Välkommen till Mystery Island!

Detta bildspel kräver JavaScript.

”Welcome to Mystery Island” står det på en vackert handmålad skylt när vi stiger iland på den lilla ön. Inte större än man kan gå runt den på en halvtimma. Omringad av en kristallklar lagun och kantad av vita palmbevuxna stränder. Så som de flesta kanske föreställer sig att söderhavsöar ser ut i största allmänhet, men som i själva verket är ganska ovanliga.

Bakom skylten skymtar ett litet område med enkla hyddor byggda av palmblad. På en av dem står det Mystery Island Tour Office. Enligt plakaten ovanför erbjuds här det mesta i turväg, från att snorkla med sköldpaddor och dyka på vrak till mer kulturella alternativ. Här kan man också få sitt pass stämplat för två dollar. Frestelsen är stor. Men hyddan är tom. Här finns ingenting.Inte en stämpel. Inte en människa. Inte här, och inte i hyddorna intill. Inte ens brevlådan är kvar. Bara skylten som antyder att den en gång fanns där.

”Market Place, 2 minutes” står det på en skylt en bit bort. Vi följer den. På vägen passerar vi en hel rad av bajamajor, också de byggda av palmblad. Och utanför själva marknadsområdet står en stor järngryta målad med eldflammor. Bakom den en liten trapp med räcke så man bekvämt kan stiga in i grytan och låta sig kokas och ätas av de lokala kannibalerna. Eller åtminstone fotograferas, mot en kostnad på fem dollar.

Själva marknadsområdet är stort, minst 40 bord. Men helt öde och tomt. En bortglömd prislista för färsk hummer står lutad mot en vägg. 60 dollar för en stor. 30 för en liten. I boden bredvid har man tydligen kunnat köpa klänningar tillverkade av kvinnor från Mystery Island för bara 25 dollar, eller 40 för två. Som hittat. Men vi vet att ön aldrig har varit bebodd, av annat än tillfälliga valjägare och andra lycksökare. Av folket här på Vanuatu däremot, har Mystery Island eller Inyeuc som ön egentligen heter alltid ansetts vara hemsökt, en viloplats för havsgudar och deras krigare. Men sådant skrämmer inte bort kryssningsturister.

Tre-fyra gånger i månaden ankrar ett enormt fartyg upp utanför den lilla ön. Hundratals fotograferande japaner och feta amerikaner (fördom) väller iland. För att sola, bada, dricka drinkar och uppleva lite äkta söderhavskultur. Som exotiskt bruna hula-huladansöser med blomsterkransar, bastkjol och brösthållare av kokosnötskal. Eller en vild dans utförd av krigsmålade kannibaler enbart iklädda penisfodral. Innan de nästa dag reser vidare, mot nya spännande äventyr.

Inyeuc ligger bara några minuters båttur från vår ankarvik på Anatom, en betydligt större ö med höga berg och tropisk regnskog. Med enkla små byar, riktiga människor och vackra tropiska trädgårdar. Men hit får inte kryssningsturisterna åka, de har bara tillstånd att landstiga på Inyeuc. Och är säkert utmärkt nöjda med det. Men nöjdast är nog ändå Anatoms invånare, i antalet inte fler än de som kommer med kryssningsfartygen. Men som under ett fåtal dagar varje månad får inkassera såväl landstigningsavgifter, som förtjänster från underhållning och souvenirförsäljning. Utan att behöva ha turisterna i sin egen bakgård.

Jag går omkring i den spöklika miljön, och försöker föreställa mig hur det ser ut när 500 turister invaderar. Nästa fartyg kommer inte på ännu en vecka, så vi missar spektaklet. Men en annan seglare beskriver upplevelsen så här: ”The entertainment was tacky in the extreme, but none of the passengers seemed to notice ”.

Vilken märklig värld vi lever i.

Mot värmen!

Tullgubben Bruce har just varit ombord, och gett oss grönt ljus att lämna Nya Zeeland. Bruce har en stressig dag.  Vädret ser ok ut för första gången på länge, och ett 20-tal båtar passar på att lämna Whangarei för att segla upp mot öarna. Och lika många från Opua några sjömil norröver.  Så det gäller att hålla god utkik där ute de kommande dygnen. Tur vi har vår AIS-sändare.

Nu ska vi bara byta batterier i SPOTen också. Sedan kastar vi loss. Skicka gärna ett meddelande till satellittelefonen (gratis) om vår position inte verkar uppdateras på kartan. Det händer ibland. Det brukar hjälpa att starta om sändaren. Men då måste vi få reda på det …

Planen är att sätta kurs mot Anatom, den sydligaste av alla öar i ögruppen Vanuatu. 980 sjömil bort. Vi borde vara där om en dryg vecka. Och oj vad skönt det ska bli med lite värme igen. Bara 5-10 grader på nätterna nu, och regn nästan varje dag. Hög tid att lämna.