Säkerhet ombord

I valet och kvalet

S/Y Mary 11 kommentarer

Genomsnittligt antal cykloner varje år mellan 1970-2007

Mellan december och april är det cyklonsäsong i sydvästra Stilla havet, och då rullar det ena tropiska ovädret efter det andra in över Söderhavsöarna. En cyklon är egentligen samma sak som en orkan eller tyfon, vindarna har bara olika namn i olika delar av världen. Men oavsett namn avses vindar över 33 m/s.

Riskområdet i västra Stilla Havet sägs sträcka sig ända från Franska Polynesien i öster till nordöstra Australien i väster. I norr går gränsen strax söder om ekvatorn och i söder vid Nya Zeelands nordligaste udde. Och vi, ja vi befinner oss någonstans mitt i just nu.

Alla seglare med någon form av självbevarelsedrift ser till att ta sig att hålla sig utanför riskområdet under cyklonsäsongen. Och vi har inga planer på att skilja oss från mängden i den här frågan. Däremot har vi inte riktigt bestämt oss för var vi ska tillbringa cyklonsäsongen. Men det är hög tid att göra ett vägval, och under den gångna överseglingen från Suvorov till Samoa har vi ägnat frågan en hel del uppmärksamhet.  Så här ser våra alternativ ut:

Alternativ 1: Nya Zeeland

Det här alternativet skulle innebära att vi seglar söderut från Samoa, genom Tonga-öarna och vidare ner till Nya Zeeland i början av november för att stanna där resten av cyklonsäsongen. Det här är den klassiska rutten, som majoriteten väljer. Härifrån kan man sedan segla vidare mot Australien i maj, vilket de flesta gör som ska korsa Indiska Oceanen samma år. De som har lite mer tid kan istället välja att segla norrut för att tillbringa ännu en säsong i Söderhavet, vilket skulle vara aktuellt i vårt fall. 

Fördelar: Socialt, de flesta vännerna väljer det här alternativet. Dessutom gott om tid för besök och arbeten på båten.
Nackdelar: Dåligt utnyttjande av tiden; fem månader på samma plats. Missar Australien.

Alternativ 2: Australien & Nya Zeeland

Väljer vi det här alternativet kommer vi att fortsätta västerut från Samoa mot Australien, för att sedan segla söderut längs kusten och fira jul och nyår i Sydney. Lite beroende på vindar och väder skulle vi kunna fortsätta ända ner till Tasmanien och på så sätt få vår längtan till svalare platser tillfredsställd. För att sedan segla över till Nya Zeeland i februari och spendera resten av cyklonsäsongen där. I slutet av april skulle vi sedan segla vidare norröver för att tillbringa några månader i Söderhavet innan färden går vidare västerut mot Sydostasien.

Fördelar: Vi får se mycket av både Australien och Nya Zeeland
Nackdelar: Många sjömil extra, och risk för tufft väder från Australien till Nya Zeeland.

Alternativ 3: Mikronesien

De flesta går som sagt söderut under orkansäsongen. Men det finns också en möjlighet att gå norröver mot öarna vid ekvatorn eller strax norr därom. Området kallas Mikronesien och ligger utanför cyklonbältet. Här finns gott om öar att utforska i väntan på att cyklonsäsongen ska passera och vi kan gå söderut igen för att fortsätta färden västerut i lugn och ro. 

Fördelar: Gott om tid i Söderhavet, särskilt på en del öar som ligger lite utanför den vanliga rutten.
Nackdelar: Missar både Australien och Nya Zeeland. Svårtillgängligt för besökare.

Alternativ 4: Indonesien

Det finns också en möjlighet att gå västerut mot Papua Nya Guinea och Indonesien, som ligger strax nordväst om cyklonbältet. Detta område hade vi egentligen tänkt spara till nästa säsong, men tar vi det redan den här säsongen skulle vi få mer tid senare under resan. Tid som istället skulle kunna tillbringas i Sydostasien, alternativ tillåta en längre vistelse någon annanstans senare under resan.  

Fördelar: Gott om tid senare under resan
Nackdelar: Begränsad tid i Melanesien. Missar Australien och Nya Zeeland  helt. 

Ja, så ser läget ut. Situationen är ju egentligen ganska gynnsam, men beslutet är inte enklare för det. Just nu lutar det mest åt alternativ 1 eller 2, men ännu är inte sista ordet sagt …

Jättevågor på Tahiti

S/Y Mary 5 kommentarer

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det sades att de vågor som väntades rulla in mot Tahiti idag skulle gå till historien. Samtidigt som världens bästa surfare är samlade på ön för att göra upp om titeln i Billabong Pro Tahiti 2011. Det fick vi inte missa. Hyrbilen var bokad, och förväntningarna höga.

Vad vi däremot inte riktigt hade räknat med var att samma vågor skulle rulla in över revet där Mary af Rövarhamn låg för ankar. Och besvikelsen var enorm när det imorse stod klart att det inte skulle blir något Billabong för oss idag. Vi kunde inte lämna båten.

Större delen av förmiddagen satt vi som hypnotiserade och stirrade ut mot revet. Vi räknade tyst för oss själva, ett två tre … Trettio sekunder efter en ny våg brutit ute på revet var det som om vattnet sögs bort under oss och ankarkättingen slackade, för  att kort därpå sträckas med ett enormt ryck när vattnet kom tillbaka med full kraft. Sedan började vattnet koka runt omkring oss. Skrämmande, och samtidigt så fascinerande. Att vi bara hade knapp meter under kölen vid normalvattentstånd vågade jag knappt tänka på.

Men när våra två närmsta grannbåtar slitit av sina bojlinor för att driva in mot klipporna var det dags att ta sig ur hypnosen. Vi stod sannolikt näst i tur. Hög tid att ankra om, en sann utmaning under rådande omständigheter. Inte blev det enklare av att vår akterlina hade trasslat in sig i en kätting, men med bara några meter kvar till några elaka korallhuvuden lyckades vi komma loss för att ta oss till en något lugnare del av hamnen.

Ja, vissa dagar blir helt enkelt inte riktigt som man tänkt sig. Besvikelsen över att missa Billabong var stor, men vi fick åtminstone uppleva vågorna : )

Se några av höjdpunkterna från dagens Billabong i videoklippet nedan.

En helvetes morgon

S/Y Mary 21 kommentarer

Så här ser hon ut, den 260 ton tunga kryssningskatamaranen som brakade in i oss.

PUERTO AYORA, GALAPAGOS. Jag vaknar av en enorm krasch, hela båten skakar. Ludvig och jag flyger upp ur sängen, och ut på däck. Fortfarande helt nakna. Båten framför oss har draggat. Anahi, en kryssningskatamaran på flera hundra ton. Det krasar till när vårt bogspröt går rakt in i deras akterspegel.

Ludvig startar motorn, om ankaret skulle släppa. Det vore det bästa. Så vi kom bort härifrån. Jag försöker tänka, men avbryts när nästa dyning rullar in i hamnen och för katamaranen mot oss med full kraft igen. Det krasar igen, som om båten framför oss smulas sönder. Ljudet är obeskrivligt. Och vi kan inte göra någonting, bara titta på och hålla oss undan.

Lampor tänds. Någon startar motorn. Katamaranen kraschar in i oss ytterligare ett par gånger, innan de lyckas komma bort från oss så mycket att den omedelbara faran är över. De kör in i vår ankarkätting om och om igen, det rycker och sliter i båten. Men ankaret håller. Antar att de försöker få upp sin kätting, att de är för få ombord för att kunna hantera monstret själva. Vilken mardröm.

När den akuta faran är över vågar vi oss fram på bogsprötet för att inspektera skadorna. Ett under att det överhuvud taget sitter kvar. Kan det verkligen ha klarat sig? Jag tittar vid infästningen efter lösa flagor. Jag ser inget. Inte ens en krökning, bara skav. Otroligt, jag prisar vår pansarvagn till båt. En plastbåt hade varit i smulor.

Blicken går vidare till rullsystemet, vår trogna Furlex. Jag borstar bort några färgflagor. Det är skevt. Eller? Jo visst är de skevt. Jag känner på det och får en lös del i handen. Skit också. Vi har resans längsta etapp framför oss. Vi behöver det där rullsystemet. Och hur är det med förstaget? Det vet man inte. Vilken djäkla otur. Vi som började bli redo att segla härifrån, skulle få våra ”nya” vant idag.

Det är fortfarande mörkt. Halv sex på morgonen. Jag har inte sovit många timmar. Inte Ludvig heller. Vi går och lägger oss. Trötta, chockade – och klarvakna. Lyssnar. Det rycker till i kättingen igen. Ludvig går ut. De är nära igen. Verkar ha problem med att få upp sin kätting. Kanske har deras ankare fastnat i vårt. Ludvig stannar ute tills de är på tryggt avstånd.

Jag kan inte somna. Det här var droppen. Jag fryser, skakar. Vill bara lämna båten, ta första bästa flyg till Thailand och hyra en hydda på stranden. Och där vill jag stanna. I minst ett halvår. Ja, så tänker jag där jag ligger och lyssnar. Får hjärtat i halsgropen för minsta ryck i kättingen. Ja, det rycker en del fortfarande, men det beror på havsdyningen som rullar in i hamnen. Puerto Ayora är en ovanligt oskyddad hamn.

En timme senare, fortfarande vakna. Någon ropar utanför. Ludvig går ut. Nu påklädd, jag hör dem prata. Dålig engelska. Jag uppfattar bara enstaka ord. Ända till Ludvig ryter till: ”We are not paying anything”. Jag får på mig en tröja och rusar ut. Där står den noggranne uniformsklädde Navy-mannen som var ombord för att inspektera båten när vi kom hit för tio dagar sedan. Han kan inte ett ord engelska, det vet jag.

Bredvid Mary ligger en stor rib-båt med fyra-fem killar ombord, varav en ger intrycket av att vara kapten på katamaranen. Jag möter Ludvigs blick, det lyser rött i hans ögon. Av frustration. Ilska. Hjälplöshet. Katamaranens kapten menar att allt är vårt fel. Att vi har drivit in i deras båt. Som om situationen inte redan var jobbig nog.

Jag tar ett djupt andetag, går in och bryter den bitska dialogen med min bristfälliga spanska. Ber Navy-mannen komma fram på fördäck för att titta på våra skador, för att komma bort från den ondsinte kaptenen. Att få prata ostört. Berättar vår sida av storyn så gott det går. Ordförrådet räcker inte till.

Jag försöker säga att vi haft larm på, att vår gps-plotter kan bevisa att vi inte flyttat på oss. Att man inte kan driva mot vind och vågor, att vi har akterankare som håller oss på plats. Att vi legat på samma ställe en dryg vecka, till skillnad från katamaranen som kom för några dagar sedan. Jag tycker mig ana viss förståelse i hans blick, jag tror han förstår. Men han ber oss infinna oss på hamnkontoret för ett möte en dryg timme senare.

Och där är vi nu. Ja, själv är jag rent fysiskt kvar på båten med barnen som sovit sig igenom denna helvetes morgon. Lyckligt ovetandes. Medan Ludvig, i sin roll som kapten, står utanför hamnkontoret och väntar på vår agent. Ja, här på Galapagos är det obligatoriskt med en agent vid all dialog med hamnkontoret. I det här fallet känns det ganska bra, att Ludvig har någon vid sin sida. Någon som kan spanska, någon som kan engelska. Ett vän i nöden.

Teknikstrul med dålig tajming

S/Y Mary 7 kommentarer

I februari meddelades världen att en dansk långseglarfamilj tagits gisslan av pirater utanför Somalias kust. Med denna händelse i färskt minne var det kanske inte så konstigt att jag var lite extra orolig när det var dags för oss att segla västerut längs Venezuelas pirathärjade kust, även om vi med råge höll vad som anses vara tryggt avstånd till kusten. Under överseglingen skrev jag ett blogginlägg om min paranoia. Naturligtvis inte i avsikt att göra någon orolig, utan bara för att ge ett exempel på hur man kan skrämma upp sig själv helt i onödan.

Senare blev jag varse om att vår SPOT satellitsändare slutat sända ut vår position några timmar efter det att inlägget publicerats. Detta hade sin enkla förklaring i att batterierna tagit slut, vilket apparaten inte indikerar på ett tydligt sätt. Enligt bruksanvisningen ska en röd lampa blinka när 30 procent av batteriet återstår. Normal batteritid är 2-3 veckor. Satellitsändaren blinkade visserligen rött, men vi hade ingen anledning att misstänka att den redan slutat sända.

Under den följande natten, då vi låg tryggt i hamn på Los Roques, fick vi ett meddelande på satellittelefonen som vi glömde läsa i vår iver att upptäcka den nya övärlden. Det var först på kvällen när vi återvände till båten som vi förstod den dåliga tajmingen i dessa sammanträffanden, och kunde meddela oss till omvärlden.

Först och främst. Förlåt till alla er som oroat er, nästa gång byter vi batteri på en gång när lampan börjar blinka. Samtidigt är vi glada för att det finns så många där ute som följer oss och bryr sig, vilket i sig ger en känsla av trygghet. Jag vill dock påminna om att inte ta tekniken på för stort allvar, särskilt inte när vi kommer ut på Stilla Havet där vår satellitsändare inte har full täckning.

SPOT täckningskarta: Orange betyder bra täckning, och ljusgrå ingen alls.

Om du vill ha ett livstecken, eller ser någon anledning till oro ser vi gärna att du skickar ett textmeddelande till vår satellittelefon (gratis), och gör oss uppmärksamma på detta. Precis som flera gjorde den här gången. Och glöm inte bort att det faktiskt går bra att ringa till oss. Det är visserligen ganska dyrt men det kanske det kan vara värt för att få svar direkt. Svarar vi inte, ring igen!

Och när det gäller pirater så lovar vi dyrt och heligt att även i fortsättningen undvika riskområden så gott det går. Glädjande nog kan jag berätta att vi inte kommer att passera några kända piratvatten på mycket länge. Inte förrän på andra sidan Stilla Havet. Såvida det inte är så att Kapten Långstrump fortfarande härjar där borta i Söderhavet …

Läs mer om pirater i vårt senaste inlägg på Europeiskabloggen

När hjälpen är långt borta

S/Y Mary 1 kommentar

Att råka ut för en allvarlig skada eller sjukdom långt ute till havs är nog mardrömmen för de flesta långfärdsseglare. Och lite extra skrämmande tror jag att tanken ter sig för oss som har små barn ombord. Hemma i Sverige är hjälpen sällan långt borta, men ute till havs och i vissa ociviliserade delar av världen måste vi klara oss själva. Tyvärr har vi under åren fått en del erfarenhet av olycksfall ombord, men i dagsläget känner vi oss ganska väl förberedda.

I vårt senaste inlägg på Europeiskabloggen kan du läsa om hur vi har förberett oss för att hantera olycksfall ombord. Och i januarinumret av tidningen Praktiskt Båtägande berättar vi historien om när kapten fick en allvarlig handskada till följd av en slänggipp – mitt på Nordsjön. I artikeln, som vi har skrivit tillsammans med vår skeppsläkare Carl Antonson, delar vi också med oss av den kunskap vi har förvärvat i olyckans kölvatten. 

Men det allra bästa är naturligtvis om man kan undvika skador helt och hållet. I hård vind och plattläns är en bom utan bra preventer sannolikt den allvarligaste medicinska risken ombord. Sedan olyckan på Nordsjön har vi därför utrustat båten med bombromsar av typen Gyb’Easy (Wichard), en lösning som faktiskt tillåter bommen att gippa – men på ett lugnt och kontrollerat sätt. På så sätt blir påfrestningen på riggen inte blir lika stor som med en fast preventer, och därmed minimeras risken för skador på både båt och besättning. Känns oerhört tryggt med tanke på den stundande Atlantöverseglingen där vi räknar med att ha vinden i ryggen hela vägen. På tisdag bär det av, tror vi.

Nedan ett videoklipp på GybÉasyn in action – i hård aktlig vind utanför Kap Finisterre.

Europeiska mönstrar på

S/Y Mary Lämna en kommentar

Vi önskar Europeiska varmt välkomna ombord på Mary af Rövarhamn!

Att upptäcka världen tillsammans med sina barn är fantastiskt. Men det är också ett stort ansvar; trots mängder av säkerhetsutrustning och 26 olika vaccinationssprutor kan vi inte skydda oss mot all världens olyckor och bacillusker. Då är det viktigt att ha en riktigt bra reseförsäkring. Därför är vi otroligt glada över att kunna berätta att försäkringsbolaget Europeiska har valt att sponsra oss med deras Reseförsäkring Extrem, en försäkring som verkar täcka det mesta en familj ute på världs-omsegling kan tänkas råka ut för. En enorm trygghet, särskilt nu när vi lämnar Europa bakom oss. Om vindarna vill sätter vi redan nu till helgen kursen mot Kap Verde där vi tänkte fira jul innan färden går vidare över Atlanten.

Vi kommer att gästblogga på Europeiskabloggen varje månad, vilket känns riktigt kul. Det här är nämligen en blogg som jag har följt sedan ett par år tillbaka, full med inspirerande och lärorika inlägg för alla som gillar att resa. Europeiska finns också på Twitter och på Facebook för den som får mersmak.

Läs vårt första inlägg på Europeiskabloggen

Lovis når nya höjder

S/Y Mary 9 kommentarer

”Jag vill högre upp!” ropar Lovis uppifrån spridarna i stormasten. Precis som lilla Ida tycker hon det är väldigt roligt att komma högt upp i världen. Lovis lärde sig klättra långt innan hon kunde gå och är helt orädd, men inte för den sakens skull särskilt oförsiktig. Självklart har hon sele på högre höjder, men ibland känns det ändå lite nervöst att titta på.

Det är intressant att se hur olika syn seglande föräldrar har på säkerhet ombord. Våra barn bär nästan undantagslöst flytväst på både båt och brygga, men här i Spanien finns det inte en enda unge som bär flytväst. I England låg vi ankrade bredvid en båt vars barn klättrade som apor upp och ner för vanten utan varken sele eller skor. Medan andra föräldrar tittar mycket skeptiskt på oss när vi visar var barnen ska sätta fötterna när de vill klättra upp på bommen.

Själv bestämde jag mig redan när Lovis låg i magen att jag inte skulle bli en sådan där överbeskyddande hönsmamma. Det är inte alltid så lätt, men jag är av den bestämda uppfattningen att det måste vara bättre att lära barn att göra saker på ett säkert sätt än att försöka hindra dem. Verkar dessutom mycket roligare så. Men någonstans går naturligtvis gränsen. Idag gick den halvägs upp till masttoppen.

"Jag ser hela Puerto Rico" ropar Lovis belåtet från sin nya utsiktsplats.

En vinkelkap i armen

S/Y Mary 12 kommentarer

Ludvig försvinner ut med vinkelkapen i högsta hugg. Han ska kapa till ett stödben till bordet vi har på däck så det står lite stabilare. Barnen leker med en liten skattkista de fått från sin moster och jag är fullt upptagen med städa inför Ottos 3-årskalas. Men så kommer Ludvig in igen, slinker in på toaletten. Det går någon minut, så säger han plötsligt: ”Jag skar mig lite”. Jag reagerar knappt. Ludvig skadar sig lite nästan varje dag, och gör sällan någon stor affär av det. Ofta märker han inte ens det själv, förrän efteråt. Men så ser jag vinkelkapen framför mig. Jäklar. Och jodå, han hade fått ett kast med maskinen som for iväg med full kraft mot vänster underarm.

Såret är cirka fem centimeter långt och glipar elakt i mitten. Jag skickar ut honom i sittbrunnen med instruktion om att hålla armen i högläge. Jag tar fram första hjälpen-väskan samtidigt som jag försöker tänka klart. Jag är lite förbannad, måste jag erkänna. Hade kapskivan landat längre ner hade den träffat handleden, och pulsådern. Riktigt allvarligt ju. Sånt här får inte hända. Jag tittar ut på Ludvig, han ser ganska oberörd ut. Såret blöder konstigt lite. Kan blodkärlen bränts av? Ja vad vet jag, men det finns i alla fall inget behov av tryckförband. Rengöras måste det så klart. Just det, ”skölj med massor av färskvatten” hade skeppsläkaren sagt. Men sedan måste såret tejpas. Eller bör det sys?

Kapat och klart!

Vår skeppsläkare Carl Antonson och hans fru Frida, också hon läkare, höll en sutureringskurs med oss innan avsegling. Ludvigs sår är skrämmande likt ett av de där ”såren” i fläsksvålen som vi hade övat på. Och eftersom som det inte blödde särskilt mycket skulle jag säkert få till ett par riktigt prydliga stygn. Men efter en stunds övervägande tar jag mitt förnuft till fånga och motstår frestelsen. Skulle inte tejpen göra jobbet var det naturligtvis bättre att låta ett proffs göra jobbet. Medan Ludvig sköljer såret plockar jag fram suturtejp, sax, gasbinda, kirugtejp, kompress och mepitel (skyddar såret från att fastna i kompressen).

Men såret blir inte riktigt rent. Snittet är lite svart i kanterna, från kapskivan så klart. Jag tycker inte det ser ut som något man kan göra något åt, men Ludvig envisas. Han vill ha en skalpell för att försöka skrapa bort det svarta. ”Okej, okej.” Jag ger mig efter ett tag. Han får göra det själv för att känna var smärtgränsen går. Jag plockar fram lite sterila grejer och Ludvig börjar skrapa. Jag ryser, tänk om han slinter. Det har hänt förr. Men han slinter inte. Det blir inte heller mycket bättre, men vi tycker ändå att ändå att det ser ok ut så jag tejpar ihop och bandagerar armen enligt konstens alla regler. Carl skulle varit stolt över mig, eller? Ja, vi får i alla fall hoppas att det blir bra. Annars är det väl inte värre än att vi åker och hälsar på den kanariske doktorn. För den här gången ligger vi ju faktiskt i hamn …

Mañana, mañana

S/Y Mary 3 kommentarer

En äldre man med gråsprängt rödlätt skägg sitter på en pall framför det kitchiga draperiet som täcker dörröppningen på den blåmålade husbilen. Han ser ut som en blandning av en gammal övervintrad hippie och en strandsatt sjörövarkapten. Señor Enrique, så ska han heta enligt uppgift. Señor Pedro, som driver Texaco-macken i hamnen här i Las Palmas, hade tipsat oss.

Ni som följer oss på Twitter vet att vi för ett par veckor sedan blev nekade fyllning av våra svenska gasolflaskor i Arrecife på Lanzarote. Den spanska gasolleverantören DISA påstod sig ha haft en olycka med svenska flaskor tidigare i år och har infört nationellt förbud av fyllning av svenska flaskor på alla sina anläggningar. Vi förstod senare att flera fått samma besked tidigare år. Så frågan är hur det var med den där olyckan.

Hur som helst så måste problemet lösas, att leva på kall mat ända till Karibien känns inte som ett särskilt attraktivt alternativ. Vårt hopp går till Señor Enrique. Han tar sig en titt på våra flaskor och adaptrar, kliar sig i skägget och tar fram sina egna kopplingar som han har i en container granne med den blå bussen. Efter en del fixande lyckas han få ihop en av sina egna kopplingar med en av våra och erbjuder sig åka ut till den lokala DISA-anläggningen nästa dag för att få flaskorna fyllda. Mañana, mañana, vi som skulle segla ner till södra Gran Canaria för att möta upp Ludvigs föräldrar. Jaja, en dag hit eller dit kan väl kvitta.

Så i förmiddags tog Ludvig jollen in till Señor Enrique för att hämta våra gasolflaskor. Men så lätt gick det naturligtvis inte. DISA hade även nekat Señor Enrique att fylla våra flaskor, trots att han är stammis. Men skam den som ger sig, tänkte Señor Enrique och lät pressa en slang för att försöka hälla över gasolen. Tanken hade slagit oss, men steget därifrån till att verkligen prova kändes långt. Så desperata var vi inte än, men det funkade faktiskt. Klockan ett skulle vi kunna hämta våra flaskor.

Don’t try this at home!

På klassiskt svenskt manér glider Mary af Rövarhamn in mot Texaco-macken prick klockan ett. Jag hittar Señor Enrique i hans container. Han ser bekymrad ut. ”Hade jag vetat att det skulle ta så här lång tid …”, säger han och betraktar innehållet i vår svenska tiokilosflaska. Den är snart full, men vi har två flaskor till. ”Kom tillbaka ikväll”.

Men inte heller ikväll var Señor Enrique klar. Imorgon kanske …

Biscaya lever upp till sitt rykte

S/Y Mary 33 kommentarer

BISCAYA-BUKTEN. Att ta sig upp på vår toalett i kraftig krängning är inte det lättaste. Toalocket åker ner igen innan man ens hunnit upp. Men på fjärde försöket lyckas jag. Seger. Belönas genast med en lätt saltvattendusch från den läckande ventilen samtidigt som jag hör ett oidentifierbart brak utanför toadörren. Följt av ett chockat ”MAMMA!” Jag kastar mig ut med oförrättat ärende  och får se Lovis sitta i ett berg av frukt. ”Jag fick en banan i huvudet”, säger hon snopet och håller upp en banan med ena handen medan hon håller i sig med den andra. Hon ser glad ut. Härliga unge, ser det komiska mitt i kaoset. Det fullastas fruktnätet har rasat, vattenmelonen måste har missat henne med en hårsmån.

”Åh, jävlar!” Nu är det Ludvig som ropar utifrån infernot i sittbrunnen. Jag ser hur hans ögon fixeras på något snett framför båten. ”Vad är det, vad är det?” ropar jag medan jag försöker ta mig fram bland frukten som rullar runt på durken.. Ludvig får inte ur sig ett ord. Han bara stirrar och gapar. När jag öppnar luckan ser jag något i mörkret som är på väg rakt emot oss. Nu smäller det, hinner jag tänka, innan objektet passerar bara några meter bakom oss. Nu ser jag vad det är, en trimaran som dundrar fram i becksvarta natten på Biscaya. Jag ser ingen människa ombord. Fem meter längre österut och båten hade varit i smulor.

Chocktillstånd råder under några ögonblick fram tills en ny kalldusch från havet tar tillbaka oss till verkligheten ombord på Mary. Vågorna bryter över däck. Ludvig är kopplad med dubbla selar i olika riktningar för att inte sköljas med. Jag stänger luckan snabbt igen. Med vad hjälper det, vi har efter åtta års segling med Mary plötsligt blivit varse om att hon tar in vatten – genom nedgångsluckan. Vattnet som forsar in över överbyggnaden, pressas upp under den tunga luckan och in i båten – en sisådär tio liter i taget. Det mesta landar på spisen, vilket jag är ganska nöjd med för stunden. Hade vi lutat åt andra hållet hade istället datorn, hårddiskarna och hela elsystemet dränkts.

”Nej, nej det får inte rinna vatten från taket” säger Otto allvarligt och sträcker upp sina små händer och ger vattnet stopptecken. Jag berättar om länspumpen som kan pumpa ut det dumma vattnet igen, och då ser han lite lugnare ut men blänger skeptiskt mot luckan varje gång den ny våg faller ner på oss. Min roll är att ha koll på läget under däck utan att skrämma upp barnen (dvd-spelaren går varm), medan Ludde har fått det ädla uppdraget att rädda vad som räddas kan därute och däremellan hjälpa vindrodret hålla båten på kurs. Det kommer att bli en jobbig natt.

Vad fanken skulle vi ut och göra i sånt väder undrar kanske du. Ja det kan man ju fråga sig. Prognosen varnade för nordostlig eller ostlig kuling, 12-15 m/s på Biscayas södra del. Mary af Rövarhamn är en tung båt och en liten kuling snett bakifrån gör oss i normala fall bara gott. Men så vred vinden något på syd. Samtidigt som sjön blev allt mer besvärlig. Vi ligger långt utanför kontinentalsockeln, men vindvågorna reser sig när de möter dyningen från Atlanten och skapar ett inferno utan liknelse. Hur mycket det egentligen blåser har vi ingen aning om, vi har ingen vindmätare ombord. Men när Mary bara bär en näsduk till försegel och revad mesan (seglet på den lilla masten), då blåser det riktigt jäkla mycket.

Nästa dag angör vi La Coruña. Oskadda men mörbultade. Natten mellan den 30 och 31 augusti 2010 blev den värsta jag upplevt under mina 15 000 sjömil till sjöss. Inte för att det egentligen hände så mycket utan snarare på grund av rädslan för vad som hade kunnat hända. Självförtroendet har fått sig en allvarlig kyss, men vi har också dragit på oss ännu en erfarenhet. Från och med nu kommer vi alltid att ta en extra titt på vågprognosen innan vi kastar loss. Och vi kommer aldrig att gå ut i en kulingvarning igen, man kan aldrig vara säker på hur ett oväder utvecklas.

Nu gäller det att återställa ordningen ombord. Spisen är redan fixad. Den lär aldrig bli sig själv igen, men fungerar så när som på fjärravstängningen till gasolen. Däckskistorna har fått två stora dräneringshål vardera i akterkant och är tömda på saltvatten. Kläder, handdukar, cyklar, kablar, ja rubb och stubb har sköljts med sötvatten och hänger på tork runt om på båten. Hur vi ska täta luckan har vi inte riktigt kommit på än. Och soltaket lär vi aldrig se igen. Det vilar tillsammans med ett vinsch-handtag, en utombordarhuva och lite annat smått och gott på havets botten.

Men i det stora hela börjar läget kännas under kontroll igen. Hade det inte varit för att kryddväxterna på kryddhyllan innanför nedgångsluckan hade sett så förfärligt sorgsna ut (de gillade inte heller saltvattenduscharna) hade jag nog kunnat glömma alltihop för en stund, åtminstone med hjälp av lite vin. Vi är ju trots allt i Spanien …

(Efter ovädret hade inte Ludvig en torr tråd på kroppen. Till och med stövlarna var vattenfyllda. Se klipp nedan.)