Sommarens finaste dag

INISHVICKILLANE, IRLAND. Det är få dagar som är så stilla att man kan angöra Inishvickillane, den sydligaste av Blasket-öarna. Men det här är en av dem och vi tänker ge det ett försök. Frågan är var vi ska ankra. Den enda viken som erbjuder någon form av skydd för hav och vind är lite för djup, och botten är full av kelp och stora stenar.  Det finns en boj, men den vågar vi inte använda utan att veta vems den är eller vad den är dimensionerad för.

I guideboken står det att Inishvickillane är en privat ö, det innebär i princip att vi inte kan gå iland utan tillstånd. På Irland finns nämligen ingen allemansrätt. Därför blir jag först lite besviken när jag ser att det är folk på ön, en familj som badar vid något som ser ut som en naturlig liten kaj. Men sedan händer något oväntat. När ser att vi cirkulerar runt i viken utan att hitta någonstans att ankra, börjar de vinka till oss och ropa att vi gärna får låna deras boj.

Mary är en tung dam, 17 ton, men mannen på ön försäkrar oss att vi ligger tryggt, bojen inspekterades nyligen och är dimensionerad för större båtar. Det känns som han vet vad han pratar om, så vi tar tacksamt emot det fina erbjudandet. Även om vi kanske inte får gå iland är platsen magisk. Sälar leker i vattnet runt oss, och luften surrar av lunnefåglar. Att få tillbringa kvällen och kanske natten här, det räcker för att göra mig lycklig.

Vi skyndar oss att sjösätta jollen, för att åka in till land för att hälsa på familjen. Mannen presenterar sig som Conor, och berättar att han spenderat varje sommar på ön sedan han var barn och delar ön med sina tre syskon efter faderns bortgång. Nu är han där med sin fru Jackie, deras yngste son Owen och två syskonbarn.

Vi känner direkt att vi gillar familjen på ön, och kanske är det ömsesidigt för det dröjer inte länge förrän de frågar om vi vill gå iland och kanske komma förbi på en kopp te eller en drink. Gissa om vill. Men det är redan sent så vi frågar om vi får skjuta på erbjudandet till nästa dag. Det går för sig, och istället ägnar vi kvällen åt att utforska grottorna i området. I flera av dem bor nyfikna sälar, och klipporna är fulla av fåglar. Tordmule, grisslor, stormfåglar, och lunnisar förstås. Massor av lunnisar. Överallt, fler än vi någonsin sett förut.

Under natten ökar vinden, båten rullar obekvämt i viken och morgonens landstigning blir lite av ett drama. Tidvatten och vågor gör det svårt att förtöja jollen vid den vassa snäckbeklädda kajen som egentligen bara är en utstickande klippa. Vi förlorar ett ankare på kuppen. Det fastnar mellan några stenar långt där nere under kelpen, men vi är fast beslutna att ta oss iland och fendrar av så gott det går.

Väl iland bär det brant uppåt. Hela ön är formad som en platå och lunnefåglarna häckar längs stigen. Uppe på ön möter vi de röda hjortarna. En hel hjord fördes hit med helikopter på 80-talet, i ett försöka att bevara arten. Idag är de så många att de med jämna mellanrum måste skjuta av några för att gräset ska räcka till.

Efter en halvtimma är vi framme vid det anspråkslösa lilla huset på mitten av ön. Huset är byggt i sten, och smälter in i naturen på ett fint sätt. Utanför finns några solceller, och ett hus med en generator. Det är något sympatiskt med uppenbart välbärgade människor som väljer att leva enkelt. Och utsikten, ja den är förstås vidunderlig. Atlanten i väster, Skelligöarna i söder. Blasketöarna i norr och Dingle-halvön i öster.

Från huset går en gammal linbana ner till havsnivå, den använde de för att föra upp byggmaterial när huset byggdes 40 år tidigare. De breda golvplankorna, virket till de handgjorda möblerna och de grövsta takbalkarna jag någonsin sett. Vardagsrummet domineras av en enorm eldstad, ett träbord stort nog för en riddarsal och jättelika golvljusstakar. Det är sagolikt vackert, på ett enkelt sätt.

De nakna stenväggarna inne i huset är prydda av udda prylar. Prylar som var och än bär på sin speciella historia. Stora porträtt i olja, föreställande lokala profiler från grannöarna som hjälpt till att bygga huset, horn från hjortarna på ön, allehanda strandfynd, och den gamla flygplansmodellen från de tyska soldaterna störtade på ön under andra världskriget.

Ungdomarna som är några år äldre än våra tar med Lovis och Otto ut för att leta efter hjorthorn. Otto hittar en tjusig 6-taggare. Sedan visar de oss ruinerna av ett gammalt munkkloster från 600-taket. Jodå, här fanns också munkar precis som på Skellig Michael 16 sjömil längre söderut. Men här levde de som eremiter, en i taget tills de dog. Vilket liv.

På eftermiddagen går vi tillbaka ner till kajen för att bada. Här finns en lång stege ner till vattnet, och en liten kran där familjen lyfter upp sin jolle. Den stora båten däremot, den de använder för att ta sig till land, den ligger i Dingle och sköts om av en fiskare som hämtar och lämnar när vädret tillåter. Conor berättar att det är många gånger de kommit ut, för att konstatera att de inte kunnat gå iland och blivit tvungna att återvända till fastlandet igen.

Ungdomarna badar och leker medan vi vuxna dricker Pimm’s, och pratar. De är lika nyfikna på oss, som vi på dem. Conors familj bär nämligen på en dröm, att segla jorden runt. De har redan seglat över Atlanten en gång, och har nu beställt en sprojtans ny båt för nästa äventyr. Det finns så mycket att prata om, och trots att vi bara känt varandra en dag känns det som vi fått vänner för livet. Jag är övertygad om att våra vägar kommer korsas igen. Kanske får vi en dag välkomna dem till vår ö, på samma fina sätt som de välkomnat oss. Hoppas det.

Senare förstår vi att Conors far, som köpte ön på 70-talet, var en högt uppsatt Dublin-politiker. Troligen behövde han en plats att dra sig undan, där han kunde slippa allmänhetens blickar. Vad kunde väl då vara bättre än en obebodd ö på Irlands vilda västkust. En ö utan hamn eller brygga. En ö som bara kan angöras av helikopter, eller båt de lugnaste av dagar. En stilla dag som denna. Sommarens finaste dag!

Lunnisar på klipporna vid båten
Lunnisar i vattnet runt båten
Lunnisar överallt.
Nyfikna sälar överallt. Stora svarta, och små grå.
Röd-hjortarna
Huset sett från klosterruinerna.
På familjens veranda
Linbanan
Stolt Otto
Mary väntar snällt vid sin boj
Den naturliga lilla kajen.
Badglada barn
Till och med Mary stortrivs bland lunnisarna.

Besvikelsen vid Skelligöarna

SKELLIG MICHAEL, IRLAND. Vädret kunde inte vara bättre. Solsken och stiltje, nästan ingen dyning. Perfekt för dagens stora äventyr. Vi ska bestiga Skellig Michael – en 230 meter hög och ogästvänlig klippa utanför Irlands västkust med ett gammalt munkkloster från 500-talet på toppen.

Skellig Michael, eller Great Skellig som ön också kallas, upptogs på UNESCOs världsarvslista redan 1996 och seglade 2015 upp på många bucket-list när delar av den sjunde och senare även åttonde filmen om Starwars spelades in här. Sedan dess har den svårtillgängliga klippan med dess kloster blivit ett av Irlands populäraste turistmål. Priserna för båtturerna ut till ön har stigit i skyn (~150 Euro/person), och den som vill hit i juli eller augusti måste boka flera månader i förväg. Men inte ens då kan man vara säker på att vädret tillåter en landstigning.

Ön ligger 8 sjömil ut från kusten, den ger inget skydd mot havet, saknar skyddad hamn och vattnet runt omkring är för djupt för att ankra. Men det finns en liten kaj där de små turistbåtarna släpper av sina gäster i stilla väder, och det är där vi hoppas kunna ta oss iland med vår jolle för att gå de 618 trappstegen upp till toppen.

Vi har planerat allt i minsta detalj, och alla är superpeppade. Lovis och jag ska gå iland först, Ludvig ska köra in oss, medan Otto får stå vid rodret på Mary och se till så att vi inte krockar med någon av turistbåtarna. När Lovis och jag bestiger ön, vilket beräknas ta upp upp till 2 timmar ska Ludvig och Otto runda och ön med båten och kanske dra upp en fisk. Sedan byter vi plats. Ludvig och Otto bestiger ön, medan Lovis och jag tar hand om båten och lunchen.

Allt är klart. Vandrarkängorna är snörade och ryggsäcken är packad med fika, vatten, kamera och första hjälpen-kit. Jollen är sjösatt, Lovis är ombord och jag är på väg ner när vi ser hur en av turistbåtarna kör rakt mot oss. Det knyter sig i magen, det här känns inte bra. Mycket riktigt. Den kommer för att upplysa oss om att de som jobbar på ön försöker nå oss på radion. Vi får inte landstiga.

Det visar sig att inga båtar som inte har särskilt tillstånd får besöka ön. Ett tillstånd som vi aldrig kan få. Det ges bara till ett begränsat antal turistbåtar, som har monopol på hela verksamheten. Ingen får besöka ön, inte ens lokalbefolkningen, utan att gå via de licenserade turistbåtarna. Och de har flera månaders väntetid på sina biljetter så här års.

Luften går ur oss. Vi har anpassat vår rutt i flera dagar för att vara just här, just idag, när havet ligger platt. Jag kallar upp de ansvariga på radion, och får den dåliga nyheten bekräftad. Det visar sig att nya regler införts sedan invasionen efter Starwars-filmerna (vi gillar inte ens Starwars), och inga av de hamnguider vi använder har uppenbarligen uppdaterats sedan dess. Inte ens den på webben.

Nåja, inget att göra. Bara att bryta ihop och komma igen. Även om vi vetat hade vi troligen gått ut till ön bara för att se den, så när vi hämtat oss från den värsta besvikelsen bestämmer vi oss för att runda ön. Förhållandena är perfekta och vi kan gå riktigt nära, men inte gå iland. Sjukt irriterade. Jag blir sugen på att smita iland i alla fall, hittar en alternativ landstigning men blir nedröstad av resten av familjen. Antagligen har de rätt. Det hade varit en dålig idé.

Istället fortsätter vi bort till grannön, Little Skellig, en nästan lika hög klippa som hyser Irlands största havssulekoloni. Över 20 000 häckande par. Här finns ingenstans att landstiga, men det vill man inte heller. Det skulle störa fåglarna. Havssulor är en av mina absolut favoritfåglar och får mig på lite bättre humör.  

Med båda öarna rundade är det dags att fortsätta norrut för att leta reda på en lämplig natthamn. Vi vill gärna utnyttja det fina vädret till att gå någonstans dit man normalt kanske inte hade valt att ankra, och bestämmer oss för att prova lyckan på Blasketöarna 15 sjömil längre norrut. Men det berättar jag mer om en annan dag.

Ludvig sjösätter jollen.
En av turistbåtarna vid kajen
En sisådär 600 trappsteg ska det vara upp.
Toppen fotad med zoom från båten, munkarna bodde i iglooformade stenhyddor
Skyddade bakom murar som på slutet av 800-talet stod emot en vikingaräd
En av de lyckliga
Mäktiga stenformationer
Udda placering av en fyr
Syns bättre från havet
Nyfikna sälar leker i vågorna runt ön.
”Häftig ö, men dåligt att vi inte fick gå iland*
Vi sätter kurs mot grannön Little Skellig istället
Alldeles vit av fågelbajs
Trångbott, och luktar ganska illa.
Häftiga stenformationer även här
Vackra fåglar, vi ser dem ofta till havs.
Ogästvänlig miljö att föda sina barn på.
Gott om fåglar i luften också.
Påminner på håll om en alptopp som sticker upp ur havet. Vackert!

Vill du veta mer om Michael Skellig, kolla in Freddomtravel.se där våra resebloggarkompisar Peter och Helena skrivit mer om ön. Inte heller de lyckades landstiga, men de har kommit över ett gäng alldeles fantastiska bilder från ön.