Säkerhet ombord

Mera godis för nätseglare

S/Y Mary 12 kommentarer

”Bli nu inte paranoida men just nu håller jag koll på er framfart via spoten, kan se vilka fartyg ni har runt omkring er på http://www.marinetraffic.com, se var ni är på sjökortet på C-Map och kolla väder, vattenstånd och hur det ser ut i hamnen ni snart kommer att gå in i på http://www.langeoog.de/de/webcams.htm?camnr=4. Om ett tag hoppas jag kunna se när ni glider in i hamnen på deras webcam… Riktigt kul att nätsegla”

Så skrev vår kompis Ralph här på bloggen för några veckor sedan. Nu kan vi glädja Ralph och alla er andra nätseglare att det finns ännu ett sätt att hålla koll på oss. Vi har nämligen installerat den AIS-sändare från True Heading som Watski till vår stora glädje sponsrat oss med. Och med suverän hjälp från Gunnar på KB Vågspel fick vi den idag programmerad på nolltid.

AIS är ett system som gör det möjligt för andra fartyg runt omkring oss att se information om vår båt och dess fart och kurs ute på havet. Befinner vi oss dessutom nära land kan även landstationer fånga upp våra signaler och visa dem på internet. Bra va? Det bästa är ändå att vi också kan få upp information om andra båtar runt omkring oss där ute och därmed tidigt upptäcka om vi är på kollissionskurs. Det är nämligen lagkrav för alla fartyg i kommersiell drift att ha AIS ombord, men även de flesta mindre båtar har en egen mottagare. Särskilt användbar är naturligtvis AISen i mörker och i dimma.

Imorgon tänkte vi ge oss ut på havet igen. Den här gången hoppas vi på att komma lite längre. Prio ett är att komma ut från den nedrans Engelska kanalen, men allra helst skulle vi ta skuttet över Biscaya också när vi ändå höll på. Totalt en sisådär 500 sjömil (4-6 dagars segling på landkrabbespråk). Vi får väl se hur det går men med nuvarande väderprognos ser det i alla fall inte omöjligt ut. Följ oss på SPOTen eller AISen om ni har lust. Men som med all annan elektronik så bli inte oroliga om ni inte ser oss för stunden. Batterier kan ta slut, antenner kan komma utom räckvidd, eller så får vi helt enkelt lust att vara ”ensamma” en stund : )

Ännu en orolig natt

S/Y Mary 7 kommentarer

PIP, PIP, PIP, PIP, PIP, ankarlarmet ljuder intensivt och högt. Både Ludvig och jag reser oss samtidigt upp med spikrak rygg. Det är tur att vi har sitthöjd i akterhytten annars hade vi båda slagit huvudet i taket med en väldig smäll. Utanför viner vinden i riggen och regnet öser ner. Båten vrider sig lite obekvämt och vattnet porlar längs med skrovsidorna. Den bärbara gps:en hänger numera i akterhytten på natten med displayen tänd så vi direkt ska få koll på läget om larmet går.

SOG (Speed over ground) visar på 0.0 knop. Jag andas ut och hjärtat sjunker tio cm från sin placering högt uppe i halsgropen. Inte helt tillbaka på sin ursprungliga plats men på god väg. Något har uppenbarligen utlöst larmet som just den här natten är inställt så att det ljuder varje gång båten förflyttar sig mer än 30 meter. Jag drar mig till minnes att vi i natt ligger på en ”lånad” boj i Portland Harbour och att vi har gott om svängutrymme, skönt. Den senaste veckan har vi legat för ankar i Newton River på Isle of Wight i väntan på bättre vindar. I den smala floden kunde ett vindvrid på natten bli ödesdigert, samtidigt som vår vinkel mot omgivningen och andra båtar hela tiden förändrandes medan tidvattnets rann in och ut ur floden med en fart på flera knop.

Men nu ligger vi alltså på boj. Så varför överhuvudtaget ha ankarlarm undrar kanske du. Nja, den där bojen vi ligger på vet vi egentligen inget om. Vi fick dåligt fäste när vi försökte ankra igår kväll och med en kulingvarning hängandes över oss tog vi slutligen beslutet att ta en av de tomma bojarna som låg och frestade i hamnen. För hur små eller stora båtar den egentligen är dimensionerad vet vi egentligen inget om. Allt vi vet är att kättingen var ganska hårt åtgången av rost, men väldimensionerad från början. Det borde rimligen betyda att bojstenen också är hyfsat rejäl. Men man vet aldrig; vår Mary är en bastant dam. 16,5 ton, berättade kranföraren sist hon var uppe. Och sedan dess har vi lastat ner henne en del ..

Naturligtvis hade vi kunnat lägga till i en marina, men de engelska hamnavgifterna överstiger vår dygnsbudget med råge. I England är marinor en lyx för överklassen. Det är fantastiskt hur snabbt vi vänjer oss vid att inte ens se dem när vi letar efter möjlig natthamn. De finns helt enkelt inte på vår karta. Nu ska vi bara vänja oss vid ankarlarmet också.

Ludvig programmerar om larmet så att det är redo att tjuta igen vid nästa förändring. Jag lägger mig ner. Har svårt att somna. Lyssnar på alla ljud. Undrar vilket håll det blåser på nu då? Är vinden kanske till och med seglingsbar? Efter att ha legat inblåsta i England med sydvästliga vindar i dryg vecka är vi bra sugna på en annan vindriktning än just sydväst. Prognosen har gett oss svagt hopp om att vi imorgon ska kunna ta oss vidare ner mot Frankrike för att framåt helgen segla över Biscaya. Jag stiger upp, och tittar ut genom vår ”bubbla” (glasbubbla som ger oss fri sikt runt båten utan att behöva gå ut i skitvädret). Försöker tolka lamporna i den stora hamnen. Jo, det blåser nog något mer på väst, men vem vet om det håller i sig. Jaja, hur som helst så blåser det alldeles för mycket och det är mitt i natten. Jag kryper ner i sängen igen. Det är fuktigt och rått. Längtar till södern. Drömmer mig bort, slumrar in, för att inte vakna igen förrän larmet ljuder igen …

Äntligen medvind!

S/Y Mary 5 kommentarer

Det är inte helt ovanligt att man läser i tidningen om folk som säljer hus och firma och seglar ut i världen. Men hur gör man om man inte har något att sälja? Vi har gnetat och stretat för att spara pengar i många många år nu. Men det är långt runt jorden, särskilt om man vill ta ett extra varv på Stilla havet : )

De senaste måderna har vi ägnat stor del av vår vakna tid till att hitta olika sätt att minska utgifterna och öka inkomsterna – utan större framgång. Men så rasslade det plötsligt till och den senaste veckan har våra vedermödor burit frukt.

  • Watski: Sponsrar oss med säkerhets- och nödutrustning, och ger oss ett pangpris på marknadens bästa livflotte, Viking RescYou Pro. 
  • MainOne: Anlitar oss för ett annorlunda blogguppdrag: en långseglarblogg på temat energi, ombord och i världen
  • Liros: Har gett oss ett riktigt sjyst paketpris på fallinor, block, livlinor och smarta bombromsar som gör gippen till en säker manöver.
  • Praktiskt Båtägande: Våra stundande äventyr blir till följetång i tidningen Praktiskt Båtägande, vilket bådar gott för en regelbunden påfyllning av skeppskassan.

Med bara sex veckor till avsegling har vi äntligen fått lite medvind ombord på S/Y Mary. Hoppas den håller i sig hela varvet runt jorden.

Mer info om våra samarbeten hittar du här.

En blodig historia

S/Y Mary 6 kommentarer

Idag var Ludvig hos neurologen för att kolla upp varför han fortfarande har så ont i handen som han skadade på Nordsjön i somras. Man hittade inget. Ja, illa fall inte i något av de fyra fingrar som kom i kläm när slänggippen slog till. Däremot visade det sig att nerverna i tummen är skadade. Märkligt, tyckte sköterskan. Märkligt, tyckte Ludvig. Inte alls konstigt, tänkte jag. Minnena från en synnerligen otrevlig händelse i Horta hamn på Azorerna väcktes till liv efter drygt tio år i dvala.

Fotogenspisen strular igen. De kan vara rejält besvärliga. Alla som har haft en sådan förstår vad jag menar. Jag minns inte riktig vad som var problemet just den här dagen, men plötsligt slår meterhöga lågor upp från spisen.  Och innan vi hinner reagera har eldlågorna slukat gardinerna och gett sig på innertaket. Brand ombord. En mardröm.

Elden måste stoppas. Några gamla kapockdynor offras. Inte för att de var lämpligast, utan snarare för att de råkade finnas i närheten.  Du kanske undrar varför vi inte använde brandsläckaren, för en sådan fanns väl ombord??? Jo då, men vi var inte alls sugna på att sanera hela båten från pulver. En brandfilt borde vi ha haft. Men det hade vi inte. Det fick bli dynorna. Det tog en stund, men det funkade.

Skärrade betraktar vi skadorna.  Av gardinerna på babords sida finns enbart förkolnade rester kvar. Grabbräcket i taket har sett bättre dagar och innertaket är svett och alldeles bubbligt ovanför spisen. Det luktar illa. Jäklar. Lågorna har slukat några kablar som gick längs grabbräcket. Jag minns inte längre vad det var för kablar. Men fixas måste de tydligen. Omedelbums, enligt den uppstressade kaptenen.

Ungefär samtidigt kommer dottern på grannbåten förbi. Johanna. Med tanke på att vi på den tiden seglade en synnerligen trång båt (havsfidra) var det inte läge att bjuda ner ett barn i kaoset. Jag går istället ut, och lämnar plats för meck. Efter en stund ber Ludvig mig skicka in toapappret som ligger i sittbrunnen.  Jag kastar in rullen och tänker inte mer på det.

Johanna och jag småpratar lite. Berättar väl om vår incident, kan jag tänka. Det går säkert tio minuter innan jag slänger ett öga in genom nergångsuckan nästa gång. BLOD! Massor, en hel pöl. Ingen överdrift. Blodigt papper överallt. Toapapper. Ludvig kämpar med en plåsterrulle. Plåster, är du galen? Vad har hänt?  Varför sa du inget?

”Jag ville inte skrämma Johanna”, säger han. ”Jag trodde inte att det var så farligt”. Herregud. Inte så farligt? Jag har aldrig sett så mycket blod i hela mitt liv och där står han och försöker sätta på ett plåster.

Ludvig hade använt en tapetserarkniv för att skära av några kablar. Han var fortfarande upprörd efter branden, och slant med kniven. Det är vänster tumme som är skadad. Hur illa vet vi inte, men det pulserar ut blod. Och det är bråttom. En båtgranne som råkar vara sjuksköterska sätter stoppförband på Ludvigs tumme snabbare än kvickt, sätter honom i en taxi och det bär iväg till sjukhus i ilfart.

Jag blir ensam kvar i båten. Röjer upp röran och funderar över den fortsatta seglatsen. Och vad som kunde hänt om detta skett till havs. Hemska tanke. Det får bli regelbundna första-hjälpen kurser framöver.

Samtidigt försöker de sy ihop Ludvigs tumme på sjukhuset. Snittet hade tagit illa. Snett uppifrån tummspetsen och ner mot tumroten, ända in till benet.  Det blöder kraftigt och det är svårt att sy. De får visst göra om det flera gånger. 16 stygn blir det allt som allt. Stygn som vi 1o dagar senare tar till havs. Eller var det 14 dagar? Det spelar ingen roll. Någonstans halvvägs mellan Azorerna och Engelska kanalen var det i alla fall. Jag fick diska hela vägen : (

Tummen läkte förvånande fint, och minnena bleknade i takt med ärret. Så pass att Ludvig själv förträngt händelsen. Tills idag.

Mot ”välmenande tanter” hjälper ingen flytväst …

S/Y Mary 2 kommentarer
De stackars barnen ...

De stackars barnen …

NORRA FISKEHAMNEN, LIMHAMN. Men ni ska väl ändå inte bo kvar på båten, nu när ni väntar barn? Vi fick frågan från flera håll. För vilka ansvarsfulla föräldrar kan låta sina barn växa upp på en båt? Barn behöver ytor, egna rum, trädgård. Barn behöver leksaker. Jättemånga. Var ska de få plats? Stackars barn! De kommer att bli avundsjuka på andra barn. Jämföra. Känna sig annorlunda, utanför. För att inte tala om hur sjösjuka de kan bli. Och tänk om de trillar i sjön? Gud bevare.

Farhågorna från vår omgivning var under de första åren så många att vi under de första åren som båtboende föräldrar oroade oss mer för risken att våra barn skulle bli bortförda av socialtjänsten än för att de faktiskt skulle trilla överbord. För mot ”välmenande” tanter hjälper varken flytväst eller livsele …

Lyckligtvis har opinionen vänt under senare år. Kanske för att vi har bevisat att det går. Att det finns mer än en väg i livet.

”Sagan om ringen”

S/Y Mary 4 kommentarer

Idag hämtade jag ut Ludvigs vigselring hos juveleraren. Och tillbaks kom minnena från den där rysliga morgonen mitt ute på Nordsjön i somras.

Jag vaknar av ett fruktansvärt brak och hela båten skakar till. Det bekanta ljudet av en ofrivillig gipp. Och så blir det tyst. Jag lyssnar intensivt efter ljud på däck. Jag vill ha tecken på att allt är ok. Det går några sekunder. Känns som en evighet. Och så hör jag hur Ludvig lämnar sittbrunnen, kopplar om säkerhetsselen, går bak och kopplar ur vindrodret. Jag drar en lättnandes suck.

Men så kommer de tre bestämda knackningarna. Jag vet vad de betyder. Kastar mig ut i salongen och tittar upp mot riggen. Jo då, allt verkar sitta där det ska. Ludvig handstyr. Frågande möter jag hans blick. ”Vad har hänt?”

”Jag har skadat handen”, säger han försiktigt. Mina ögon glider över på hans vänstra hand. Jag ryggar tillbaka. Ingen vacker syn. Öppna sår, skinnslamsor, blod. Det ser illa ut. Riktigt illa. Inte få panik nu, tänker jag och slänger ett öga på sjökortet och AISen. Drygt 200 sjömil till närmsta land, Norge. Visserligen bara 150 tillbaka till Orkney, men det är knappast läge att vända om mot den hårda vinden. AISen visar att det finns fartyg i närheten. Vi skulle kunna kalla på hjälp …

”Hur illa är det?” frågar jag.  ”Jag vet inte” blir svaret. ”Tummen verkar i alla fall ok”. Adrenalinet skyddar honom fortfarande från den värsta smärtan.

Ludvig hade hållit handen runt storskotsblocket när gippen kom. Preventen gick rakt av. Och de fyra fingrarna klämdes/krossades mellan storskotsblocket och skotvagnen.  Jag ber till gudarna att barnen ska sova länge den här morgonen.

Drar på mig flytoverallen och ger mig ut i sittbrunnen för att få ordning på styrningen. När båten väl är under kontroll var det dags för en djupare inspektion av skadan och situationen.  Fortfarande svårt att avgöra hur illa läget är. Något brutet? Troligen inte. Sprickor? Sannolikt. Kan han röra fingrarna? Nja. Lillfingret är det nog ingen fara med. Men de andra är det värre med. Ringfingret är riktigt illa. Nu gör det ont också. Och svullnar. Ringen! Shit, ringen! Vi konstaterar snabbt att vigselringen inte går att få av. Snart kommer den att ställa till rejält med bekymmer.  Den måste bort. Och avbitartången är lösningen. Det tar ett tag, men det går.

Jag ger Ludvig ett provisoriskt förband, några smärtstillande och skickar honom i säng.  Han har varit vaken hela natten. Vi får göra en ny bedömning om ett par timmar. Röjer upp röran bland förband och medicin medan jag funderar över hur jag ska kunna hantera båt, två små barn och en skadad man de kommande dygnen. Känner mig plötsligt väldigt ensam därute på havet.

På eftermiddagen tvättar och tejpar vi handen ordentligt. Ludvig menar att han än så länge inte är värre däran än att han ska kunna ta sin vakt. Vi fortsätter. Och det går förhållandevis bra.

Men vad hade hänt om olyckan hade varit ännu allvarligare? Och om barnen vaknat mitt i kaoset? Dagarna efter olyckan följs av riktigt bra samtal kring prioriteringar och säkerhet. Vi behöver en pålitlig autopilot som kan ta över styrningen med en enkel knapptryckning. Och vi behöver en satellittelefon för att kunna konsultera läkare eller kalla på hjälp oavsett var vi befinner oss. Och så var vinterns prioriteringar satta.

Den avklippta ringen har under hela hösten hängt framme i salongen och påmint om vad som är viktigt ombord, och väntat på att svullnaden i Ludvigs finger ska gå tillbaka. Förgäves. Så idag, ett halvår senare, är ringen lappad och lagad. Ser ut som ny, bara 5 mm större i omkrets. Kvar finns bara minnena,  och lite värk i handen …