskar i alla tänkbara färger.

Jag har alltså äntligen fått prova på lite atolliv, på Tuamotus-öarna i Franska Polyneisen. Vi har snorklat med hajar, dykt efter pärlor och grillat på stranden. Hängt med långseglarkompisar, aktat oss för fallande kokosnötter och lekt sakletare (hittade två skelett). Och snorklat lite till. Haft det otroligt skönt helt enkelt. Här hade man kunnat stanna länge länge. Ja, kanske till och med slå sig ner för gott. Kanske nästa gång …

Imorse angjorde vi Tahiti. Här ska finnas ett utmärkt sjukhus, och det måste uppsökas. Kaptens båda knän verkar vara inne på sista svängen. Liksom matförrådet. Morgondagens besök på stormarknaden kan nog bli en riktig rysare. Till och med Norge har så här långt framstått som billigt i jämförelse med Franska Polynesien.

Mer om matpriser och handel i Franska Polynesien finns att läsa i vårt senaste inlägg på Europeiskabloggen.