Idag var Ludvig hos neurologen för att kolla upp varför han fortfarande har så ont i handen som han skadade på Nordsjön i somras. Man hittade inget. Ja, illa fall inte i något av de fyra fingrar som kom i kläm när slänggippen slog till. Däremot visade det sig att nerverna i tummen är skadade. Märkligt, tyckte sköterskan. Märkligt, tyckte Ludvig. Inte alls konstigt, tänkte jag. Minnena från en synnerligen otrevlig händelse i Horta hamn på Azorerna väcktes till liv efter drygt tio år i dvala.

Fotogenspisen strular igen. De kan vara rejält besvärliga. Alla som har haft en sådan förstår vad jag menar. Jag minns inte riktig vad som var problemet just den här dagen, men plötsligt slår meterhöga lågor upp från spisen.  Och innan vi hinner reagera har eldlågorna slukat gardinerna och gett sig på innertaket. Brand ombord. En mardröm.

Elden måste stoppas. Några gamla kapockdynor offras. Inte för att de var lämpligast, utan snarare för att de råkade finnas i närheten.  Du kanske undrar varför vi inte använde brandsläckaren, för en sådan fanns väl ombord??? Jo då, men vi var inte alls sugna på att sanera hela båten från pulver. En brandfilt borde vi ha haft. Men det hade vi inte. Det fick bli dynorna. Det tog en stund, men det funkade.

Skärrade betraktar vi skadorna.  Av gardinerna på babords sida finns enbart förkolnade rester kvar. Grabbräcket i taket har sett bättre dagar och innertaket är svett och alldeles bubbligt ovanför spisen. Det luktar illa. Jäklar. Lågorna har slukat några kablar som gick längs grabbräcket. Jag minns inte längre vad det var för kablar. Men fixas måste de tydligen. Omedelbums, enligt den uppstressade kaptenen.

Ungefär samtidigt kommer dottern på grannbåten förbi. Johanna. Med tanke på att vi på den tiden seglade en synnerligen trång båt (havsfidra) var det inte läge att bjuda ner ett barn i kaoset. Jag går istället ut, och lämnar plats för meck. Efter en stund ber Ludvig mig skicka in toapappret som ligger i sittbrunnen.  Jag kastar in rullen och tänker inte mer på det.

Johanna och jag småpratar lite. Berättar väl om vår incident, kan jag tänka. Det går säkert tio minuter innan jag slänger ett öga in genom nergångsuckan nästa gång. BLOD! Massor, en hel pöl. Ingen överdrift. Blodigt papper överallt. Toapapper. Ludvig kämpar med en plåsterrulle. Plåster, är du galen? Vad har hänt?  Varför sa du inget?

”Jag ville inte skrämma Johanna”, säger han. ”Jag trodde inte att det var så farligt”. Herregud. Inte så farligt? Jag har aldrig sett så mycket blod i hela mitt liv och där står han och försöker sätta på ett plåster.

Ludvig hade använt en tapetserarkniv för att skära av några kablar. Han var fortfarande upprörd efter branden, och slant med kniven. Det är vänster tumme som är skadad. Hur illa vet vi inte, men det pulserar ut blod. Och det är bråttom. En båtgranne som råkar vara sjuksköterska sätter stoppförband på Ludvigs tumme snabbare än kvickt, sätter honom i en taxi och det bär iväg till sjukhus i ilfart.

Jag blir ensam kvar i båten. Röjer upp röran och funderar över den fortsatta seglatsen. Och vad som kunde hänt om detta skett till havs. Hemska tanke. Det får bli regelbundna första-hjälpen kurser framöver.

Samtidigt försöker de sy ihop Ludvigs tumme på sjukhuset. Snittet hade tagit illa. Snett uppifrån tummspetsen och ner mot tumroten, ända in till benet.  Det blöder kraftigt och det är svårt att sy. De får visst göra om det flera gånger. 16 stygn blir det allt som allt. Stygn som vi 1o dagar senare tar till havs. Eller var det 14 dagar? Det spelar ingen roll. Någonstans halvvägs mellan Azorerna och Engelska kanalen var det i alla fall. Jag fick diska hela vägen : (

Tummen läkte förvånande fint, och minnena bleknade i takt med ärret. Så pass att Ludvig själv förträngt händelsen. Tills idag.